Alpha

Filmen är bra som familjedrama. Det samhällskritiska budskapet är inte lika lyckat. Det tycker Jon Andersson som har sett Julia Ducournaus nya film ”Alpha”, med svensk premiär i helgen.

Julia Ducournau gör filmer som inte liknar något annat. Debutfilmen ”Raw” från 2016 handlade om en tjej som förvandlades från vegetarian till kannibal efter att ha smakat kött för första gången. Hennes nästa film ”Titane”, som vann Guldpalmen i Cannes 2021, var om möjligt ännu mer skruvad. Det var en film om könsidentitet, seriemord och bilar. Allt på samma gång. Att huvudpersonen blir gravid efter att ha haft sex med en bil (!) var bara ett exempel på att det var en film som inte höll sig till de vanliga konventionerna. Jag har fortfarande svårt att bestämma mig för om den var briljant, helt okej eller ett filmmässigt magplask. En sak som är säker är i alla fall att ”Titane” var en filmupplevelse utöver det vanliga.

Socialt isolerad

I Ducournaus nya film ”Alpha” är kroppen återigen i fokus. Den här gången handlar det om ett virus som drabbat världen med full kraft. De människor som drabbas får fläckar på huden tills det spritt sig till hela kroppen. Det slutar med att de liknar marmorstatyer innan de slutligen dör. 

När 13-åriga Alpha (Mélissa Boros) tatuerar sig med en smutsig nål misstänker hennes mamma (Golshifteh Farahani) , som är läkare, att dottern drabbats av sjukdomen. Ryktet om att Alpha är smittad sprids snart på skolan och hon blir socialt isolerad. 

”Alpha” är en film som innehåller en hel del samhällskritik. Den hysteriska rädslan för att drabbas av viruset kan liknas vid hur det såg ut vid hiv-virusets utbrott. Friska människor försöker hålla sig borta från de infekterade.  Allra tydligast blir det då Alpha, efter att ha blivit jagad i vattnet av sina klasskamrater , slår huvudet i bassängkanten och börjar blöda. Samtidigt som blodet sprider sig i vattnet rör sig de andra barnen snabbt bakåt i bassängen för att inte riskera att smittas och potentiellt drabbas av den dödliga sjukdomen. Det är en mycket effektfull scen, där de röda blodet i bassängen får symbolisera skolkamraternas rädsla för sjukdomen. 

Känns lite utdaterad

Men tyvärr blir filmen allt för spretig. Historien om Alphas sjukdom och oron kring den blandas med ett familjedrama, där Alphas heroinmissbrukande morbror (Tahar Rahim) står i centrum. Det är den historien, som berättas i parallella tidslinjer, som är mest gripande. Inte minst i slutet då relationen mellan Alpha, hennes mamma och morbrodern dras till sin spets. 

Ducournau lyckas inte lika bra med sitt samhällskritiska budskap. Visst försöker filmen säga något om smittorädsla, bögskräck och utanförskap. Men det är ganska rörigt och det känns som att filmen bara rör vid ämnet på ytan, utan att gräva djupare.

Det är också intressant att filmen snarare beskriver någon sorts hiv-liknande virus än det covid-virus som är i mer färskt minne för de flesta av oss. Det känns som att det är minst 30 år försent. De rädslor som fanns när hiv kom på 80-talet finns inte längre kvar. I dag kan smittade, åtminstone i väst, leva precis som vanligt med hjälp av bromsmediciner. Det gör att premissen för den delen av filmen inte bara känns ofärdig och splittrad utan också lite utdaterad. Det känns som att det är minst 30 år försent.

Familjehistorien bäst

”Alpha” ger, precis som Ducournaus andra filmer, ett starkt visuellt intryck. Det gäller inte minst slutscenen då Alpha och hennes mamma färdas genom en sandstorm i familjens bil. Att filmen berättas i flera tidsperspektiv, där dröm och verklighet ibland går ihop är också ett bra grepp. Samtidigt blir det ibland lite väl diffust. Jag gillar visserligen filmer som är öppna för tolkning och där alla svar inte finns. Men jag hade gärna sett att vi fått några fler ledtrådar för att lättare kunna pussla ihop historien själva.

Familjehistorien är det bästa med filmen. Hade den fått utvecklas ännu mer hade det kunnat bli riktigt bra. Men eftersom Ducournau vill berätta så mycket på en gång blir det tyvärr lite väl spretigt. Det gäller inte minst de delar som beskriver hur sjukdomen påverkar samhället. De delarna känns lite ofärdiga och inte helt genomtänkta. Det gör Alpha till en bra, men långt ifrån fantastisk film. 

Jon Andersson