Krönika I Sverige avfärdas ofta tidiga rapporter om missförhållanden som konspirationsteorier, spridda av rättshaverister. Covid-19 har visat hur felaktig och skadlig den attityden kan vara. För det är i sociala medier, via medborgarjournalistik och andra oberoende initiativ från civilsamhället som bristerna i den svenska pandemihanteringen först har uppdagats, skriver Lisa Bjurwald.
Under coronapandemins första halvår i Sverige testade man överhuvudtaget inte barn och unga, i tron – eller kanske förhoppningen – att de ändå inte kunde bli allvarligt sjuka. Samtidigt sökte sig föräldrar runt om i landet till Facebook-grupper som Covid-19, vi som är drabbade (närmare 14 000 medlemmar). Vår familj har haft covid, skrev de, men ett av barnen blir aldrig friskt: ”Har någon varit med om liknande?” Det hade andra föräldrar, och efter ett tag fick vi journalister korn på berättelserna om barn med feber i över hundra dagar, andnöd och lungsmärtor. Till slut – sent på hösten 2020, nio månader in i pandemin – började också den läkarkår som tidigare avfärdat rapporterna slutligen granska fenomenet.
Lokaltrafiken i svenska städer har blivit ett stort problem när det gäller att motarbeta smittspridning, inte minst då munskydd inte är obligatoriskt i trånga miljöer. I Stockholm menar SL att de inget kan göra utan att det är ”upp till stockholmarna”. Men huvudstadsborna kan förstås inte trolla fram halvtomma tåg när de till exempel måste pendla till och från arbetet. En lösning är då Googles användarbaserade inrapporteringstjänst. ”Hur ser det ut ombord?”, frågar tjänsten i Google Maps, där resenärer kan rapportera höga nivåer av trängsel (”Hur trångt är det ombord?”). En testsökning på en populär destination i Stockholm vid lunchtid ger en orange varning som rekommenderar att man väntar: ”Ganska mycket aktivitet.”
Smittläget i landets förskolor och grundskolor är naturligtvis ett stort orosmoment för lärare, men också för föräldrar, särskilt de som tillhör riskgrupper. Fortfarande finns dock ingen svensk instans som kartlägger covid-utbrott i landets skolor och förskolor. Därför har ideella krafter sammanställt mediernas rapporter om lokala utbrott samt officiella mejl från rektorer till vårdnadshavare och skapat en sökbar, ständigt uppdaterad Sverigekarta.
Den mest lyckade typen av insatser från civilsamhället och icke-statliga aktörer är sådana som identifierar luckor i krishanteringen och pressar staten att åtgärda dem.
Precis som med all medborgarjournalistik går det inte att förlita sig hundraprocentigt på att informationen är korrekt, eller har tillkommit enligt pressetiska regler. Föreningen Covid-19, Skola & Barn önskar bland annat att ”föräldrar som så önskar ska ha rätt till tillfällig distansutbildning till sina barn”, och den valmöjligheten kanske inte alla är beredda att skriva under på. Men som gratis utgångspunkt för föräldrar som söker information om smittläget är kartan en utmärkt resurs.
”Riktig” journalist är däremot frilansen Emanuel Karlsten, nyligen utsedd till vinnare av Stora journalistpriset i kategorin Årets förnyare för sin oberoende blogg Coronaveckan som gått. Motiveringen lyder: ”Med en outsiders blick för blinda fläckar har han ställt sig till sina läsares förfogande, och brutit fruktbar mark för ensamjournalistiken.” Frågan är om inte alla journalister och andra makthavare involverade i coronakrisen borde försöka anlägga en outsiders blick då och då. De skarpaste frågorna på presskonferenserna har ofta kommit från utländska journalister, och för de som på olika vis farit illa under krisen har sveket från de som inte själva drabbats upplevts som betydande.
Den mest lyckade typen av insatser från civilsamhället och icke-statliga aktörer är sådana som identifierar luckor i krishanteringen och pressar staten att åtgärda dem. Vårens och sommarens ideella insatser där vanligt folk samlades för att tillverka skyddsmaterial åt utsatta sjukvårdsanställda ställde makthavarna i skamvrån. Journalister började granska materialbristen. Pressen på att köpa in mer utrustning, inte minst för att klara den andra våg som vi nu är mitt inne i, ökade. Många av landets lokaltidningar granskar numera kontinuerligt nivåerna på beredskapslagren.
Men det är inte alltid etablerade aktörer som medier, politiker och myndighetschefer är beredda att lyssna till tidiga varningssignaler. Ett sorgligt exempel är behandlingen av de insjuknade äldre. Redan i våras flaggade anhöriga för att människor som drabbats av covid-19 inte hade fått adekvat hjälp och till och med lämnades att dö med viruset. Detta avfärdades och hånades som konspirationsteorier. Först långt in i pandemin, efter att officiella organ som Inspektionen för vård och omsorg (IVO) hunnit granska och rikta förödande kritik mot behandlingen av äldre, var skandalen ett faktum.
Lisa Bjurwald är journalist och författare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
