debatt Den gamla Alliansen är överspelad. Sverige står nu inför en verklig utmaning, som förutsätter nya samarbeten mellan höger och vänsterblock, skriver Claes-Mikael Jonsson, jurist LO.
Den kontroversielle juristen Carl Schmitt har skrivit att allianser upprättas för att bekämpa en gemensam fiende och bygger på aktuella behov. Inte sällan är de kortlivade. Förbund och federationer byggs för långsiktig samverkan, men kräver i gengäld mer homogenitet bland medlemmarna.
Det är nu drygt fjorton år sedan de fyra borgerliga partiledarna – Fredrik Reinfeldt, Lars Leijonborg, Maud Olofsson och Göran Hägglund – publicerade en gemensam debattartikel i Dagens Nyheter. Under högtidliga former lanserade man i Maud Olofssons kök Allians för Sverige. Udden riktades mot socialdemokratins tillsynes eviga regeringsbildande. Den gemensamma fienden som de borgerliga partierna ville bekämpa var alltså Socialdemokraterna.
Den borgerliga alliansen var alltid ett skådespel. Man förstod vikten av att ge sken. Det handlade om att framstå som regeringsdugliga och eniga samt att hitta gemensamma budskap. Verkligheten var alltid underordnad. Under perioder var samarbetet framgångsrikt, men med tiden falnade skenet av sammanhållning allt mer – för att under de senaste veckorna helt släckas.
Mycket har hänt sedan riksdagsvalet 2002. Socialdemokraterna fick då 39,9 % av rösterna, Moderaterna 15,3 %, Liberalerna (Fp) 13,4 %, Kristdemokraterna 9,2 % och Centern 6,2 %. Sverigedemokraterna var ännu ett parti i marginalerna helt utan betydelse.
Flört med populister sker med den liberala demokratin som insats.
I årets riksdagsval fick Socialdemokraterna 28,3 % av rösterna. Från borgerligt perspektiv kan man hävda att Alliansen varit framgångsrik. Den har fullgjort sitt syfte. Socialdemokraterna är i dagsläget inte ett parti som samlar runt 40 % av rösterna. Motståndaren är inte längre lika dominant. Att Alliansen upplöses borde vara självklart.
Den gamla Alliansen är överspelad. Sverige står nu inför en verklig utmaning. I årets riksdagsval vann Sverigedemokraterna 17,5 % av rösterna. Svensk politik består inte längre av två block. I Sverige har högerpopulismen slagit rot. I Sveriges riksdag finns nu tre block. Röda och blåa blocket möter nu en brungul front.
Vårt politiska landskap ser allt mer ut som Europa och världen i övrigt. Högerpopulismen är en motståndare att ta på allvar. Diktaturen är inte demokratins enda fiende. Den storskaliga populismen, där Sverigedemokraterna utgör en svensk variant av tankeströmmen, är ett allvarligt hot mot demokratin.
Populisterna stödjer majoritetsstyret, men inte demokratins förutsättningar; rättsstat, föreningsrätt, yttrandefrihet och legitim opposition.
Inte sällan anförs att Sverigedemokraterna är harmlösa. Ge dom ansvar och inflytande så kommer luften snart att gå ur dem. Ett sådant påstående saknar dock stöd i verkligheten.
Nästan överallt där populister får inflytande biter de sig fast. Förutsättningarna för politiken förändras. Populister förstår maktens villkor. Erfarenheterna i omvärlden är entydiga – populister kan regera.
Flört med populister sker med den liberala demokratin som insats.
Tanken på att släppa fram Sverigedemokraterna åskådliggör även bristande historiekunskaper. I en lysande artikel i senaste numret av New York Review of Books beskriver historikern Christopher R. Browning släktskapet mellan 1920 och 1930-talets fascism och nazism med dagens populister.
Likheterna mellan Donald Trump och Mussolini är oroväckande många. Men det finns också viktiga olikheter. Men dessvärre är olikheterna inte lugnande skriver Browning, tvärtom: Högerpopulister runt om i världen har lärt sig att samexistera med demokratin.
Till skillnad från fascister och nazister förklarar man inte krig mot demokratin. Det har förstått att tömma demokratin på dess förutsättningar. Utan reell yttrandefrihet och opposition kan motståndarna hållas kort.
Sverige behöver en ny allians. Den mot Sverigedemokraterna och demokratins fiender. Den nya alliansen förutsätter samarbete mellan höger och vänsterblock. En rad frågor ställs på sin spets.
Vem är den motståndare som en demokratisk allians har att bekämpa? Vilka behov är det en demokratisk allians måste tillgodose?
Den danske socialdemokraten Jens Otto Krag förlorade 1973 valet till en av Nordens första populister. Krag pratade om valförlustens som väljarnas hämnd. Det var det egna partiets oförmåga att fånga upp stämningar i tiden som hade styrt väljarna till populisterna.
Kraghs råd till eftervärlden blev enkla. Jaga inte efter personen eller hans parti. Ge er inte ut efter deras väljare. Lös istället de underliggande frågor populisterna pekar på. Men var även väl medvetna om risken för demokratin.
Kanske är Krags råd en början för en demokratisk allians? Sverigedemokraterna är skuggorna av våra tillkortakommanden. Jaga inte efter Sverigedemokrater eller deras väljare. Lös istället de problem som gör att väljarna attraheras av Sverigedemokraterna – men förleds inte att tro att det enbart handlar om invandring. Och framförallt – var väl medveten om hoten mot demokratin.
Demokratins inre väsen är kompromiss och förhandling. Man får aldrig helt som man vill. Politiken måste bedrivas utifrån en insikt om hur illa det kan gå, inte en föreställning om hur bra det skulle kunna bli. När man kompromissar gäller det att vara lyhörd och omdömesgill. Vad är förhandlingsbart? Vad är absoluter?
Regleringen av arbetsmarknaden är avgörande för demokratins framtid.
Demokratins viktigaste självförsvar utgörs av samhällets egna organisationer som emanerar från människors vilja att bilda och upprätthålla föreningar. Demokratins civila självförsvar vilar ytterst på organisationer utanför statens kontroll – och synnerligen viktiga tycks fackföreningarna vara.
Både i Europa och Nordamerika minskar den fackliga organisationsgraden. Den kollektiva självregleringen av arbetsmarknaden tunnas ut. Den statliga regleringen av arbetsmarknaden blir alltmer betydelsefull. Fortsätter utvecklingen kan man fråga sig om det i framtiden kommer att finnas självreglerande parter av betydelse i Europa.
Regleringen av arbetsmarknaden är avgörande för demokratins framtid.
Politiska och demokratiska institutioner i länder med starkt utvecklade partssystem och kollektiv självreglering är mer robusta. Genom att föreningsrätten praktiseras skapas en kontinuerlig politisk bearbetning där människors erfarenheter kan förankras i en reformistisk demokratisk anda. Utrymmet för populism kan på så sätt begränsas.
Argumentationen om självreglering som grund för demokratins civila självförsvar kan för övrigt utsträckas även till andra samhällsområden – media och vetenskap exempelvis. Reglering kan åstadkommas på annat sätt än statlig lagstiftning. Många av samhällets intressemotsättningar och konflikter kan göras till föremål för självreglering där staten stödjer och utjämnar maktbalansen mellan skiljaktiga meningar.
I kampen mot högerpopulismen, liksom i förhandlingarna om regeringsmakten, måste det praktiska utövandet av grundläggande demokratiska rättigheter – förenings-, förhandlings-, strejk- och yttranderätt – göras absolut.
Varje framtida lagstiftningsåtgärd, varje politiskt och juridiskt beslut, måste bedömas utifrån om utövandet av dessa rättigheter stärks eller försvagas.
Claes-Mikael Jonsson är jurist LO
Läs fler artiklar om hoten mot demokratin här:
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
