LITTERATUR Thord Erikssons nya bok Dom som stod kvar tacklar flyktingkrisen på ett nytt sätt. ”Vi kommer att se tillbaka med stolthet över de människor som engagerade sig och med kritisk blick på politiken”, säger han.
Tidigt 2017 blev Thord Eriksson engagerad i flyktingfrågan. Nu är har aktuell med boken Dom som stod kvar. Han skildrar vägen från Stefan Löfvens “Europa som inte bygger murar” till riksdagspartierna som nästan tävlar om vem som kan ha mest strikt migrationspolitik, genom de ensamkommande, och framför allt de svenskar som ställt upp för dem.
Tidigare har han skrivit boken Folk dör här, som behandlar missförhållanden i den svenska äldreomsorgen. Den gemensamma nämnaren för hans böcker är att de grundar sig i en personlig upplevelse.
– Jag fick långsamt upp ögonen för de ensamkommandes situation. Det var framför allt när jag träffade 17-åriga Aria, som han heter i boken, som kommit ensam från Afghanistan, som jag insåg hur stora problemen var. Här har vi en ung person som blir väldigt illa behandlad.
Han gick med i Facebook-grupper och häpnade över människors engagemang. Det han upptäckte var ett enormt nätverk av “vanliga” människor som bjöd in ungdomar i sina hem, hjälpte till med pengar och mat och satte sig in i juridiken med asylbeslut, avslag och överklaganden. Men från början fanns det inte en tanke på att skriva.
– Sedan var det lite som att journalisten i mig kom ikapp. Jag kände att det här inte bara var nåt som jag var tvungen att göra på en privat plan, utan att det dessutom är en superstory.
Från början var boken tänkt att handla om gräsrotsengagemang i största allmänhet och vad det är som driver på medmänskligheten. Men sedan utvecklades idén till en annan.
– Jag har känt en frustration över hur jag ska beskriva situationen ordentligt. Hur ska jag göra rättvisa åt hur fantastiskt det är att så många människor gör så mycket? Visst hade jag kunnat välja en enskild berättelse och fokusera på den, men att det är så många röster och öden speglar också hur verkligheten ser ut.
Han berättar att han tar med sig en djup respekt för vad människor är kapabla till, vilka uppoffringar de är beredda att göra och vad de är beredda att lära sig.
– Vissa har gjort saker som ligger helt utanför gränserna för deras yrken. Lärare som aldrig skulle varit facebook-vän med en elev eller haft en elev hemma som plötsligt gör väldigt mycket mer, eller en präst i Svenska kyrkan i Paris som plötsligt börjar krama folk. Själv reagerar jag på ett sätt som kanske inte är självklart för en journalist: jag drar på mig en tröja på en demonstration och kräver amnesti.
Men han menar att det säger mer om frågans art än om människorna i sig, och att frågan är så alarmerande för vem som helst som kommer nära.
– När man väl har träffat en ensam kille som uppger sig vara sexton år, men som Migrationsverket bedömer vara tjugoett och därför ska utvisas, går det inte att distansiera sig. Jag ser inte något tydligt politiskt mönster bland de som ställer upp, utan det är alla sorters människor. Det är ingen vänstergrej, som vissa kanske tänker sig.
Något som chockat honom är människors likgiltighet.
– Det känns som att vi har varit redo att vända blad hela tiden. Ingen reagerade särskilt starkt på den politiska svängningen, eller när vi började med gruppdeportationerna och ingen har reagerat särskilt starkt på att vi fortsätter med dem heller.
Det som flera gånger bekymrat och förvirrat honom är hur svenska medier har agerat.
– Jag tror att det finns en viss beröringsskräck för den här frågan. Om man ser på vilka som berörs så är det framför allt kvinnor, spridda över landet och på mindre orter. De är ofta medelålders och har kontaktyrken. Det kan vara lärare, kuratorer, socialsekreterare, hvb-hemspersonal, och det är inte de kategorierna som brukar höras i medierna.
– Det rapporteras om tvångsutvisningarna som framgångar, samtidigt som man sänder inslag om attentat i Kabul och det allt svårare säkerhetsläget i Afghanistan, utan att kopplingen däremellan dras. Hur kan man inte reagera på att det är dit man skickar ungdomarna?
Både du och din hustru Gabriella Ahlström har skrivit böcker på temat. Hennes senaste bok är en roman som heter Hemma hos andra. Hur har ni berörts av den här upplevelsen?
– Det har så klart berört hela vår familj. Vi har två barn som är 16 och 18 år gamla och de har också utvecklat ett engagemang i detta. De har lärt känna de som vi har mött och engagerat oss i, till att börja med Aria men sedan också en kompis till honom som bodde hos oss i några månader.
Även om Thord Eriksson ännu inte vet hur boken kommer att tas emot, så känner han sig stolt och hoppas att den kan bidra till diskussionen.
– Jag tycker att jag beskriver ett kapitel i svensk samtidshistoria som är viktigt och som jag tror att vi kommer se tillbaka på. Både med stolthet över de människor som engagerade sig och med starkt kritisk blick på politiken. Dels då den politiska omvändningen som gjorde situationen för de här unga möjlig och dels misslyckandet från myndighets-Sveriges sida, att Migrationsverket inte lyckade klara av de här processerna på ett acceptabelt och rättssäkert sätt.
Om framtiden säger han:
– Vi kommer att se mer av den här sortens engagemang. Det är aktivismens tid.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
