Film Emma Stone briljerar i huvudrollen i Yorgos Lanthimos nya film som har premiär i helgen. Men att filmen skulle spegla kvinnlig frigörelse kan ifrågasättas. Det skriver Jon Andersson.
Ända sedan genombrottet med Dogtooth (2009) har Yorgos Lanthimos förundrat filmvärlden med sina säregna filmer. I Dogtooth handlade det om en pappa som tvingar sin familj att leva isolerade från omvärlden och i The Lobster (2015) får vi följa en nyligen dumpad man (Colin Farrel) som riskerar att förvandlas till en hummer om han inte hittar en ny kärlekspartner på 45 dagar. För att nämna två exempel.
Lanthimos filmer är kända för absurda intriger, annorlunda kameravinklar och (i alla fall fram till hans två senaste filmer) uttryckslöst skådespeleri. The Favourite från 2018 är lite mer traditionellt berättad, men innehåller fortfarande många av de ingredienser som gör att hans filmer sticker ut från mängden.
Ingen vanlig filmupplevelse
Lanthimos nya film Poor Things, baserad på den skotske författaren Alasdair Grays bok, handlar om Bella Baxter (Emma Stone) som efter att ha försökt begå självmord får sitt eget ofödda barns hjärna inopererad av en vetenskapsman. Detta anslag räcker för att man ska förstå att det här inte kommer att bli någon vanlig filmupplevelse. Och det blir det inte heller.
I början av filmen är Bella instängd i sin skapares hem i viktorianska London. Men det ska inte dröja länge innan hon rymmer till Lissabon tillsammans med den skrupelfria advokaten Duncan Wedderburn (Mark Ruffalo). Det ger Bella möjlighet att upptäcka världen och inte minst sin egen sexualitet. Både tillsammans med Duncan men också på en bordell i Paris.
Scenerna från Lissabon, Paris, London och det kryssningsfartyg som paret befinner sig på är en visuell njutning. Lanthimos vision var att skapa en fantasivärld. Något han, fotografen Robbie Ryan och scenograferna James Price och Shona Heath lyckats fullt ut med. Fotot och scenografin är något av det häftigaste jag sett på film.
Tveksam syn på kvinnlig frigörelse
Skådespeleriet håller också mycket hög klass. Emma Stone är briljant i rollen som Bella Baxter, och det vore närmast en skräll om hon inte kammar hem priset för bästa kvinnliga huvudroll på Oscarsgalan i mars. Även om hon har god konkurrens av Sandra Hüller i Fritt Fall. Mark Ruffalo som Duncan Wedderburn och Willem Dafoe som Bellas skapare Dr. Godwin “God” Baxter gör också minnesvärda rolltolkningar.
Men det betyder inte att jag inte ser vissa problem med filmen. Att Poor Things utger sig för att berätta en historia om kvinnlig frigörelse haltar ordentligt, då denna frigörelse åtminstone delvis uppnås genom prostitution. Man kan förstås vifta bort sådana argument genom att säga att Bella inte finns på riktigt och att det hela bara är en saga. Men det är åtminstone för mig något som är svårt att komma runt. Ett annat problem är att det är svårt att identifiera sig med karaktärerna och få djupare känslor för dem.
På det stora hela är dock Poor Things en mycket sevärd film med ett alldeles eget uttryck. Något som inte är helt lätt i en värld där den konstnärliga friheten ofta får stå tillbaka till förmån för kommersiella hänsynstaganden.
Yorgos Lanthimos har än en gång lyckats leverera en säregen film som inte liknar något annat.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
