Bild: Pixabay.

Socialtjänsten Att stoppa gängkriminaliteten är en av valets stora frågor. Politiker från höger och vänster lovar hårdare straff. Men på den brottsförebyggande sidan finns stora brister som gör det svårt att långsiktigt stoppa utvecklingen.

Under första halvåret 2022 har skjutningarna ökat drastiskt. Gängkriminaliteten sprider sig i landet och att få stopp på utvecklingen är en av valets viktigaste frågor. Men samtidigt som politiker lovar hårdare straff och att de ska »krossa gängen« lyfts det förebyggande arbetet mer sällan i debatten.

Fackförbundet Vision kom nyligen ut med en undersökning som visar att socialarbetare har svårt att klara sitt lagstadgade uppdrag, på grund av resursbrist. Av 1 400 deltagare svarade 67 procent att resursbristen leder till att deras verksamhet inte kan jobba förebyggande i den omfattning det finns behov av. Nästan var tredje överväger att lämna jobbet på grund av de bristande förutsättningarna.

Sara, som egentligen heter något annat, jobbar inom socialtjänsten i en svensk kommun och är frustrerad över situationen.

– Det blir väldigt mycket belastningar och många ärenden tar för lång tid. Det är för mycket som skjuts på framtiden, vi behöver fånga upp de här personerna precis den dagen det blir aktuellt. Det går inte att vänta veckor eller månader. Mycket handlar om pengar och det är det som styr. På det sättet laborerar man med våra barns och ungdomars liv, det får inte kosta men ändå ska något göras, säger hon.

Sara har jobbat i flera år med sociala insatsgrupper. Vilket är steget efter det förebyggande arbetet. Det handlar om samverkan mellan socialtjänsten och polis för att hjälpa ungdomarna att lämna det kriminella nätverket. Ungdomarna är mellan 12-20 år. Men politikerna som styr och bestämmer budget är inte förankrade i verkligheten, menar Sara.

– Jag bråkar och kämpar för de ärenden jag har och gör det bästa av resurserna. Det blir en frustration och någonstans behöver jag ta fram skygglapparna för att inte påverkas av den. Jag försöker tänka att jag gör det bästa jag kan. Medan någon styr uppifrån och trycker ned.

Tycker du att det blir för lite fokus på socialtjänstens roll och det förebyggande arbetet i debatten om gängkriminalitet?

– Absolut. Det är klart att man fokuserar på alla skjutningar och att det har gått totalt över styr. Men det är inget som har skett över natten. Det har varit en utveckling under lång tid. Men i stället för att sätta in det brottsförebyggande och fånga upp personerna tidigare har vi skjutit problemet framåt till där vi befinner oss i dag, säger Sara.

Ett exempel är att det inte sätts in tillräckligt med insatser i familjerna där det finns kriminella. Sara menar att det är för mycket fokus på individen. När en kriminell familjemedlem blir omhändertagen, eller hamnar i fängelse, då måste systemet med socialtjänst, polis och skola komma in med förebyggande insatser mot hela familjen och framför allt småsyskonen.

– Men då är det som att allt sätts på paus för man vet att den mest avancerade delen är borta några månader eller år. Det är då man ska gå in intensivt och jobba förebyggande mot de andra och försöka förhindra att de tar nya platser i nätverken. Det gör socialtjänsten inte nu, det ska i stället sparas på tid och resurser under den här tiden.

Sara säger att det finns en hög personalomsättning på utredningssidan. Många är nyexaminerade och är inte rustade för belastningen och allt pappersarbete som krävs. De har inte möjlighet att göra det grundläggande, menar Sara.

– Det handlar om produkter som ska produceras, sen lämnar de vidare det. De säger att vi kom ingenstans men den här utredningen och får avbryta, men sen kommer ärendet tillbaka igen. Det saknas erfarenhet där.

Torbjörn Forkby är professor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet. Han menar att det med viss nödvändighet blir mer fokus på repressiva åtgärder nu när skjutningar sker så ofta. Men han skulle vilja se en diskussion och förslag som grundade sig mer på en allsidig analys.

– Det som händer nu är verkligen inga isolerade händelser. Det är ingen situation som kan lösas genom någon enkel insats, åtgärd eller förändring. Det krävs ett långsiktigt arbete på flera olika nivåer och det kommer ta lång tid att hantera. Det finns ett behov av en mer enhetlig samhällelig strategi.

Skulle du säga att siuationen i dag är ett resultat över att förebyggande insatser inte satts in tidigare?

– Ja, man blev ganska tagen på sängen över att det skedde en sådan eskalering. Först var det biker-gängen på 90-talet som sågs som en isolerad händelse. Sen växte det fram förortsgrupperingar, släktbaserade nätverk och så kom klandiskussionen för något år sedan. Man har inte förmått att reagera med så kraftfulla och samordnade insatser som skulle krävas, säger Torbjörn Forkby och fortsätter:

– Då handlar det inte bara om brottsförebyggande insatser utan väldigt mycket om insatser riktat till segregationen och uppdelningen av samhället vi ser, där olika bostadsområden och grupper glider ifrån varandra socio-ekonomiskt.

Men han framhåller att det också handlar om de subkulturer som växt fram. Att när gäng blir så pass etablerat i ett område, då inspirerar de andra och det sker ett slags imitationseffekt. Ungdomar som befinner sig i riskzonen ser gängen som en förebild för hur man ska vara.

– Det behövs ett socialt arbete som förmår göra skillnad och etablera andra alternativ än gänget. Då funkar det väldigt sällan att kalla ungdomar till socialkontoret och utreda riskfaktorer, socialarbetarna måste vara närvarande i ungdomsmiljön. Jobba för att ta fram stödjande nätverk kring de här personerna, mobilisera alternativ och se till att gängen inte blir normbildande.

Ser ni i forskningen också att socialtjänsten har stora resursbrister som påverkar socialarbetarnas möjlighet att arbeta förebyggande?

– Socialt arbete har blivit väldigt byråkratiserat och inbundet till utredningspraktiker och att samordna sig med olika organisationer. Tyvärr finns det ganska lite tid för mer strukturinriktat och förebyggande arbete. Det går oerhört mycket resurser åt att hålla den administrativa apparaten vid liv. En lösning är att satsa mer på det förebyggande men vi måste fråga oss hur det ska bedrivas och vad samhället vill, säger Torbjörn Forkby.