Budgetens bittra eftersmak

Den nya budgeten ger en bitter eftersmak när ännu mer biståndspengar ska användas till flyktingmottagande.

Hur klarar sig de ensamstående mammorna? Hur mycket ”förlorar” familjer med två barn, två inkomster och två bilar i villa? Och hur ska det gå för pensionärerna?

Som vanligt i budgettider rapporterar nyhetsmedier om statsbudgeten i ett slags privatekonomiskt slutspelsanda med vinnare som ska koras.

I den nya regeringens budget är, enligt experterna, höginkomsttagarna de ”stora förlorarna”. Sänkt jobbskatteavdrag och att brytpunkten för marginalskatt höjts något gör att en person som tjänar 60 000 kronor i månaden kommer få betala runt 220 kr mer i skatt varje månad. Som ”vinnare” utses bland annat arbetslösa, sjukskrivna och ensamstående föräldrar.

Bortom ”Hur påverkas din plånbok?”-rapporteringen berättar statsbudgeten om vilka principer som samhället ska organiseras utifrån. Äntligen. äntligen, om än försiktigt, handlar politiken om hur vi som lever i det här samhället ska fördela resurser och ansvar mer rättvist. Det känns ovant. Förhoppningsvis kommer svenska folket få vänja sig.

Men, den nya inriktningen på politiken som andas solidaritet är som bortblåst rörande biståndet. Nästa år ska 21 procent av biståndsbudgeten (8 miljarder) gå till kostnader i samband med flyktingmottagning. Det är mer pengar och en större andel än någonsin tidigare, till exempel jämfört med årets 13 procent. Det är också långt högre än snittet om två procent bland OECD-länderna.

När Anders Borg gjorde precis så här och ökade andelen biståndspengar som gick till flyktingmottagande, fast i lägre utsträckning, kritiserades detta hårt från både Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Till exempel Åsa Romson (MP) menade innan valet att den här typen av användande av biståndspengar ställde utsatta grupper mot varandra och hon påpekade att Migrationsverket var den största mottagaren av svenskt bistånd.

I Agenda i SVT i söndags skyllde Romson på tidsbrist i budgetarbetet och ”den exceptionella situationen” i världen. Finansminister Magdalena Andersson hänvisar till en osäker värld och att Sverige inte gör något fel, utan följer internationella regler.

Enormt orättvist få människor i världen har idag möjligheten att leva ett drägligt liv. Det finns fortfarande 1,2 miljarder människor som lever på mindre än 1,25 dollar om dagen. Halva Syriens befolkning är på flykt och organisationer som IS terroriserar, mördar och torterar människor för att nämna några exempel. Samtidigt satsar EU (inklusive Sverige) oerhörd kraft och resurser på att bygga murar och rakbladsförsedda stängsel runt gränserna.

I den här osäkra världen måste Sverige göra mer. Som Dagens Arenas ledarsida tog upp senast i förra veckan, apropå jakten på papperslösa och Mos Maiorum, måste Sverige se till att det blir möjligt att söka asyl här utan att riskera livet.

I den exceptionella situationen är det helt orimligt att Sverige gör förändringar som i praktiken innebär att biståndet urholkas och att pengar flyttas från fattigdomsbekämpning till flyktingmottagning. Det sticker i ögonen (inte minst med tanke på att de som tjänar upp till 50 000 kronor i månaden i princip får oförändrad skatt). Försök inte hävda att Sverige inte ”har råd”.