Hur många kommunalare hör vi i God morgon världen i P1? Eller ser vid borden i de olika pratbyråerna i SVT? Svaret är dessvärre noll. Hur mycket medierna missar av en verklighet som därmed allmänheten inte heller får se och höra om blir uppenbart vid läsningen av en novellsamling, där kommunalarna skriver om sina jobb.

Vi säger ifrån varje dag (Atlas), är Kommunalarbetarens tredje novellsamling, byggd på läsarnas bidrag till förra årets tävling om bästa novellen från jobbet.

Med egna ord förmedlas erfarenheterna från den halva miljon som tar hand om barnen, städningen, trafiken, de gamla, de födande och de som inte klarar vardagen på egen hand.  Här får vi unika inblickar i en arbetsvardag med överskott på empati och underskott på resurser.

Bredden av yrken och erfarenheter visar välfärdsarbetet i hela dess makalösa blandning av ansvar och övergivenhet. Vittnesmål som är en sällanvara i dessa expert- och tyckartider.

Blicken är riktad mot de behövande, lite tilltufsade medmänniskorna.

Författarna skriver om kris, brist och slit men också om ömhet, glädje och en självklar lojalitet med uppdraget

Här frågar ingen, som Svenskt Näringslivs tidigare vd Leif Östling, ”vad fan får vi för pengarna?”. För läsarna blir det tydligt att vi får väldigt mycket för pengarna! Och lika uppenbart att välfärden lider skriande brist på dem.

De 24 författarna skriver om kris, brist och slit men också om ömhet, glädje och en självklar lojalitet med uppdraget.

Som undersköterskan Adelina Ermeland formulerar det i introt till Kroppsarbetet:

”Jag ville skriva om mina erfarenheter från äldreomsorgen – allt slit, all kärlek och all värme. Jag ville även skriva om klass och om hur svårt det är att sätta ord på slitet som inte lönar sig ekonomiskt i slutet av månaden, men som samtidigt förändrar hela ens person.”

Kocken Johan Engmans beskriver i Laxfärsbiffar yrkesstoltheten som förmedlas i matbespisningen runt ett nytt recept, som tillkommit i brist på matpengar.

Spårvagnsförare Caroline Holmgren tar i Se upp för dörrarna upp alla människoöden som påminner henne om varför hon gör ”något så otacksamt som att köra en spårvagn”. ”Varje dag blir jag vittne till ett ögonblick mellan människor som kramar om mitt hjärta och fyller bröstet med hopp och värme.”

En röd tråd är viljan att göra ett bra jobb, trots ständig, nötande brist på tid. Den som inte räcker för att hitta en borttappad vante eller berätta för stressad förälder om upplevelserna under dagen, som barnskötaren Sofia Ålund beskriver i novellen Barnet.

Boendepedagogen Sarah Mkada Jaziris novell Nyckelknippan är en stark text om kvalificerat terapeutiskt arbete där boendestödjarens verktyg är osynliga mentala nycklar och tillräckligt många minuter. Annars går hela samtalet i baklås och kvinnan hon möter blir kvar i sin ångest.Tre av novellerna fick pris i tidningens novelltävling:

  • Den kroniska underbemanningen som kräver ständig rörelse mellan olika nedprioriterade arbetsuppgifter, utan att förvänta sig paus visas i skolvärden Arne Westers Hur gör vi med raster, som fick första pris.

Precis som en konsert behöver sin tid och inte kan flexa bort frånvaro i orkestern behöver välfärdsarbetet resurser, respekt och människor för att klara sitt uppdrag.

Att inte satsa kommer stå oss dyrt.

  • Andrapristagaren, före detta lokalvårdaren Marlene Rosén Hallsten förmedlar i Ursäkta kan jag ta papperskorgen städarens helt osynliga plats i skolans hierarki och samtidigt gemenskapens inne- och uteslutning.
  • Tredjepristagaren Molly Uddenbergs novell 0545 tar upp utsattheten i att vara personlig assistent med ensamt ansvar för att brukaren ska överleva utan att skadas.

Tips till tyckareliten: Bry er om detta!

Det är kommunalarna som bär Sveriges vård, skola och omsorg. Men villkoren för välfärden har inte blivit bättre sedan första boken 2013, snarare sämre. Vilket visas av att allt färre i det stora bristyrket äldreomsorg vill vara kvar i yrket, enligt en ny undersökning från Kommunal.

Så det finns många skäl, även för Sveriges riksdagsledamöter att noga läsa Vi säger ifrån varje dag.