Bengt Säve-Söderberg
Bengt Säve-Söderberg

På 30-talet valde högerledaren Arvid Lindman att försvara demokratins värderingar och ta avstånd från den gryende extremhögern och nazismen. Varför tar inte Anna Kindberg Batra lärdom av hans agerande i stället för att spela ett farligt spel med demokratin som insats, frågar sig Bengt Säve-Söderbergh i tredje delen av Dagens Arenas serie om Hoten mot demokratin.   

Att bygga demokrati är ett arbete som tar mycket lång tid och kräver ständigt nya ansträngningar. Att riva ner kan tyvärr ske mycket snabbt och utan krävande insatser. Demokratin måste vårdas med engagerad omsorg. Den uppstår inte av sig själv.

Dagens internationella miljö med faktaförnekare som Trump, populister runt om i Europa och alltför många auktoritära maktgubbar som vill förminska och till och med förneka vad vi menar med demokrati har skapat en djup oro. Vi verkar befinna oss på ett sluttande plan och vi kan idag inte veta vart och hur långt detta kan bära iväg. Om vi inte gemensamt bestämmer oss för att kraftfullt bekämpa den farsot som nu sprider sig. Och att sätta gränser för vad som anständigtvis kan accepteras. Som att hålla fast vid att inte ge Sverigedemokraterna makt och inflytande.

Vad som nu händer i vår omvärld och i vårt eget land kan till stora delar påminna om det tidiga 1930-talet. Börskrascher skapade enorm arbetslöshet och banade i flera länder vägen för nazism och diktatur. Finanskrascher har nu en stor skuld i det oroväckande samhällsklimatet. Mycket är visserligen annorlunda men oron för demokratins hälsa delar vi med 1930-talet.

Det finns tillräckligt många orostecken som kan leda till ännu svårare hot mot demokratin.

Men också beslutsamheten att gå emot denna utveckling. Per-Albin Hansson banade vägen efter valet 1932 genom att enas med dåvarande Bondeförbundet och komma överens om en offensiv ekonomisk politik, den då nya så kallade Keynesianismen. Välfärdspolitik kombinerad med klart förbättrade villkor för bönderna medförde att stora befolkningsgrupper fick det bättre, att en tilltro till demokratiska insatser växte och att nazianstrukna grupper inom bondeförbundet slogs tillbaka.

För dåvarande HögerpartietAllmänna valmansförbundet, representerade valet 1932 en betydande tillbakagång. Inte blev det bättre när Bondeförbundet kom överens med Socialdemokraterna och därmed ryckte undan mattan för borgerligt samarbete.

Ytterligare allvarliga bekymmer för partiordförande Arvid Lindman var att han kunde se hur hans eget ungdomsförbund blev alltmer tilltalat av Tyskland och de nazistiska oljuden därifrån. Hans motvilja växte och resulterade 1934 i en brytning mellan moderparti och ungdomsförbund. Anständighetens gräns är passerad och därför sätter vi stopp tänkte han. Han kunde då inte veta att utvecklingen i Tyskland skulle leda till ett katastrofalt världskrig. Men trots en svår tid för partiet stod han upp för vissa grundläggande värderingar som bör vårdas i en demokrati. Han bortsåg från det kortsiktiga tapp som denna brytning medförde. För det fick han respekt.

Det finns paralleller mellan dessa händelser och vad Lindmans efterträdare i Moderaterna står inför idag. Anna Kinberg Batra har sett till att moderaterna som enda riksdagsparti bejakar Sverigedemokraterna. Att ge dem makt och inflytande innebär att flytta gränsen för vad vi övriga medborgare anser demokratiskt acceptabelt.

Kinberg Batra kan lika lite som Arvid Lindman på 1930-talet veta vad som nu ligger i framtiden. Det finns tillräckligt många orostecken som kan leda till ännu svårare hot mot demokratin. I 1930-talets svåra tid valde Arvid Lindman att försvara demokratins värderingar. Varför tar inte Anna Kindberg Batra lärdom av denne respekterade föregångare som partiledare i stället för att spela ett högt och farligt spel med demokratin som insats?

Bengt Säve-Söderbergh, före detta statssekreterare och mångårig medarbetare på Utrikesdepartementet

Tidigare inlägg:

Thomas Hammarberg: »Nedmonteringen av demokratin sker systematiskt«

Carl Tham: »I 20 år har makten medvetet försvagat den svenska demokratin«