replik Att borgerligheten och dess ideologiska gemenskap skulle vara en illusion och något att skämmas för är en obegriplig slutsats med tanke på hela vår politiska efterkrigshistoria, skriver Bengt Olof Dike som kommentar till Ulf Öfverberg.
Den som läser Ulf Öfverbergs långa, och i vissa avsnitt förvisso intressanta, utläggning om liberalismen (22/2) och kritiken mot de starka mediala röster, som vill återföra hans parti, Liberalerna, till borgerligheten upptäcker snabbt hans avsaknad av recept. Det är enkelt att kalla Göteborgs-Postens, Dagens Industris och Smedjans liberala tänkare för ”illusionister”, därför att de – med erfarenheten och valsiffrorna i bagaget – tydligt inser att partiet är på fel väg.
Öfverbergs reser bildligt sagt ragg mot Svend Dahl i Smedjan för dennes riktiga konstaterande att Liberalerna hör hemma på högerkanten. Han torde från sin tidigare utsiktspunkt som mångårig chef för Liberala Nyhetsbyrån och flitigt anlitad kommentator ha så mycket på fötterna, att också Öfverberg borde lyssna och inte tvärsäkert avfärda slutsatsen. Detta alltså särskilt som han nogsamt lämnar oss läsare i sticket när det gäller Liberalernas alternativa ideologiska väg.
Nu kan förvisso Dahl och de andra liberala rösterna svara för sig själva, vilket då förhoppningsvis kan frammana den kloka eftertankens betydelse för eventuell fortsatt textproduktion från Öfverberg om Liberalernas framtida färdväg. En bra karl kan ändra sig, medan en dålig inte är värd att hjälpa, heter det som bekant i ett gammalt talesätt. Klart är dock att något måste göras i partiet, en kompass med tydlig visare finnas på plats. Nu har ju partiet knappast alls någon sådan. Och erbjuds heller ingen av kritikern i Dagens Arena.
Om man står till vänster, är man inte liberal
Men låt oss börja med den motsägelsefulla ideologiska beteckningen ”vänsterliberalism”, som Öfverberg kort är inne, och med visst leende på läpparna, nosar på. Det är här något som skaver redan i ordet: om man står till vänster, är man inte liberal. Och omvänt är den genuint liberale faktiskt borgerlig och alls inte hemmahörande på vänstersidan. Men detta till trots fortsätter några skribenter på kultur- och debattsidor mer eller mindre att excellera i denna ideologiska hybrid, samtidigt som deras ideologiska udd oftast är riktad mot konservatismen men mer sällan mot vänstern.
Det skulle därför inte skada om de ideologiska begreppen renodlas och förtydligas i den offentliga diskussionen. Kanske kommer sådana klarlägganden då också att ge viss vägledning för Liberalerna. Otydliga och svajiga positioner är ju inte bra för ett parti, vars värderingar enligt Ulf Öfverbergs åsikt ”vinner val”.
Jag undrar stillsamt vilka val han syftar på. Det var nog sextio eller sjuttio år sedan som detta skedde i vårt land, när Bertil Ohlin och Tage Erlander utkämpade de stora bataljerna och Ohlin en gång var en hårsmån ifrån att välta S-regeringen. Men Öfverberg och alla andra minnesgoda vet, att Erlanders huvudmotståndare inte hade en vänsterliberal etikett. Det var en klart borgerlig partiledare som tog striden. Inte någon som ena dagen sneglade åt vänster och den andra åt höger. En påminnelse om denna gamla, sedelärande ideologiska positionering skadar inte för medlemmar i Ulf Öfverbergs parti, som tror att vägen till framgång är att ständigt hoppa över de borgerliga skaklarna.
Det är märkligt att Sabunis kritiker inte förstår – eller vill förstå – att Liberalerna genom en sådan ideologisk otrohet starkt försämrar möjligheterna till det regimskifte, som de å andra sidan brukar tala sig varma för. Säkert också Öfverberg, fast han klokt nog håller inne med saken i sin artikel.
En borgerlig regering kan ju inte bli verklighet med mindre än ett borgerligt samarbete, där Liberalerna mestadels har varit en självklar del. Marginalerna i politiken är ju nu så små att partiets medverkan krävs för att kunna förverkliga en sådan regering – åtminstone efter nästa val och faktiskt också utan stöd från Sverigedemokraterna.
Att borgerligheten och dess ideologiska gemenskap skulle vara en illusion och något att skämmas för, är en obegriplig slutsats hos Öfverberg med tanke på hela vår politiska efterkrigshistoria. Ska man dölja sin hemmahamn? Uppenbarligen vill han detta, eftersom han själv saknar en sådan eller inte kan eller vill uppge vilken den är. Det är alltför enkelt och genomskinligt att komma undan en sådan självklarhet med att hänvisa till att den politiska verkligheten har förändrats i Sverige. Men liberalismen är väl densamma, eller hur?
Öfverberg har således fel i att kalla liberalismen ”en vänsterrörelse som bryr sig om frihet, rättvisa, fördelningspolitik och människors jämlika behandling”. Som om blott vänstern är en sådan politiks förutsättning! Samtidigt har han en genomgående tendens i sin artikel att förstora liberala partiers och liberalismens betydelse i en internationell, särskilt europeisk, kontext.
Det råder knappast några tvivel om att en majoritet av Liberalernas väljare betraktar sig som borgerliga
Men sanningen är förstås att de liberala partierna i vår världsdel överlag – med ett par undantag – har varit små och därför saknat dominerande inflytande. Det är den konservativt präglade kristdemokratin och Socialdemokraterna som turats om att styra Europas länder efter kriget – med stark övervikt för Kristdemokraterna. Låt oss inte glömma att EU:s grundare var tre politiker från de sistnämnda, varav Konrad Adenauer från Tyskland som var förbundskansler i 13 år, är den mest namnkunnige. Hans regeringstid slogs som bekant senare av partivännen från CDU, Helmut Kohl, med tre år, vilket rekord till hösten kommer att tangeras av Angela Merkel, som flera gånger har utsetts till världens mäktigaste kvinna och som aldrig får underskattas. Det har hennes rivaler och belackare flera gånger fått erfara.
Framgångarna i Tyskland under många konservativa regeringar lär knappast heller Ulf Öfverberg kunna bestrida. Han vet säkert också att Angela Merkel har hållit Tysklands motsvarighet till Sverigedemokraterna, det högerpopulistiska och invandringsfientliga ”Alternativ för Tyskland,” utanför inflytande. Man kan säga att en sådan strikt hållning är den anständiga konservatismens självklara gränsdragning till partier, som försöker annektera denna ideologi för egna syften.
Det råder knappast några tvivel om att en majoritet av Liberalernas väljare betraktar sig som borgerliga och därför inte känner sig hemtama med att deras parti i realiteten givit klartecken till en röd-grön regering. Den satt förvisso långt inne men innebar att Socialdemokraterna till slut kunde andas ut och stanna kvar i Kanslihuset och därmed behålla den viktiga utnämningsmakten – ofta förbisedd eller underskattad av oppositionen.
Som politiska och taktiska spelare, om uttrycket tillåts, är Socialdemokraterna överlägsna de andra partierna. Bara det faktum att de till slut lockade in de två liberala partierna till ett för regeringsmakten avgörande samarbete är en politisk prestation, som borde kunna vara en läxa för Ulf Öfverberg.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
