Debatt Politiken säger att man ska utreda, förbättra och satsa på skolan. De missar dock finansieringen av den. Det skriver Adam Kedert, ordförande för Sveriges lärarstudenter.
Jag vill å politikens vägnar beklaga landets alla barn och elever. Era framtida lärare kommer inte ha fått en fullgod lärarutbildning, och det kommer att drabba er.
I Ekots nyhetsrapportering den 6 mars kan man höra att personal- och lokalkostnaderna har ökat för alla Sveriges universitet, och att de därför räknar med stora underskott. De kommer att gå back 1 miljard kronor. Detta drabbar flera utbildningar som ska tillse försörjningen av flera samhällsviktiga professioner som jurister, sjuksköterskor och lärare.
På Mälardalens universitet varslar man om nedskärningar i bland annat lärarutbildningarna. Det är utbildningar som sedan tidigare är underfinansierade och som har urholkats i flera decennier. Detta märks av. Examensarbeten måste skrivas i par, praktiska moment dras in på och den lärarledda tiden minskar.
Detta är egentligen ingen nyhet, utan ett ytterligare slag i en lång rad av nedskärningar och nedprioriteringar. UKÄ kollade för några år sen på den lärarledda tiden bland landets lärosäten. Deras rapport visade att svenska studenter i snitt har 11 timmar lärarledd tid i veckan, och därmed har lägst lärarledd tid i Europa. Det är nedslående nog det, men det stannar inte där. Om man bryter ned det och skiljer naturvetenskapliga, tekniska och farmaceutiska utbildningsområdena från de övriga ser man att vi studerar bland annat samhällsvetenskap och humaniora får i snitt 8 timmar lärarledd tid i veckan.
Malmö universitet har undersökt den lärarledda tiden för deras lärarutbildningar och kommit fram till att där får lärarstudenterna i snitt 7 timmar lärarledd tid i veckan. En minskning på 47 procent sedan 90-talet. Man kan hävda att exemplen från Mälardalens universitet och Malmö universitet är enskilda fall. De må vara enskilda exempel, men visar en illavarslande trend i svenskt utbildningsväsende.
Politiker, näringslivet, skolväsendet, ledarsidorna med flera talar om att de vill se att Sverige blir en kunskapsnation. Men när inte ens akademin har resurser för att förmedla kunskap så falnar hoppet. Detta är särskilt oroväckande när det kommer till lärarutbildningarna. De som ska försörja den framtida kunskapsutvecklingen och -förmedlingen till landets barn och elever.
Politiken säger att man ska utreda, förbättra och satsa på skolan. De missar dock finansieringen av den. I detta ingår att finansiera lärarutbildningarna, i alla fall om man vill ha en kunskapsnation på riktigt.
När resurserna tryter får lärarstudenterna mindre kunskaper med sig, vi får lägre akademisk kompetens och vi får färre praktiska erfarenheter. Detta är raka motsatsen till vad som behövs för ett kunskapsyrke som ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Läraryrket är ett socialt och akademiskt yrke. Då funkar det inte att lärarutbildningarna reduceras till självstudier som kan bedrivas hemma på kammaren.
Sverige som kunskapsnation är numera närmast en hägring, men det är inte en omöjlig utopi. Vi kan vända på denna negativa trend. Det förutsätter att lärosätena ersätts för de senaste årens kostnadsökningar och att utbildningarna får en fullgod finansiering.
Adam Kedert, ordförande Sveriges Lärarstudenter
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
