historia Det spända säkerhetsläget har åter satt militära frågor högst på agendan. Jan-Ewert Strömbäck minns en tid då värnpliktsvägran var inne.
Tillfället är kanske inte det optimala, eller så är det just det. Under månader och veckor med spänt säkerhetsläge i Europa, det mest spända sedan Kubakrisen och det kalla kriget överhuvudtaget, går jag i ungdom och tänker på mina år som antimilitarist och värnpliktsvägrare.
Finns det några sådana nu för tiden?
Samma dag som riksdagen har sin säkerhetspolitiska debatt under oro för vad Putin ska göra med Ukraina kontaktar jag Pliktverket. Jodå, en och annan vägrare finns, men de är sannerligen lätt räknade.
Av de 5 826 inskrivna i senaste grundutbildningen ”har mellan juni och oktober 2021 sex beslut fattats om att avbryta utbildningen på grund av att den totalförsvarspliktige beviljats rätt att vara vapenfri”, en kvinna och fem män. Under grundutbildningen dessförinnan avbröts utbildningen av dessa skäl för sju män, ingen kvinna.
Det säkerhetspolitiska läget föranleder onekligen reflektioner om hur en fredsrörelse hade agerat. Då tänker jag inte på den långvariga rörelse som styrdes av sovjetiska intressen och ambitioner, utan den pacifistiska strömning som var tydlig i flera länder, också i Sverige. Organisationer som Svenska Fredskommittén och Aktionsgruppen mot svensk atombomb fick en kortlivad utlöpare i VCO, Värnpliktsvägrarnas Centralorganisation med Sonja Åkesson som dess första ordförande. I år är det 50 år sedan organisationen upplöstes.
Till och med att bekämpa Hitler med våld var destruktivt i det långa loppet.
Pacifismen hade namnkunniga föregångare, ständigt åberopade opinionsbildare som Zäta ”Ned med vapnen” Höglund, Elin Wägner och, naturligtvis, Per Anders Fogelström. Hos Wägner kunde ett visst tvivel mot den egna hållningen avläsas, medan Per Anders Fogelström in i det sista förfäktade pacifismen som idé. Han tycktes inte se något tillfälle då vapenmakt var acceptabelt. Till och med att bekämpa Hitler med våld var destruktivt i det långa loppet. Då tar våldet aldrig slut, konstaterade han om den omänskliga spiralen.
När han argumenterade för pacifism och motiverade sitt beslut att vara vapenvägrare, hänvisade han till hemska bilder av lemlästade barn som blivit offer för de allierades bombningar.
VCO är en sällan uppmärksammad organisation bland radikala svenska rörelser. Den brukar inte finnas med i översikter över vänsterrörelser från 60- och 70-talet. Den brukar inte heller låna rekvisita åt skönlitterära skildringar. En förklaring till den undanskymda platsen kan vara blandningen av pacifister och militanta värnpliktsvägrare, något som inte ansågs höra hemma i en tid och miljö där agendan senare kom att sättas av ortodoxa kommunister. Att propagera för vapenvägran var en borgerlig styggelse, något för Elin Wägner och de andra i Fogelstadgruppen.
Att argumentera för ett starkt fosterlandsförsvar (nationellt oberoende) var självklart också för bokstavsvänstern. Opinionsläget för pacifism och antivåld var inte det bästa i en tid då FNL i Vietnam var på väg att segra över USA:s krigsmakt.
På motsvarande sätt mötte författaren, fredsvännen, miljökämpen och akademiledamoten Elin Wägner allt större skepsis inför pacifismen under andra världskrigets förlopp. Hennes brev till sin exmake John Landquist är fyllda av avsky för Hitler. Andra brev andas uppgivenhet.
Deltagandet i Haagkonferensen 1915 och de senare protesterna mot att bära gasmask och bege sig till skyddsrum, det vill säga 1935 års initiativ ”Kvinnornas vapenlösa uppror mot krig”, uppmärksammas både av Per Wirtén och Ulrika Knutson i deras Wägner-biografier.
Ytterligare ett nedslag i fredskämpens gärning är signerat förre statsrådet och talmannen Thage G Peterson. Han berättar om sina samtal med Wägner i boken Elin i mitt liv (Carlsson, 2021). Utifrån umgänget med författaren i deras gemensamma by Berg i Småland sammanfattar Peterson det som är Wägners pacifistiska signum. Hennes ambition var att införliva det politiska engagemanget i det egna sinnelaget:
Freden måste ha ett djup, bli en del av oss själva. Freden måste i varje människa komma inifrån. Fredsfrågan fanns på djupet hos Elin. Fredsfrågan var en del av henne själv. Fred hör samman med humanism och kärlek. Fred och godhet hör också ihop. Och måste finnas i varje människa. Utan godhet, kärlek, kultur och humanism går det inte att bygga hållbara broar mellan länder och folk.
Dokumentationen i utredningen Den farliga fredsrörelsen (SOU 2002:90) visar att Försvarsstabens säkerhetstjänst inrättade en särskild analysenhet under åsiktskontrollens höjdpunkt. För att få tillgång till material agerade polisen under fingerade namn. Som källor användes material från olika organisationer ”genom bulvanprenumerationer och fiktiva medlemskap”.
För ändamålet hyrde analysenheten två postboxar på Valhallavägen under namnen ”Anders Karlsson”och ”Bertil Davidsson”. I ett läge bad enheten hjälp från Säkerhetspolisen att identifiera fyra styrelsemedlemmar i VCO.
Jag har under alla år känt mig förminskad då jag aldrig pekats ut som säkerhetsrisk. Denna min fåfänga tillfredsställs dock i någon mån när jag läser hur fyra personer var svåra att identifiera. En av de fyra är medlem i Biafrakommittén. Det var undertecknad!
Uttrycket värnpliktsvägrare var en sammanfattande benämning på både vapenvägrare, oberoende av skäl, och totalvägrare, oberoende av bakgrund. Några totalvägrade från början, det vill säga vid mönstringen, andra sedan de fått avslag på ansökan om vapenfri tjänst. Mot slutet fanns i VCO också infiltratörer, det vill säga antimilitarister som valde att göra rekryten och verka mot krigsmakten inifrån. En sådan gruppering kallades Motståndsgruppen, också den kortvarig, och också den en företeelse som Säkerhetstjänsten hade ögonen på.
1969 blev något av en peak när det gäller antalet värnpliktsvägrare i Sverige. Per Kågeson konstaterar i antologin Värnpliktsvägran en mänsklig rättighet (Rabén & Sjögren) att det årliga antalet vägrare flerdubblats i Sverige och övriga Västeuropa. Kågeson och Anders S Fröberg uppehåller sig vid de förnedrande och irrelevanta förhör som de som ansökt om vapenfri tjänst utsätts för. Och den som totalvägrar måste i sin tur utstå en, som de kallade, grönköpingsmässig, behandling:
Ett vapen placeras på kaserngolvet och totalvägraren uppmanas i två vittnens närvaro att ta upp vapnet, vilket han givetvis vägrar. Han kvarhålls därefter på regementet över natten för att han morgonen därpå ska kunna visa att beslutet inte var förhastat. På nytt läggs vapnet på kaserngolvet och proceduren upprepas. Därefter sänds totalvägraren hem i väntan på åtal, rättegång och fängelsestraff.
Jehovas vittnen fick per automatik utan ansökningsförfarande vapenfri tjänst
För att få vapenfri tjänst räckte det inte med en personlig övertygelse att det är etiskt fel att bära vapen. Det krävdes djup samvetsnöd, och det var utredarnas sak att avgöra djupet på samvetsnöden, med hjälp av frågor om hur den sökande skulle agera i vissa situationer, om ens flickvän våldtas till exempel. Den som råkade yppa att han vid något tillfälle tyckte att våld var befogat hade inga större chanser att få vapenfri tjänst. Jehovas vittnen fick per automatik utan ansökningsförfarande vapenfri tjänst; de ansågs lika oförbätterliga som allmänt asociala individer.
I mitt fall gjordes två utredningar. En länsskolpsykolog tillstyrkte min ansökan. Men uppenbarligen litade inte Vapenfrinämnden på denna slutsats. Jag fick förhöras på nytt i huvudstaden på myndighetens kansli. Mer än 50 år senare beställer jag kopior av utredningarna. De finns, nota bene, på Krigsarkivet som i sin tur tillhör Riksarkivet.
Det blir en omtumlande läsning. Förutom ingående kommentarer om min personlighet, finns mina svar på frågor hur jag ställer mig till våld i olika situationer. Några svar är återgivna inom citationstecken, som när jag utvecklar mitt grubblande: ”Ska man med våld försvara rätten att vägra våld?” För ett ögonblick undrar jag om jag verkligen hämtade repliken ur egen fatabur. Eller stal jag den från någon filosof i Bertrand Russells eller Jean-Paul Sartres efterföljd?
Nämndens slutsats blev att mina politiska skäl var tyngre än mina etiska, och att mina åsikter om våld inte nämnvärt skiljde sig från andra medborgares. Avslag!
De här åren var jag aktiv i Folkpartiets Ungdomsförbund, och det är en typisk dåtida ungliberals politiska preferenser som kommer fram i utredningarna: befolkningskrisen, u-landsfrågor, miljöförstöringen, slöseriet med att en nation att hålla sig med en dyr krigsmakt. Det var sådant som fick VCO, möjligen med retorisk överdrift, att kalla värnpliktsvägrare för politiska fångar.
I vilket fall som helst skulle det visa sig i utredningen Den farliga fredsrörelsen att en tonårig folkpartist var en säkerhetsrisk.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
