Den viktigaste läxan från 11 september

Befolkningen eller föreningar på Västbanken och Gaza är inte ansvariga för en terrorgrupps dåd. Att dra in biståndet blir en julklapp till Hamas.

– Det här är Israels Elfte september, säger Gilad Erdan, som är Israels ambassadör i FN,

Han pratar om de brutala attackerna som den terrorstämplade gruppen Hamas utförde den 7 oktober. Det var en chock, och har orsakat stora sår hos den israeliska befolkningen. Samtidigt som Gaza-remsan redan lever under Israels militära ockupation och beskrivs som världens största utomhusfängelse. Varje gång Israel bombar i Gaza drabbas många civila.

I skrivande stund har mer än 1200 civila israeler dött i Hamas terrordåd, enligt israeliska försvarsmakten, IDF. Efter deras motangrepp har minst 1055 palestinier dödats i Gaza, enligt palestinska myndigheter. Israels nattliga bombningar av det inhägnade området har lett till att fler än 200 000 människor står utan bostäder. Även två svenska barn dog i motattacken.

I tidningar och på sociala medier är tonläget högt. Varje inlägg och artikel möts av tillmälen och anklagelser. Starka känslor skapar ett binärt tänkande: “Antingen är du med oss eller mot oss”. Då finns bara en god och en ond sida, inget mellan och inget utanför. Så lät det också efter 11 september-attackerna.

Att låta hämndens känslor styra ens handlingar slutar aldrig väl

Det är samma tänkande som styr regeringen och Sverigedemokraterna när de nu pausar hela utvecklingsbiståndet till Palestina. De säger att de vill veta att inga pengar går till Hamas och vill att organisationerna som får pengar ska ta avstånd från Hamas.

SVT frågar Sidas avdelningschef Göran Holmqvist om det går att vara säker på att svenskt bistånd inte går till Hamas. Han svarar:

– Jag är faktiskt säker på det, vårt bistånd går inte till Hamas. Alla samarbetspartner vi har skriver på ett avtal med oss. De måste redovisa hur pengarna används. De utsätts för oberoende årliga revisioner.

Att dessutom kräva att palestinier ska behöva fördöma Hamas alla handlingar innan de får stöd, är som att kräva att judar ska ta avstånd från staten Israels handlingar. Det sistnämnda är antisemitiskt, eftersom judar som kollektiv inte är ansvariga för den israeliska ockupationen och regeringens beslut. På samma sätt är befolkningen eller föreningar på Västbanken och Gaza inte ansvariga för en terrorgrupps dåd.

Jag pratar med Erik Lysén som är chef för biståndsorganisationen Act Svenska Kyrkan. Han säger:

– Det är ett fruktansvärt dåd av Hamas. Vi är alla lika upprörda, ett massmord på civila människor, särskilt mot unga israeler.

Han menar att politiker inte bara ska ge efter till sina känslor, utan tänka efter innan de drar in biståndet i diskussionen. Ett indraget bistånd skulle bli som en tidig julklapp för Hamas. Erik Lysén ger några exempel:

– Det finns flera människorättsorganisationer som stöds i det svenska biståndet genom konsulatet. Några av dem lyfter också människorättssituationen i Gaza, vilket är svårt under Hamas auktoritära styre. Där finns också viktiga insatser mot anti-korruption och lokal marknadsutveckling, primärvård, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Det finns också organisationer som verkar för att palestiniers markrättigheter ska tas tillvara, i en tid när bosättningarna expanderar i stor skala. Allt det här biståndet behövs för att både ge framtidstro och hålla såväl palestinska och israeliska makthavare ansvariga för kränkningar av mänskliga rättigheter. Drar vi in det här biståndet,  blir Hamas och andra makthavare glada.. För då slipper de obekväma frågor från ett oberoende civilsamhälle.

Israels svar på Hamas terrordåd är dels att stänga av vatten, matleveranser och förnödenheter till det redan ockuperade Gaza. Det är en kollektiv bestraffning mot 2,3 miljoner människor som bor i Gaza. För något som de inte är ansvariga för. Det strider mot internationell rätt, och försätter Gazaremsan i en humanitär katastrof. Ska vi då också dra in biståndet?

Att låta hämndens känslor styra ens handlingar slutar aldrig väl. På det sättet påminner det om just reaktionerna efter al-Qaida-attackerna på World Trade Center den 11 september 2001. Våld sker alltid i spiraler. 2001 gav kongressen i USA sin president makt att invadera länder som misstänktes ha samröre med al-Qaida. Det ledde till en 20-årig ockupation av Afghanistan (som ändå lämnades över till talibanerna) och ytterligare en invasion av Irak 2003.

Erik Lysén menar att vi ska tänka efter först:

– Jag minns ett citat från Dag Hammarskjöld, den tidigare FN-generalsekreteraren: “att från känslostinget driva problemet till en klart fattad intellektuell gestaltning –

och handla därefter”.

– Det är den typen av ledarskap vi behöver nu, säger Erik Lysén. Våldspiralen löser ingenting. Vi behöver backa bandet, vad är det bästa vi kan göra som internationellt samfund, som EU, FN och Sverige?

EU-kommissionen har bestämt sig för att inte stoppa biståndet, trots att de först sade annorlunda. Carl Bildt (M) menar att det är fel att pausa Sveriges bistånd, och utrikesminister Tobias Billström (M) tycker också det är viktigt att hålla huvudet kallt nu.

Det är viktigt att ha flera tankar i huvudet samtidigt. Vi kan se till att inga fler civila drabbas. Det borde vara den viktigaste läxan från 11 september.

Tanvir Mansur