Leonidas på en loppmarknad. Bild: Pixabay

debatt Det är bra att Skolverket dragit tillbaka sitt förslag om att slopa antiken i undervisningen. Men vi anser att debatten har varit alltför förutsägbar och vill därför lyfta fram några bortglömda aspekter, skriver forskarna Lena Sjögren och Johannes Siapkas.

I fredags drog Skolverket hastigt tillbaka sitt kontroversiella förslag till ny kursplan i historia. Kritiken mot att ställa kunskap om efterkrigstiden mot kunskap om antiken blev till slut allt för stark. Vi välkomnar Skolverkets agerande, men vi tycker att debatten om antikens vara eller inte vara i historieundervisningen har varit allt för förutsägbar och vill därför lyfta fram några bortglömda aspekter.

Som epok kan antiken framstå som irrelevant eftersom den ligger så långt bort ifrån oss både i tid och rum. Varför lära sig om något som hände långt bort för tusentals år sedan? Men antiken är närmare än vad du tror! Omedvetenheten om detta är det främsta argumentet för att antiken skall finnas kvar i historieundervisningen.

Inför valet 2018 flörtade det moderata kommunalrådet i Staffanstorp med det antika Sparta. ”This is Sparta” stod det på hans valplakat. Repliken är hämtad från Hollywoodfilmen 300 som handlar om slaget vid Thermopyle. Den moderata valaffischen pryddes också av en ”spartansk hjälm” som är misstänkt lik loggan till det jamaicanska skivbolaget ”Trojan records”. Ett exempel på konstnärlig frihet kanske någon tycker. För oss är det ett hårresande exempel på vilka klavertramp man kan göra om man har för lite kunskap om antiken. Är Staffanstorps moderata kommunalråd medveten om associationerna till Joseph Goebbels?

Är Staffanstorps moderata kommunalråd medveten om associationerna till Joseph Goebbels?

För nazisterna var de antika samhällena och i synnerhet antika Sparta ett ideal. I ett ökänt tal i januari 1943 lyfte Goebbels fram den spartanska arméns offervilja vid slaget i Thermopyle som ett föredöme för den tyska armén i samband med slaget vid Stalingrad.

Nästa år äger OS i Tokyo rum. Många är omedvetna om att den symbolladdade invigningsceremonin som delvis utspelas i den antika helgedomen Olympia inte är en antik företeelse utan skapades av nazisterna inför Berlin OS 1936. Utan kunskap om antiken förlorar vi vår förmåga att problematisera denna typ av ideologiskt missbruk.

Vårt förhållande till antiken omförhandlas ständigt och utan kunskap om den går vårt historiemedvetande förlorat. Som identitetsskapande historisk epok är antiken ständigt aktuell även här i Norden. För ett antal år sedan utkom den italienske amatörarkeologen Felice Vinci med en bok där han hävdar att Odysséen i själva verket utspelar sig i Östersjön och där antikens Troja låg i Toija i Finland. Vincis teori kan inte beläggas i det arkeologiska, lingvistiska eller historiska källmaterialet. Men utan kunskaper om antiken kan denna typ av idéer få fäste. De kulturfestivaler som den lokala kulturföreningen i Toija har organiserat där Vincis teorier presenterats och en ”skön Helena” krönts, har delfinansierats av EU:s ”Europeiska utvecklings- och garantifond för jordbruket”. Antiken ses här som det kulturella kitt som sammanlänkar Europas länder.

2014 fick Vladimir Putin tolv tavlor i födelsedagspresent där han framställdes som Herakles som utför stordåden. Att Herakles var en antik mytologisk figur känner de flesta till. Men utan kunskap om Herakles roll som ett moraliskt ideal för makthavare både under och efter antiken, som till exempel för svensk adel under 1600-talet, framstår målningarnas budskap som obegripligt.

Referenserna till antiken är fortfarande många i vårt samhälle. Ofta har antiken fungerat som ett ideal för eliter, men antiken har också använts av radikala och progressiva rörelser för att uttrycka motstånd och legitimera sociala och kulturella förändringar — Herakles användes som symbol för de brittiska hamnarbetarnas fackförbund i slutet av 1800-talet. Att radera antiken från historieundervisningen i skolan betyder inte att de antika referenserna i vår omvärld upphör — men de blir obegripliga.

Skolverkets förslag till ny kursplan var problematiskt för att de försökte jämka mellan två olika typer av historiesyn.

Skolverkets förslag till ny kursplan var problematiskt för att de försökte jämka mellan två olika typer av historiesyn. På ena sidan står en historiesyn där allt som hände i det förgångna utgör fakta i olika historiska epoker. På andra sidan står en uppfattning med rötter i 1960-talets historiefilosofiska debatt som menar att historia är våra försök att förstå det som hände i det förgångna. Om man betraktar historia på det sistnämnda sättet, vilket delvis också gjordes i förslaget till ny kursplan, är det problematiskt att skära bort historiska epoker från historieundervisningen. Det kan vara långt mellan relevanta sammanhang, och historikernas gränsdragningar tar inte alltid hänsyn till det. Kring vissa teman är antiken alltför viktig för att skäras bort. Enligt förslaget ska historieundervisningen behandla ”olika former av demokrati” i årskurs 8 och ”Demokratisering” i årskurs 9. I det sammanhanget är exempelvis antiken högst relevant. Att undervisa om modern demokrati utan att associera till den attiska demokratin är ren historieförfalskning.

Några har reagerat på debatten med att hävda att det har skrikits för högt. Det är bara historieundervisningen i grundskolan som skulle påverkas och eleverna kan hämta in kunskapen senare, menar de. Visst kan de det. Men grundskolan är den enda delen av utbildningsväsendet som är obligatoriskt. Det är ingen som förväntar sig att elever i mellan- och högstadiet ska lära sig allt om antiken. Det handlar om att de ska ta till sig vissa basala kunskaper som sedan fungerar som förförståelse vid senare undervisning.

Det går att beskriva antikens betydelse för vårt samhälle på olika sätt. Flera forskare har beskrivit det som att vår kultur är i en ständig dialog med antiken. Det betyder att även samtliga generationer mellan antiken och idag också har haft sin dialog med antiken. Därför kan kunskaper om antiken även bidra till djupare förståelse även om andra historiska sammanhang.

Om vi skulle låta våra barn vara den första generationen utan ens grundläggande kunskaper om antiken försämrar vi deras möjligheter att delta i denna dialog. När Skolverket reviderar sina kursplaner borde de sträva efter att förbättra situationen, inte ge upp, anpassa sig till en verklighet och fastslå en försämring i kursplanerna.

Antiken associeras ofta med bildning. En effekt av förslaget skulle vara att det drabbar barn med lågutbildade föräldrar mest. Högutbildade föräldrar kan förmedla antiken hemma i större utsträckning. Mot bakgrund av socialdemokraternas stolta bildningstradition vore det ironiskt om en socialdemokratisk regering skulle bidra till att öka bildningsklyftorna.

 

Lena Sjögren, Stf ämnesansvarig, docent i antikens kultur och samhällsliv Stockholms universitet

Johannes Siapkas, forskare, docent i antikens kultur och samhällsliv Uppsala universitet