Ledare Wigforss letar med lika delar ideologisk lyskraft som prestigelös öppenhet efter nästa reform. Nästa provisoriska utopi. Det skriver Daniel Mathisen som läst den Den förbannade optimisten, Henrik Arnstads nyutgivna biografi över Ernst Wigforss.
Jag ska vara helt ärlig. Sedan jag gick på föräldraledighet i november förra året har jag periodvis helt checkat ut från nyhetsflödet. Efter dagar med stressiga blöjbyten, ännu ett avsnitt av Greta Gris, vidriga febertoppar eller kletiga klämmisar har teveserier lockat mer än partiledardebatter i Agenda.
Och det har faktiskt varit rätt skönt att inte behöva ha stenkoll på regeringen Kristersson. De oklickade rubrikerna har hållit allt det där obehagliga på behörigt, bekvämt avstånd.
Men när jag läser ”Den förbannade optimisten”, Henrik Arnstads nyutgivna biografi över Ernst Wigforss, är det som om huvudpersonen hugger tag i en. Kräver att man håller koll, reagerar. Något sätts i rörelse igen, stökar liksom om i en samtid där horisonterna stundtals är så korta att det till sist inte ryms någonting alls.
Wigforss viktigaste bidrag till socialdemokratins idéarv är utan tvekan tanken om att demokratin inte kan begränsas till delar av samhället
Wigforss står i mitten av det förra århundradets gryende socialdemokrati. Från trettiotalets krisprogram till det radikala efterkrigsprogrammet vid partikongressen 1944. Men det är först efter åren med åtskilliga ministerposter i Tage Erlanders regeringar som ideologen Wigforss blommar ut på riktigt. Från 1949 och framåt är det som om tankarnas omloppsbanor ökar i omfång. Demokratiseringen av hela samhället. Internationalismen. Den demokratiska socialismens förfinande och förverkligande. Wigforss letar med lika delar ideologisk lyskraft som prestigelös öppenhet efter nästa reform. Nästa provisoriska utopi.
Jag har alltid varit skeptisk till nostalgin som kompassnål. I grunden är jag övertygad om att det mest tröttsamma socialdemokratin kan ägna sig åt är att blicka bakåt. Drömma om fornstora glansdagar som aldrig kommer åter. Men ju mer jag rotar i Wigforsslådan desto fler trådar till den svenska dagspolitiken hittar jag. Som om han tvingar oss att vända blicken mot vår egen tid.
Somliga tankeslingor är mer än tidlösa, de tycks locka fram en bultande längtan efter något annat. Då som nu. I det Sverige där statsminister Ulf Kristersson, med makten på Sverigedemokraternas nåder, känns det stundtals så syrefattigt att något annat än det rådande framstår som omöjligt. Ett slags utochinvänd reformism.
Jag plockar fram ett av banden i ”Ernst Wigforss – skrifter i urval” ur bokhyllan här hemma. En formulering fastnar:
”Det har alltid varit gemensam fara, hot från främmande folk, som haft lättast att ge människor förnimmelser av samhörighet, och av att ha en gemensam uppgift. Och det underliga är, att det just varit känslan av att man är beredd till uppoffringar som vidgat ut själarna. Varför skulle inte gemensamma uppoffringar för att i ekonomiskt hänseende låta jordens folk komma närmare varandra ha samma verkan?”
Ett av Wigforss viktigaste bidrag till socialdemokratins idéarv är utan tvekan tanken om att demokratin inte kan begränsas till delar av samhället. Vår rätt att vara med och bestämma får inte stanna utanför arbetsplatserna. Men ett minst lika viktigt bidrag är hur Wigforss insisterar på att solidariteten inte slutar vid nationsgränsen. Tvärtom är den demokratiska socialismen något som förpliktigar. Kräver rättvisa både här hemma och där borta.
I kontrast till dagens kvävande politiska debatter känns det närmast förbjudet att snacka om makten över jobben, ekonomisk demokrati och en samhällsordning som sätter allmänintresset före kapitalets vinster. Men just därför är det också så viktigt. Demokratins potential och jämlikhetens gränsöverskridande sprängkraft står i befriande motsats till det som pågår i Sverige och stora delar av västvärlden just nu.
Socialdemokratin tjänar inte på att damma av gamla reformer eller kopiera politiska program från förra seklet. I stället tror jag att Ernst Wigforss kanske viktigaste maning till oss är att stanna upp och fundera på vad som pågår i vår egen tid. Med klassamhället. Med människovärdet. Med demokratin.
Efter neddykningen i Wigforss tankebassäng går det inte längre att hålla allt det där obehagliga på avstånd. I stället grips jag av både ilska och längtan. Över hur det är och efter hur det skulle kunna bli.
Och kanske är det just det som behövs.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
