Håkan A Bengtsson. Foto: Charles Ludvig.

Att marknaden skulle kunna organisera arbetslivet rättvist utan kollektiva förhandlingar är noga besett något som bara fungerar i idévärlden, skriver Håkan A Bengtsson i en slutreplik till Lars Jonung.

Lars Jonung är en debattbenägen lundensare och professor i nationalekonomi. Det är inte någon dålig kombination. Men hans svar på min krönika tillför inte något nytt. Han återupprepar sin grundläggande tes. Låt mig ändå göra ett nytt försök att reda ut våra meningsskiljaktigheter.

Lars Jonung ser IF Metalls strejk som ett allvarligt övergrepp mot liberala principer. Strejken syftar till att förmå Tesla att teckna kollektivavtal, vilket gör det möjligt att börja förhandla om villkor och löner. Detta är övergreppet. Tesla och Elon Musk (en av världens rikaste och mäktigaste globala företagsledare) blir för Jonung en David som slåss mot Goliat.

Jonung utfärdar mycket självsäkra utsagor för att komma från en professor i nationalekonomi 

Nej, den svenska kollektivavtals- och förhandlingsmodellen är inte hans melodi. I stället vill han att avtal ska tecknas mellan den enskilde individen och det enskilda företaget. Kollektivt agerande såväl på arbetsgivar- som löntagarsidan är i hans värld ”korporativism”. Och visst, en rättrådig marknadsliberal anser förstås att kollektiva avtal lägger en grimma på marknaden. Samma liberala principer kan och bör istället appliceras på alla marknader, oavsett om det handlar om grönsaker och tv-apparater eller arbete och hyror.

Jonung skriver att Sverige är ett av de mest korporativistiska länderna i världen. Detta spöke som hemsöker vårt land kopplar han samman med konservativa, socialistiska och fascistiska idéer och samhällsmodeller.

Att jämföra kollektivt agerande i en demokrati med fascistiska diktaturers sätt att organisera arbetslivet är ett klassiskt exempel på ”guilt by association”. Den som driver sina teser tillräckligt långt i tangentens riktning får ett snett perspektiv. Då blir alla katter grå. Jonung frammanar därigenom en mörk bild av progressiva rörelser och fackföreningar som genom kollektivt agerande företrätt och förbättrat individers och gruppers ekonomiska, politiska och sociala ställning i samhället. Vad gäller allt från löner, arbetarskydd till sociala trygghetssystem. För maktrelationerna mellan löntagarna och arbetsgivarna är inte jämlika. En enskild löntagare står sig tämligen slätt mot exempelvis Elon Musk. Kollektivavtalsmodellen är en skyddsvall mot låga löner och exploatering och dåliga arbetsvillkor.

Men enligt Jonung bidrar kollektivavtalen ”till utslagning och kriminalitet”. Upplysningsvis är det inte företag med kollektivavtal som betalar svarta löner och ägnar sig åt arbetslivskriminalitet. Han återupprepar föga förvånande ett vanligt ekonomargument mot kollektivavtalsmodellen som ju håller uppe de lägsta lönerna, nämligen att det skapar insiders och outsiders. Men alla arbetsmarknader oavsett utformning har detta dilemma, de tar sig bara olika uttryck. Lars Jonung tror dock på fullt allvar att om lönerna sattes som en ”marknadslön” skulle arbetslösheten försvinna. Det är ett uttryck för föreställningen om att den fritt svävande marknaden rör sig mot någon slags salomonisk ”jämvikt”. I någon mån är detta ett slags harmonilära, för i denna tänkta modellvärld faller allt på plats. Men det är förstås bara en from förhoppning, som noga besett bara existerar i idévärlden. Den är så att säga icke av denna världen.

Jonung utfärdar mycket självsäkra utsagor för att komma från en professor i nationalekonomi. Jonung hänvisar till ”de elementära läroböckerna i nationalekonomi”. Men det finns mycket forskning som komplicerar den här idylliska föreställningen om marknaden som tillgängliggörs på de nationalekonomiska introduktionskurserna. Exempelvis att det finns såväl positiva som negativa externa effekter, att informationen inte är perfekt (ett antagande i ”modellen”) utan ofta asymmetrisk och att ny forskning om arbetsmarknadens monopsoni (det vill säga inte en perfekt marknad) visar på att maktbalansen på arbetsmarknaden är långt ifrån jämn.

Ett alternativ är att stämma av med den verkliga världen. Stämmer teorierna? Hur ser det ut i länder och samhällen som ligger närmare Lars Jonung visioner? Kan man säga att länder med svagare stat, friare marknader och svagare civilt samhälle är mer framgångsrika? Nej. Däremot är de nordiska arbetsmarknadsmodellerna mer effektiva, mer jämlika, mer ekonomiskt framgångsrika och erbjuder bättre livskvalitet för medborgare. De har färre strejker och förlorade arbetsdagar än andra länder, eftersom det finns en förhandlingsordning.

Partsmodellen skapar en mer jämbördig relation mellan arbetsgivarna och arbetstagarna i och med att konflikter måste lösas i förhandlingar och genom kompromisser. Vilket leder till bättre arbetsvillkor och högre produktivitet, det vill säga högre tillväxt och en bättre ekonomisk utveckling.

Låt mig ändå ta Jonungs liberala argumentation till sin yttersta konsekvens för ett ögonblick. En grundtes i hans idébygge är att det är mer effektivt att decentralisera besluten så långt som möjligt. Kan den idén kunna appliceras på det kapitalistiska systemet som sådant?

Personligen är jag tacksam för att jag studerade nationalekonomi och ekonomisk historia. Jag tillägnade mig nog en grundförståelse för hur ekonomin och samhället fungerar, och hur de påverkar och är beroende av varandra. En annan lärdom var att jag nog förstod hur ekonomer tänker.

Jag läste en uppsats i nationalekonomi som menade att de liberala principerna kunde vara ett argument för att de anställda själva skulle fatta besluten i företagen, alltså genom en decentralisering i företagen. Det var på den tiden företagsdemokrati stod på den politiska dagordningen. Jag vill minnas att det var Assar Lindbeck som hade skrivit den, sedermera nestor och gudfader för svenska ekonomer. Och hur var det med aktieägandet? Borde det också i så fall decentraliserats och fördelas på så många händer som möjligt? Nej, det skulle inte fungera, då skulle hela systemet bli instabilt, menade Ingemar Ståhl i en annan uppsats.

Jag tvivlar på ett paradigmskifte av det slaget skulle vinna Lars Jonungs gillande. Däremot ska förhandlingsmodellen liberaliseras och decentraliseras.

I väntan på att de stora utopierna förverkligas, såväl de socialistiska som de nyliberala, får vi leva med den trilskande verkligheten. Kollektivavtalet är ju en fusion mellan en liberal grundpelare (avtalet) och en kollektiv form för förhandlingar och överenskommelser, för kollektivavtalet. Den svenska arbetsmarknadsmodellen är i sig en kompromiss, som möjliggör kompromisser.