Politik Nästa års svenska valrörelse kan få ett tonläge som inte liknar något vi sett eller hört tidigare. Ett tonläge som hämtar sin näring av högerpopulistiska och radikalnationalistiska föreställningar, och som i slutändan kommer kräva sina politiska offer. Genom Anna-Karin Hatts avgång har vi redan fått det första.
Den 2 september fick vi möta Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar i debatt mot den moderata kulturministern Parisa Liljestrand kring Tidöregeringens prestigeprojekt – den svenska kulturkanonen.
Själva debatten kom dock att hamna i skuggan av vad som kort hände därefter. Sverigedemokraternas Jessica Stegrud framförde sin dom genom ett inlägg på X: ”Talande ändå att det är en svenskfödd kurd och en perser som debatterar en svensk kulturkanon i Aktuellt”.
Reinfeldt ses som landsförrädare
Det är inte första gången Stegrud ideologiskt gett sig till känna på Elon Musks digitala plattform. I oktober 2023 ansåg hon att Reinfeldt skulle sitta kvar ensam på fotbollsstadium i Bryssel, utan polisbeskydd, medan övriga evakuerades efter terrordådet där två svenskar sköts till döds.
Den som kan sin ytterhöger vet att Reinfeldt där betraktas som en landsförrädare, och där vissa också förespråkar att han ska hängas i en lyktstolpe efter en summarisk folkrättegång.
Lawen Redars reaktion på Stegruds utspel kring hennes och Parisas etniska ursprung var att det vittnar om att SD inte alls tror på en öppen svenskhet – något som Åkesson försökt göra gällande under flera år. En deklaration som också hänger ihop med hans policy om ”nolltolerans mot rasism”.
SD bildades nämligen av ett gäng nazister och under de tidiga åren hos partiet fanns där ingen tillstymmelse för någon annan uppfattning än att svensk, det var man genom blodet.
För att kunna bryta med sitt arv och göra sig själva attraktiva som en regeringspartner har man därför deklarerat att man står för en öppen svenskhet, som inte alls är grundat i något med ras eller etnicitet.
En organisk nationalism
Problemet med den här ”rebrandingen” är att man fortfarande håller fast vid en nationalistisk grund som sitts partis ideologi. Och det är inte en liberal eller medborgarpräglad nationalism, det som på engelska kallas för ”civic nationalism”. Istället är det en ”organisk nationalism”, som hävdar att den svenska nationen växt fram organiskt – likt en varelse – över flera århundraden, och att svenska folket är sammanlänkat med den geografiska plats som utgör nationen Sverige.
Bevis för den här organiska nationalismen inom SD är flerfaldig. Ett exempel är när man hade ”nedärvd essens” inskrivet i partiprogrammet från 2011 fram till att man motvilligt plockade bort det 2019. Formuleringen väckte reaktioner om att partiet försökte flörta med rasistiska föreställningar, medan både partiledaren och chefsideologen hade svårt att förklara vad de egentligen menade.
En krystad förklaring var att det hela handlade om de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor – i likhet med den högerradikala kanadensiske psykologen Jordan Petersons resonemang. Men om man läser partiprogrammet noga framgår det att det inte förhåller sig så. Det handlar om folk i ett större, nationellt sammanhang.
Hela Kjelléns citat
Ett annat exempel är hur Åkesson refererar till en av partiets stora ideologiska förebilder, den radikalkonservative statsvetaren Rudolf Kjellén, i sin politiska självbiografi Satis Polito. Där framför Åkesson det kjellénska citatet ”Sverige kan lika så litet lefva med ett nytt folk inom sina gamla gränser som med ett nytt territorium åt det gamla folket” , som handlar om att Sverige och svenskar hör ihop. Det intressanta här är hela det stycke som Kjellén skrev och som Åkesson hämtar sitt utdrag ifrån – och som vi måste förutsätta att han läst i sin helhet. Hela stycket – och hela boken förövrigt – går att läsa här på sidorna 165–167. Den radikalkonservative ideologen skriver bland annat:
”Antag å andra sidan, att hela svenska nationen blefve fördrifven eller utrotad af en fiende, så att Sveriges land finge bära en ny nation – skulle man då kunna säga, att det var Sveriges röst som hördes uppifrån halvön? Naturen funnes kvar och vore väl sig lik, men den hade fått ett nytt människomaterial att inverka på; fosterlandets andra element, folkanlaget, vore borta, det nödvändiga sambandet mellan folk och land hade blivit upplöst på andra sättet. Sverige kan lika så litet lefva med ett nytt folk inom sina gamla gränser som med ett nytt territorium åt det gamla folket. […] Sveriges nuvarande befolkning bildar icke svenska folket, utan blott dess sista generation: en våg i strömmen, en stund i ett lefnadslopp. Fosterlandet omfattar ej blott de nu lefvande millionerna, utan äfven de döda och de ofödda millionerna, vid hvilka den lefvande generationen är olösligt bunden genom minne och hopp. Så är Sveriges hela något annat än summan af dess synliga delar.”
Folkutbytet 2.0
Det blir svårt att plocka ett utdrag ur det här stycket utan att helheten inte också måste finnas med, i alla fall som en baktanke. Det Åkesson – via Kjellén – gör gällande är den organiskt nationalistiska föreställningen om att ett folk är sammanlänkat med en geografisk plats. En föreställning som gör det väldigt svårt att förespråka en ”öppen svenskhet”. För om ens folktillhörighet är sammanlänkad med ett avgränsat geografiskt område – med en essens som nedärvts från tidigare generationer – så blir det väldigt svårt att komma in utifrån och bli svensk bara genom att ha de rätta värderingarna.
Den organiska nationalismen är också sammanlänkad med konspirationsteorin om ”folkutbytet”. Det vill säga föreställningen om att den politiska vänstern vill sen en kraftig invandring från utomeuropeiska länder för att använda dessa som röstboskap för att hålla kvar makten – med konsekvensen att det egna inhemska etniska folket försvinner bort. Denna konspirationsteori flörtade Åkesson med under våren och valrörelsen 2024 när han skrev en debattartikel med begreppet som centralt tema.
Det pågående folkutbytet är en central föreställning inom hela ytterhögern – det vill säga från SD och radikalhögern ut till NMR och extremhögern. I den valrörelse som nu väntar kommer ytterligare ett lager läggas på den här konspirationsteorin. Den falska anklagelsen om att Socialdemokraterna förespråkar en tvångsblandning av människor i Sverige – i klarspråk att vita ska behöva blandas med icke-vita. Gränserna må numera vara mer eller mindre stängda för invandring, men man anser att Socialdemokraterna istället kommer att spela med de pjäser man har på hemmaplan, det vill säga använda sig av social ingenjörskonst för att ändra den demografiska situationen i Sverige. Den som i dag upprätthålls genom en kraftig etnisk segregering.
En falsk individualism
Detta är en segregation som inte bara SD vill bevara, utan som alla Tidöpartier mer eller mindre ställer sig bakom. Man vill inte ha icke-vita i det liberala Bromma eller det moderata Djursholm. Företrädare för samtliga av de fyra regeringspartierna sprider nu lögner om Socialdemokraternas integrationspolitik, i hopp om att det ska mobilisera en rädsla hos etniska svenskar så att valsegern kan kammas hem. Sådana som Johan Forssell och Simona Mohamsson är heller inte sena med att slänga in lite försvar för individen i sin desinformationskampanj. De menar att Socialdemokraternas integrationspolitik skulle kränka den enskilde individens frihet ute i förorten, och reducera den till en bricka i socialdemokratins kollektivistiska sociala ingenjörspolitik.
Vurmen för individen i förorten är dock sig rätt sval i andra sammanhang. Då pratar man gärna om människorna där som en homogen grupp, ofta sammankopplad med kriminalitet och bidragsberoende. Samtidigt som man genomför visitationszoner direkt riktade mot de här områdena och mot de här människorna.
Och då har vi ändå inte kommit in på Tidöpaktens avsaknad av bostadspolitik och arbetsmarknadspolitik.
I stället för sådan politik sänker man bidragstaget för flerbarnsfamiljer – utstuderat mot de med invandrarbakgrund boendes i just förorten – och presenterar det som en morot för att skaffa sig ett jobb. Medan arbetslösheten i Järvaområdet och Skärholmen, klassiska invandrartäta förorter i Stockholm, ligger på närmare 10 procent. Ansvaret för detta skulle en försvarare av Tidöpartierna lägga på det rödgröna styret i Stockholms stad, och det är väl också där det totala ansvaret har landat eftersom vi har sett tre arbetsmarknadsministrar komma och gå på tre år.
Primus victima
Onsdagen den 15 oktober höll Centerpartiet presskonferens. Likt en blixt från klar himmel lämnade Anna-Karin Hatt beskedet om att hon inte ämnar söka ett förnyat förtroende i november som partiledare. Hon avgår helt enkelt, efter lite mer än fem månader på posten. Förmodligen rekord i modern svensk politisk historia. Anledningen som anges är att hon har upplevt hot och hat på en sådan nivå att det inte längre fungerar att fullfölja uppdraget. En uppenbar underminering av det demokratiska systemet, och så nära in på en valrörelse.
Sätter vi det i perspektiv i att hennes företrädare Annie Lööf uppgav liknande delmotiv till varför hon inte ville fortsätta som partiledare – efter att bland annat varit planerat mordoffer i Almedalen – så får det hela ytterligare ett lager av olustkänsla över sig.
Det går också att göra en flerdimensionell analys av Hatts avgång. Det är högst osannolikt att hon under sina dryga fem månader som partiledare blivit utsatt för mer hat och hot än någon av hennes partiledarkollegor. 5 månader som dessutom präglats av ett sommaruppehåll där hennes ansikte i offentligheten egentligen hade en lång paus från Almedalen till partiledardebatten i SVT den 12 oktober.
Snarare är det nog som så att hennes frånvaro från svensk partipolitik på hela tio år präglat hur hon reagerat på det som hon blivit utsatt för. För under dessa tio år har det politiska samtalsklimatet radikaliserats allt mer, i synnerhet på sociala medier. Att Centerpartiet behandlade tillsättandet av Hatt som en VD-rekrytering har nog inte heller gjort situationen bättre. Känslan har varit att Hatt snarare blivit verkställande direktör för aktiebolaget Centern och som en förlängning av hennes tio år i näringslivet, snarare än att hon ska leda ett riksdagsparti som kommer avgöra nästa regeringskonstellation.
Men oavsett vilket har hennes avgång blivit den här valrörelsens första offer. Och de krafter som utsatt henne för detta hat och hot upplever såklart detta som en seger – bland flera som ska komma.
Stokastisk terrorism
I mars 2024 släppte Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, rapporten Våldsbejakande extremism och digitala medier. I ett avsnitt berörs begreppet ”stokastisk terrorism”. Stokastisk syftar på något som är slumpmässigt, statistiskt sett, och innebär i det här sammanhanget att ”två personer kan genomgå samma stokastiska process, men att utfallet i deras handlande blir olika”. Själva definitionen av stokastisk terrorism beskriver FOI följande:
”… avser kopplingen mellan explicit och implicit våldsuppviglande retorik och faktiska våldshandlingar, det vill säga en avsiktlig radikalisering av retorik, särskilt (men inte uteslutande) via nyhets- och sociala medier, som slutligen leder till våldshandlingar. Dessa är oförutsägbara på individuell nivå, men antas bli sannolika på en aggregerad nivå utifrån den givna retoriken”
Helt enkelt handlar det om att den retorik som vissa använder leder till att andra tar intryck av den och griper till våld. Detta blir ett tacksamt för den som bara sprider retoriken, eftersom den helt kan ta avstånd från själva våldsdådet och till och med fördöma det. Trots att det går en logisk linje mellan demoniseringen av vissa samhällsgrupper, partier eller politiska företrädare och angreppen gentemot dessa.
I Sverige har vi sett en del sådana exempel. Det första får kanske anses vara den liberale ledaren Karl Staaff, som slogs för den allmänna rösträttens införande, för sänkta försvarsutgifter till förmån för ökade sociala reformer och som drev en intensiv kampanj om att Sverige inte skulle ansluta sig till Tysklands sida under första världskriget.
Hans politiska engagemang generade en enorm hatkampanj från den konservativa och nationalistiska högern, där det gjordes askkoppar med hans ansikte på och där man spottade efter honom på gatan. Tillmälet ”landsförrädare” användes redan då. Staaff mördades visserligen aldrig av någon högerextrem terrorist, men hatkampanjerna påverkade hans hälsa, och bidrog till hans bortgång vid 55 års ålder.
Efter detta har vi kunnat bevittna ett statsministermord som var den logiska slutpunkten av en hatkampanj som påbörjades redan under 1950-talet. Som tidigare nämnts var planen att Annie Lööf skulle mördas i Almedalen 2022 – och precis som i fallet Palme var det efter åratal av hatkampanjer från ytterhögern.
Under valrörelsen 2026 kommer Tidöpartierna att vrida upp sin retorik mot den socialdemokratiska integrationspolitiken till den grad att det kommer väcka krafter till liv som vädrar blod. Eftersom Annie Lööf har lämnat politiken är hon inte längre kvar som en absorberingsyta för det här hatet. Därför kommer allt att nu riktas mot socialdemokratins företrädare.
Samtidigt har vi ett Liberalerna, som fortfarande delar ut Karl Staaff-medaljen.
Mike Enocksson, statsvetare, författare och socialdemokrat
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
