Kommer EU gira åt höger?

Valet tycks bli en reaktion mot det EU står för i dag. 

”Tre kvinnor som kommer att forma Europa.” ”The Economist” pekar ut tre tunga europeiska maktspelare: EU-kommissionens ordförande kristdemokraten Ursula von der Leyen, Italiens premiärminister och ledare för nationalkonservativa ”Italiens bröder” Giorgia Meloni och franska ”Nationell samlings” partiledare högerpopulisten Marine Le Pen.

Så illa är det förstås inte. Det finns många andra som vill ha ett ord med i laget. Men det går inte att komma ifrån att tyngdpunkten i EU har förskjutits höger ut, ordentligt åt höger. Och Meloni och Le Pen kommer efter valet troligen att leda de största partigrupperna från sina respektive länder. Därtill två viktiga och stora EU-länder som var med och lade grund för EU-samarbetet på 1950-talet.

Detta är något av en historisk paradox. I Europa går partier som alltid varit emot EU starkt framåt. Efter valet kan de också få politiskt inflytande i EU.

På vänsterkanten sågs unionen länge som ett marknadsliberalt projekt. Med viss rätt. Samtidigt fanns också politiska ambitioner och dimensioner på en rad områden. Under senare tid har EU mer blivit de grönas och vänsterns vän. Medan EU-kritikerna frodas på högerkanten. Där odlas också den nationalism som EU bildades för att hålla i schack.

Räcker det med att göra upp med socialdemokraterna och liberalerna som förra gången?

Den Europeiska unionen formades i det andra världskrigets fysiska och politiska ruiner. En värld hade förstörts. En ny och bättre värld skulle byggas. Demokratin och friheten skulle värnas och gamla nationella konflikter överbryggas. Ett politiskt och ekonomiskt samarbete avsågs kunna knyta länderna närmare varandra och förhindra nya förödande krig. I den meningen har EU-projektet varit framgångsrikt. Samarbetet bars fram av kristdemokratiska/konservativa och socialdemokratiska/socialistiska politiker och en och annan liberal. Dessa två politiska block kom under långa tider att dominera EU. I Europaparlamentet formade de två partigrupperna en stark beslutsaxel, som ofta kunde kompromissa ihop sig. De traditionella vänster-mitten- och höger-mitten-partierna har emellertid försvagats under senare år. Därför har även den liberala och delvis också den gröna partigruppen införlivats i beslutsfattandet. Vilket i sin tur lett till att det politiska utfallet blivit mer grönt och socialt, ja i någon mening mer progressivt. Den sociala pelaren har implementerats. EU:s klimatpolitik är ambitiös. EU:s stora återhämtningsfond var ett kvalitativt språng.

EU-samarbetet har verkligen utvecklats under senare år. Men hur blir det framöver?

Efter att Ukrainakriget bröt ut enades EU under Ursula von der Leyens ledning om långtgående sanktioner, trots att uppslutningen bland medlemsländerna och i en del partier aldrig var total, särskilt inte på högerytterkanten. Åttio år efter 1945 är det åter krig i Europa. Det får hela det europeiska projektet att skälva. Samtidigt som de utmaningar kriget ställer oss inför och de uppoffringar vi behöver göra skapar nya spänningar och klyftor i Europa.

Radikala partier både på vänster- och högerkanten har efter finanskrisen 2008 höstat in betydande valframgångar. Medan framgångsvågen för partierna på vänsterkanten har planat ut lär de högerradikala partierna få betydligt fler mandat i Europaparlamentet efter valet på söndag. Det betyder att partier som i grunden är motståndare till hela EU-projektet går framåt. Det råkar också vara partier som inte heller har mycket till övers för EU:s politiska agenda, särskilt inte som den utvecklats den senaste mandatperioden. I Frankrike pekar det mesta på att Marine Le Pens ”National samling” blir det största partiet, medan Macrons EU-vänliga ”Renässans” ser ut att tappa många mandat. Tydligare kan det ideologiska skiftet inte illustreras. Den är fråga om en politisk och nationalistisk reaktion på EU som sådant och vad EU numera står för.

Som vanligt präglas den radikala högern av splittring. Det finns också två högerpopulistiska grupperingar i Europaparlamentet, ECR och ID. Det är ingen vacker skara. Men ID är väl snäppet värre. Där har såväl ”Alternative für Deutschland” (AfD) som franska ”National samling” samsats. Fram tills nu. Men Le Pen har nu brutit med AfD, där ledande företrädare återkommande flörtar med den nazistiska historien. I Tyskland har det politiska våldet eskalerat i den här valrörelsen, såväl från höger som från islamistiskt håll. Vi får se hur högerpopulisterna organiserar sig efter valet, vilka partier som hamnar i vilken partigrupp. De flesta politiker i den konservativa/kristdemokratiska gruppen (EPP-gruppen) i EU utesluter samarbete med ID-gruppen på grund av dess Putinvänliga partier och politiker. Däremot verkar dörren inte stängd för ECR-gruppen, där Sverigedemokraterna ingår. Ulf Kristersson talar om ett sakpolitiskt samarbete, som han uttrycker det. Han inledde EU-valrörelsen med att föreslå en svensk allians i Bryssel baserad på Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Moderaterna. Han var förmodligen redan då ute efter att öppna dörren för ECR-gruppen. Sverigedemokraterna hoppas få komma in i EU-värmen och riva upp EU:s klimatpolitik, om vi ska tro dess första namn på EU-listan Charlie Weimers. Som ett första steg.

Även Ursula von der Leyen, Europeiska kommissionens ordförande, håller dörren öppen högerut. Hon kommer förstås att ha stöd från sin egen EPP-grupp, som av allt att döma blir den största. Men räcker det med att göra upp med socialdemokraterna och liberalerna som förra gången? Det  är den stora frågan. De Gröna? Ja, kanske? Men uppenbarligen är det inte aktuellt med uppgörelser med den radikala vänstern, som kanske inte heller är beredd att kompromissa? Vilka politiska eftergifter behöver hon (eller någon annan) göra för att överhuvudtaget bli vald? Nu utesluter Ursula von der Leyen alltså inte ett samarbete med ECR. Vilket den liberala, den gröna eller socialdemokratiska gruppen säkerligen inte kommer att köpa. Det ser på pappret ut som en svår balansgång för von der Leyen. Om hon öppnar sig mot ytterhögern kan han förlora sina samarbetspartner på andra sidan, och bli mycket beroende av extrempartierna på högerkanten. Finns det några röda linjer? Inte vad vi vet. Ulf Kristersson säger för sin del att han inte har några. Det är sakpolitiken som ska vägleda det konservativa sicksackandet i Europaparlamentet, menar han. Men i politiken kommer uppgörelser alltid med ett pris.

En viktig drivkraft bakom EU var att samarbetet skulle kapsla in det nationella intresset. Nu kan radikala och populistiska nationalistpartier bli tungan på vågen I EU. De kommer att försöka att rulla tillbaka det som i deras ögon är grön och socialistisk politik. Klimatpolitiken och den sociala dimensionen ligger illa till.

Risken är med andra ord stor att EU gör en ordentlig högergir efter valet. Hur den konservativa och kristdemokratiska EPP-gruppen i Europaparlamentet agerar lär avgöra den saken. Där ingår såväl Moderaterna som Kristdemokraterna. Kanske kommer det som hände i Sverige efter förra valet nu att inträffa i Europa.

Koalitionsbildandet och valet av EU-kommissionens ordförande kan komma att avgöra Europas framtida vägval. Detta är inte en liten sak. Och något att tänka på vid valurnan på söndag. Sverige är ju redan ett varnande exempel.