Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg löser inte sitt svåra uppdrag genom att satsa miljoner på ledarskapskurser, som inte hjälper de mest utsatta att få ett jobb.

Förr fanns Arbetsförmedlingens kontor mitt i samhället. Lite tråkigt, lite grått, men med tjänstemän på plats, och oftast ett antal jobb att erbjuda som den sökande hade chans att få, eller yrkesutbildningar som ökade möjligheterna.

Dessutom, för dem med mycket låg chans att få jobb fanns varaktiga möjligheter till sysselsättning.

Staten hade ansvar för arbetslösheten och sysselsättningen. Parterna skulle ta ansvar för löneförhandlingarna, och därmed inflationen.

Sedan 1990-talet är det annorlunda: Staten har tagit över ansvaret för inflationen, och individen har fått ansvaret för arbetslösheten.

Under de åtta borgerliga regeringsåren ökade pressen på de arbetslösa ytterligare.

Staten har tagit över ansvaret för inflationen, och individen har fått ansvaret för arbetslösheten.

Arbetsförmedlingen vändes upp och ner, jobbfixare och privata coacher släpptes in.

Uppdraget blev allt knepigare. Med bemanningsföretagens intåg förmedlades jobben någon annanstans.

Arbetsförmedlingen har kvar sitt namn, sin statliga ägare, sitt grunduppdrag. Men verktygen har plockats bort. Staten släpper ansvaret för de nyanlända efter två år och kommunaliserar därmed en del av arbetslösheten.

AF-kontoren flyttar in i datorerna där den arbetslöse förväntas sitta hemma och välja mellan möjligheterna. Men mer än en miljon människor står utanför denna nya värld, varav många är verkets viktigaste målgrupp.

Det satsas på mässor som »Utbildningschansen« med mingel och inspirationsföreläsningar där sökande med bristfällig utbildning får inblick i »hur man skapar sina egna förutsättningar för att lyckas, även om omgivningen inte verkar erbjuda några möjligheter«. Eller »Kick off-projekt« för att »inspirera« arbetslösa utlandsfödda kvinnor till att »fundera över framtida yrkesval«.

Förmedlarna ersätts av titlar som projektledare, vägledare och regionkommunikatör. Kändisar plockas in. Allt säkert synnerligen välment, men några anställningar erbjuds inte.

Men vad ska myndigheten göra? I ett land där klyftan mellan utrikesföddas och inrikesföddas arbetslöshet växer är det just den grupp som har svårast att komma in som nu är förmedlingens huvuduppdrag.

Och där det idag är oerhört svårt att göra särskilt mycket sedan arbetsmarknadsutbildningar dragits ner och Samhall ställer allt hårdare krav på sina anställda.

Och antalet arbetssökande utan tillräckliga förutsättningar hela tiden växer. Undra på att folk är arga och att medarbetarna på fältet är frustrerade.

Detta möter generaldirektör Mikael Sjöberg – som många andra ledare – med en konsultstyrd och kostsam »förnyelseresa« för sina chefer, där både innehållet och formerna starkt ifrågasatts.

Myndigheten och dess chef behöver tagga ner, bli lite tråkigare, mer uppgiftsorienterade.

En granskning i Dagens Industri ger rubriker som »Det kokar inne på Arbetsförmedlingen« »Gyllene handslag för AF:s konsult« , »Chefen får hård kritik av ministern«, och «Miljonrullning utan resultat hos Arbetsförmedlingen« 

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) vill nu att en internrevisor granskar alla fakturor från företaget, och det verkar behövligt.

Sammantaget ges bilden av en osund konsultkultur och en generaldirektör som inte förstått sitt uppdrag, eller som valt helt fel väg för att utföra det. Och det får inte upp de förtroendesiffror som ligger i botten.

Han borde gå en kurs i  fackordförande Britta Lejons föreslagna statstjänstemannautbildning, vilket för övrigt många andra myndighetsanställda kan ha stor nytta av.

Arbetsförmedlingen behöver inte fler konsultledda förnyelseresor. Myndigheten och dess chef behöver tagga ner, bli lite tråkigare, mer uppgiftsorienterade. Jobb saknas inte.

Sjöberg borde kräva fler jobb och utbildningar att förmedla som tar hänsyn till att dagens arbetslösa behöver mycket mer av hjälp och stöd.

Först då kommer förtroendet för myndigheten att öka. Då inleds den verkliga förnyelseresan.