Varje dag, varje timme utan vapenvila spelar roll.

Vintern har kommit till Gaza, kylan är fuktig och rå. Det regnar in i tälten som slagits upp för andra, tredje, fjärde gången. Nära två miljoner människor har tvingats på flykt, flyktingar som tvingats fly, igen och igen, i andra, tredje, fjärde generationen.

Filtar, madrasser, barnens kläder, allt blir blött. Vattnet är kallt och smutsigt, det är omöjligt att hålla sig ren, eller frisk. Det blir allt svårare, rapporterar barnläkare från Gaza, att hålla barn vid liv.

Det är inte bara det att det saknas antibiotika, och bedövningsmedel. Läkare har tvingats amputera barn utan bedövning, det är enda sättet att rädda livet på ett barn som fått en arm eller ett ben sönderslitet under rasmassorna. De kan rädda livet för en tid, men det är svårt att sköta såren i regnblöta tält, utan rena förband, utan antibiotika.

Nu larmar hjälparbetare om att barnen tynar bort

Det är också det att barnen har tvingats till så många uppbrott, de har så många gånger blivit lovade att de ska till en trygg plats, ett säkert ställe, och så har bomberna följt efter. De har sett människor som skadats och dödats (enligt FN har nu över 25 000 har dödats av Israel, de flesta av dem mammor och andra barn), det har inte gått att skydda dem från föräldrarnas avgrundsdjupa sorg och förtvivlan, barnen har inte sovit ordentligt på månader, och de har fått allt mindre att äta, barnen får det som finns men det går knappt att få tag på mat. Och vattnet de dricker är inte bra att dricka, vattenreningsanläggningarna är utslagna av bomber och brist på bränsle, Medelhavet har sedan länge trängt in i brunnarna, dricksvattnet i Gaza innehåller nu hälsofarliga mängder salt. Det är det vatten de har att dricka, dag efter dag, nu sedan flera månader tillbaka.

Och nu larmar hjälparbetare om att barnen tynar bort, de har ingen kraft kvar, de tunna små kropparna dukar under av magsjuka, av förkylningsvirus. Av svält.

Sydafrikas argumentation inför Internationella domstolen i Haag är kristallklar:

”Palestinierna i Gaza har utsatts för en av de tyngsta konventionella bombningarna i den moderna krigföringens historia. Palestinier i Gaza dödas av israeliska vapen från luft, land och hav. De löper också omedelbar risk att dö av svält, uttorkning och sjukdom, som ett resultat av den pågående belägringen av Israel, förstörelsen av palestinska städer, det otillräckliga biståndet som släpps igenom till den palestinska befolkningen och omöjligheten att dela ut detta begränsade bistånd medan bomber faller. Detta gör det omöjligt för människor att få tag på livsnödvändigheter.”

Handlar det om ett folkmord, i juridisk mening? Är Israels uppsåt att ”helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp” som det står i Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide), som även är svensk lag?

Spelar det någon roll? Det är för sent att fördöma ett folkmord i efterhand.

Men varje dag, varje timme utan vapenvila spelar roll. Och varje timme utan att leveranser av läkemedel, sjukvårdsutrustning, mat och rent vatten. Barnen som dör nu kan räddas.

Redan den 26 januari kan Internationella domstolen komma med ett provisoriskt avgörande. Det är, som Sydafrika argumenterat inför domstolen, inte nödvändigt för domstolen att komma till en slutgiltig syn på frågan om Israels agerande utgör ett folkmord. Det räcker om domstolen fastställer att åtminstone några av de påstådda gärningarna kan omfattas av konventionens bestämmelse. Som att Israel medvetet skapat förhållanden i Gaza som inte kan upprätthålla liv, och vars avsikt är att åstadkomma dess fysiska förstörelse, enligt artikel 2c i konventionen.

Det kan räcka för att domstolen ska beordra Israel att avbryta våldshandlingarna i Gaza. Det väcker hopp.

Domstolens avgörande blir ännu en påtryckning på Israel.

Men Sverige måste också ta sitt ansvar. Jag håller med Morgan Johansson, den svenska regeringen måste aktivt och starkt driva på i FN och i EU för en omedelbar vapenvila i Gaza och kräva att omvärlden använder alla till buds stående politiska och ekonomiska medel för att nå dit.