Socialism Om vi vill fortsätta kalla oss socialister och bygga en ny vänsterrörelse, måste vi byta spår till frihetlig eller liberal socialism, byggd på arbetarmakt. På så sätt kan vänstern ta tillbaka problemformuleringsinitiativet från högern. Det skriver Johan Lönnroth, före detta riksdagsledamot och vice partiledare för Vänsterpartiet.
Den första vänstern, liberalismen, var ursprungligen revolutionär. Men när den parlamentariska demokratin fick sitt genombrott blev den borgerlig och samhällsbevarande. Den andra vänstern: arbetarrörelsens två grenar, socialdemokratin och kommunismen, var också en gång revolutionära. Men båda blev så småningom statsbärande och samhällsbevarande.
Kommunisterna försökte bygga socialism i ett land via en diktatorisk enpartistat och planhushållning. Så länge det handlade om stora projekt som tunnelbanor och rymdraketer såg det lovande ut. Ekonomipristagaren Paul Samuelson spådde så sent som 1980 att Sovjet före sekelskiftet skulle passera USA i BNP per capita. Men när persondatorerna och andra produktivkrafter som förutsätter individuellt ansvarstagande kom fick de stelbenta planekonomierna problem. Företagen i Sovjetunionen och dess vasaller använde betydligt mer arbetskraft per producerad enhet än i motsvarande kapitalistägda. När Gorbatjov öppnade upp för konkurrens med Väst föll systemet samman. Socialism via staten och planhushållning är sedan Berlinmurens fall en död ideologi.
Svensk socialdemokrati saknar idag idéer om ett nytt och bättre samhällssystem.
Den amerikanska statsvetaren Sheri Berman hyllar den svenska socialdemokratin i ”The Primacy of Politics – Social Democracy and the Making of Europe’s Twentieth Century” (2006). Hon skriver att dess principer och politik efter 30-talskrisen lade en grund för den mest framgångsrika och harmoniska perioden av Europas historia genom att försona företeelser som tidigare tyckts oförenliga: väl fungerande kapitalism, demokrati och social stabilitet. Men Berman skriver också att från och med 1970-talet blev de socialdemokratiska ledarna alltmer teknokrater, som saknade de gamlas kreativa gnista. Få av dem insåg att den politik som växte fram på 30-talet då enbart sågs som medel att nå ett högre mål. Det gjorde rörelsen sårbar när nya politiska krafter erbjöd som det verkade bättre lösningar på nya problem. Rörelsen förlorade den idealism som bar upp den i början.
Svensk socialdemokrati saknar idag idéer om ett nytt och bättre samhällssystem. I det nu gällande partiprogrammet nämns socialism på ett ställe: ”Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål.” Jag har svårt att tro att något annat svenskt politiskt parti inräknat Sverigedemokraterna skulle vara emot socialismen om den betyder just bara detta.
I Vänsterpartiets program finns en liknande formulering: ”Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande.” Visserligen finns ett antal formuleringar om kooperation och makt för de anställda, men perspektivet att staten och politiken ska ta kontrollen över marknaden dominerar. I programmet finns också denna totalt obegripliga mening: ”I samma utsträckning som socialismen förverkligar människans rätt att bestämma över sitt arbete upphävs ägandet av produktionsmedlen överhuvudtaget, såväl det samhälleliga som det privata.” Vänsterpartiet har liksom andra postkommunistiska partier i Europa i sin politiska praktik släppt socialismen och blivit en slags socialdemokrater som dom var förut. Att som centern försökte utmåla V som ett extremparti är absurt.
Avvecklingen av socialismen sker paradoxalt nog parallellt med ökande problem för den moderna kapitalismen. De moderna finanskapitalisterna saknar den legitimitet som industrikapitalisterna en gång hade. Den gamle Marcus Wallenberg plockade själv ut sina chefer och hade en hygglig kunskap om vad hans ägda företag producerade. De nu verksamma kusinerna Wallenberg låter mest flytta pengar på en dataskärm. De kunskapsrika anställda blir allt viktigare för företagen jämfört med dom passiva ägarna. Den samlade kunskapen i företagen är en gemensam tillgång som svårligen låter sig privatiseras.
Jag tror att om vi vill fortsätta kalla oss socialister och bygga en ny vänsterrörelse, måste vi byta spår till frihetlig eller liberal socialism.
Att i större skala minska kapitalmakten kan inte åstadkommas via staten och politiska beslut. Att förstatliga banker eller privata internationellt verksamma industriföretag är inte möjligt. Svenska staten har inte den makten. Den dag finansutskottet börjar skriva på ett betänkande om att förstatliga Volvo eller SEB, så flyttar ägarna sina investerade pengar till sällare jaktmarker. Vi har också sett ett flertal exempel på att statliga företag för att klara konkurrensen beter sig ungefär på samma sätt som de privatägda.
S och V vill ha en stat, regioner och kommuner som tillsammans med personalen och utan storbolag och riskkapitalister äger och driver bostäder, skola, vård och omsorg. Bra! Men det är svårt att få till stånd permanenta systemförändringar den vägen. Efter nästa val kan ju högern åter privatisera.
Jag tror att om vi vill fortsätta kalla oss socialister och bygga en ny vänsterrörelse, måste vi byta spår till frihetlig eller liberal socialism. Vad betyder det? Det handlar om det som Ernst Wigforss i det så kallade Göteborgsprogrammet från 1919 beskrev så att de som arbetar i företagen ”…från verkstaden och upp till industriförbunden beredas större insikt i och allt större inflytande över företagens tekniska och ekonomiska ledning.”
Socialism skall för en tredje vänster förenklat uttryckt vara arbetarmakt. Och bland de arbetande ska vi räkna in företagarna – entreprenörerna – som kapitalmakten genom att kalla sig näringsliv försöker gömma sig bakom. Enligt den globala enkäten World Value Survey är svenskarna de som mest eftersträvar självförverkligande i förhållande till det materiella.
De arbetandes ägande och egenmakt var en tanke som de unga liberalerna drev på 1970-talet och som Rudolf Meidner, Anna Hedborg och Gunnar Fond lanserade 1975 med sina löntagarfonder. Idén var att fördjupa demokratin genom att de arbetande människorna skulle äga företagen och besluta tillsammans om produktionens inriktning. Det långsiktiga målet var en arbetarstyrd marknadsekonomi.
Arbetarmakten måste byggas underifrån och frivilligt. I huvudsak utan statlig inblandning.
Men både S och VPK var så fast i sin statssocialism så de (vi) vågade sig (oss) inte på Meidners fonder utan omvandlade förslaget till några ganska meningslösa extra pensionsfonder, iskalla bland jobbarna som metallbasen Leif Blomman Blomberg formulerade det. Men Meidners fonder var nog ändå omöjliga att genomföra. Den globala kapitalmakten var för stark. Arbetarmakten måste byggas underifrån och frivilligt. I huvudsak utan statlig inblandning.
När det gäller klimatet, de globala teknikföretagen, pandemierna, skatteflykten och den globala finansmarknadens reglering räcker den lokala, regionala och nationella nivån inte till. Beslut om sådant måste tas också på överstatlig europeisk och global nivå. EU:s klimatpolitik är mer operativ än den svenska. Samma sak gäller jakten på skatteflyktingar. Och för att besluten ska få en demokratisk förankring krävs både ett starkare Europaparlament och ett demokratiserat FN.
Med frihetlig socialism och internationell demokrati kan vänstern ta tillbaka initiativet från den höger som i mer än fyra decennier har haft det så kallade problemformuleringsinitiativet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
