Intervju Länge har det talats om att polisen behöver mer resurser för att bekämpa brottsutvecklingen. Mer sällan uppmärksammas socialtjänstens förutsättningar att arbeta förebyggande. Polismästare Carin Götblad hoppas att detta ska få större plats i debatten.
Socialtjänsten har i flera år larmat om hög arbetsbelastning och personalomsättning. Fackförbundet Vision kom också nyligen ut med undersökning som visar att 45 procent av de tillfrågade socialarbetarna blivit utsatta för personangrepp, förtal, hot och våld någon gång de senaste 12 månaderna.
En fungerande samverkan mellan polis, socialtjänst och skola är enligt många a och o i det förebyggande arbetet mot ungdomskriminalitet. Carin Götblad, polismästare på polisens nationella avdelning, Noa, har länge arbetat med frågan om ungdomskriminalitet. Dagens Arena har pratat med henne om hur hon ser på samverkan i dag och vilka förbättringar man från polisens sida vill se.
– Jag brukar understryka att det går inte att satsa på ena länken i kedjan, det hänger ihop. Jag skulle nog vilja säga att all brottslighet, om man långsiktigt ska bryta den, så är det förebyggande insatser som krävs. Det är bara det som kan förändra en brottsutveckling. Sen får man ta till repressiva kortsiktiga åtgärder för att stoppa ett skeende. Men det är aldrig den långsiktiga lösningen, det är att förebygga brott. Det är vare sig man pratar om skjutningar och ungdomar, bedrägerier, trafikförseelser eller vad det än är så är det att förebygga. Det är jätteviktigt.
Precis som socialsekreterarna ofta lyfter menar Carin Götblad att det inte endast är resurser som måste skjutas till. Det behövs också nya arbetsmetoder och att man arbetar utifrån forskning och beprövad erfarenhet. Det är viktigt att man kompetensutvecklar människor, konstaterar hon.
Vi ser att myndigheterna i vårt land och även lagstiftningen mycket släpar till ett annat samhälle vi hade igår.
– Vi har en ny verklighet i dag med jättemycket organiserad brottslighet som går in och parasiterar i alla samhällssystem. Det är en ganska förskräckande utveckling som har kommit snabbt. Och folk undrar varför. Jag brukar säga öppna gränser, digitaliseringen, det är många saker tillsammans. Men också att vi har en stor migration, dålig integration. Det är väl sådant vi är ganska överens om i samhället när vi ser att det är antal olika faktorer.
Carin Götblad framhäver att polisen har reformerat sig för att kunna möta brottsutvecklingen. Hon menar också att det är många fler myndigheter som behöver se över sin organisation, särskilt socialtjänsten har stora behov av det.
– Vi ser att myndigheterna i vårt land och även lagstiftningen mycket släpar till ett annat samhälle som vi hade igår. Om jag får säga någonting om socialtjänsten så tycker jag att man behöver vrida om sitt arbete så att man jobbar i andra änden, alltså förebyggande. Tidiga och tydliga reaktioner på normbrytande beteende brukar man prata om i forskningen när man pratar om barn och unga. Oavsett vad orsaken är att man uppträder oacceptabelt så är det att man behöver få konsekvenser av det tidigt och tydligt, och i dag är det sent.
Vad är det för konsekvenser du syftar på?
– När jag säger konsekvenser menar jag stöd till föräldrar. Komma in tidigt redan i förskolan eller lågstadiet, för många av de personerna som sen tyvärr fastnar i kriminalitet, inte alla men många av dem, har problem redan då. Och vi vet vilka som är riskfamiljer, vi har goda kunskaper i samhället, vi behöver inte mer kunskaper för att göra ett bättre jobb.
Carin Götblad menar att om man tidigt kommer in i riskfamiljer med hjälp och stöd minskar risken att föräldrarna blir rädda att barnen kommer omhändertas. Eftersom det då inte handlar om tvång. Tidiga insatser behöver heller inte vara så omfattande, men de ska vara över tid och långsiktiga, säger Carin Götblad. Men hon poängterar att det kan finnas anledning för föräldrarna att vara oroliga. För många av de här barnen och unga växer upp under helt oacceptabla förhållanden.
– Men om vi kommer in redan i förskolan får föräldrarna en chans att i många fall, där det kanske behövs, lägga om sin livsstil. Och få den hjälpen och tryggheten. Jag tror det finns jättemycket att göra med att förändra arbetssättet.
Hur tycker polisen att det fungerar i dag med samarbetet med socialtjänsten?
– Man kan säga att det fungerar allt bättre. Men vi har 291 kommuner så man kan inte dra alla över en kam. Man kan säga att det finns väldigt välfungerande socialtjänster och det finns icke-välfungerande. Men generellt kan man säga ganska bra, men det finns mycket mer att göra från bägge håll. Vi kan inte skicka polispatruller till lågstadiet. Polisen ska inte vara den första en ung människa möter. Det ska ha hänt en massa saker innan. Skola och socialtjänst måste ha mycket bättre rutiner för att fånga upp oacceptabla beteenden. Sen får man inte glömma bort att det är väldigt lätt att säga att socialtjänsten ska göra allting, det är populärt, men det är faktiskt föräldrarna som är ansvariga för sina barn.
Men lyfts det inte ofta i debatten att polisen ska göra allting? Och att resurserna främst ska riktas dit?
– Det har du alldeles rätt i. Människor har en övertro på repressiva saker. Polisen behövs nu för det har gått alldeles för långt. Men långsiktigt är inte polisen lösningen. Långsiktigt är andra myndigheter och civilsamhället lösningen. Det är därför det är så viktigt nu att satsa långsiktigt. Vi behöver satsa kortsiktigt för att få hejd men vi måste kunna ha mer än en tanke i huvudet samtidigt. Vi måste satsa på socialsekreterarnas utbildning, arbetsmiljö, på skolorna och lärarnas utbildning. Lärarna har väldigt lite ledarskap i sin utbildning. Förr i tiden var läraren en auktoritet. Så är det inte i dag. Man behöver träning i att ta ledarskapet i klassrummet. Jag ser de här grupperna som jätteviktiga att satsa på. Och metodutveckling.
Du säger metodutveckling. Det har pratats om att det är ett glapp mellan frivilliga och tvångsåtgärder. Har ni pratat om vad det eventuellt skulle kunna vara för metod?
– Absolut. Det har kommit på remiss något som man lite slarvigt kallar för mellantvång. Det innebär att man kan besluta om åtgärder, öppna insatser i hemmet. Barnet bor kvar hos föräldrarna men att föräldrarna inte kan avvisa hjälp. För då blir det LVU och det ger väldigt dåliga resultat och kostar mycket pengar. Men om man kan då i stället för större fasthet kräva att föräldrar tar emot hjälp och insatser för barnet. Fast det är kvar hemma. Det tror jag jättemycket på. Det blir lite under galgen att om man vägrar det också då blir nästa steg omhändertagande till slut, säger Carin Götblad och fortsätter:
– I dag är det alldeles för mycket, säger mina poliser, att det händer ingenting. Det händer för lite och för sent. Sen blir det kanske bara smack, tvång. Nu ska det hända saker tidigt, hjälp och stöd. Nästa steg är att föräldrarna måste gå föräldrastödprogram. Att omhänderta barnet, det ska vara det sista man gör.
Det behövs ibland ändå att man omhändertar barnen, konstaterar Carin Götblad. Hon menar att det inte är så att man gör det för mycket i dag. Men utvecklingen hinner gå för långt. Det är nästan för sent för en 17-åring att bli omhändertagen. Särskilt när det normbrytande beteendet börjat redan i förskolan eller lågstadiet.
– Sen har vi ganska många barn som växer upp i kriminella familjer i dag. Där föräldrarna är kriminella. Vi har familjer med tredje generationens kriminella och där i stort sett alla män är det. Vi kan inte omhänderta alla barn, det här måste man komma åt. Då tänker jag att om man går in tidigt. Då får föräldrarna en chans.
Har ni många fall av ungdomsbrottslighet där socialtjänsten kan sägas ha misslyckats med sitt uppdrag och väntat för länge med att vidta åtgärder?
– Ja, det tror jag socialtjänsten själv också tycker. Sen tycker jag inte om det där att man ska skylla allt på socialtjänsten, man måste komma ihåg att föräldrarna är ansvariga. Men också skolan behöver få stöd och hjälp. Skolan har stor betydelse, skolan kan inte gå in och lösa alla problem men den kan ha en struktur så att de kan fånga upp saker.
Det blir väldigt farligt om man vänder bort blicken när det gäller en viss sorts barn för att man inte vågar.
Hon lyfter också att brottsligheten bland barn mellan 13–14 år har ökat de senaste åren. År 2019 kom en skolundersökning om brott från Brottsförebyggande rådet, Brå. I den framkommer det att 52 procent av niondeklassarna någon gång har begått ett brott. 48 procent svarar att de någon gång har blivit utsatta för brott.
– Vi har jättemånga barn som begår grova brott och är under 15 år. Och då blir det normalt inte en polisutredning. Personrånen har ökat väldigt mycket i vissa län. Det kan vara en 14-åring som anmäls för sjunde gången att han rånar någon under förnedrande omständigheter och den enda insatsen blir att träffa en coach en gång i månaden. Det duger inte. Det är så väldigt mycket barn som är rädda att anmäla, de är rädda att bli utsatta för trakasserier, hämnd och hot. Och jag kan inte säga att det är helt grundlöst och det är förfärligt, att vi inte kan skydda människor och att barn är så rädda att föräldrarna låter bli att anmäla. Det här måste vi bryta och det måste vi bryta tidigt. Jag tror att många föräldrar vill det. De allra flesta föräldrar vill att det ska gå bra för sina barn.
Det lyfts ofta att arbetssituationen för socialsekreterarna är tuff. Det är hög personalomsättning på socialtjänsten och många oerfarna socialsekreterare. Hur påverkar detta samverkan mellan polisen och socialtjänsten?
– Det gör det ju, såklart. Det påverkar då att vi från polisen kanske tycker att de inte gör tillräckligt. Det gör de inte men det är inte så lätt. Jag tycker att man borde prata mer om socialsekreterarnas arbetsmiljö, och lärarnas också för den delen. Jag vet att många av dem är rädda, blir hotade av föräldrar eller av släkten om de gör insatser.
– Jag tycker att det skulle uppmärksammas mer, vad de har för arbetssituation. Vad är de utsatta för. Det blir väldigt farligt om man vänder bort blicken när det gäller en viss sorts barn för att man inte vågar. Här kommer vi in också med förtryckande maktstrukturer, som heder och klaner.
Tycker du att politikerna missar målet när man främst pratar om polisens roll i brottsbekämpningen och att de behöver mer resurser och befogenheter, i stället för att rikta mer åtgärder och stöd till socialtjänsten?
– Jag tycker att behöver tala mycket mer om det. Tyvärr är skalan nu att det ena utesluter inte det andra. Vi behöver mer, tyvärr, det repressiva också. Men vi behöver mycket mer förebyggande. Vi behöver ha en socialtjänst som jobbar ute mycket mer. Jobbar som polisen gör, 24/7. Det går inte att bara sitta inne på kontorstid.
Nu hoppas Carin Götblad på att det kommer att uppstå lika mycket debatt när det gäller socialtjänstens och skolans roll för att förebygga kriminalitet, som det är när det gäller polisen. Hon påtalar också vikten av uppluckring av sekretesslagstiftningen som gör det lättare för myndigheterna att dela uppgifter med varandra.
– Samverkan är bättre i dag än för 20 år sen. Men om vi till exempel får lättnader i sekretesslagstiftningen skulle vi kunna jobba mycket närmare varandra när det gäller kriminella ungdomar, riskungdomar och riskfamiljer. Så det behöver vi.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
