Historia Kampen för arbetares rättigheter har aldrig varit en dans på rosor. Jan-Ewert Strömbäck ser mönster i historien som går igen.
Arbetslivets historia är fylld av tragedier som motiverar manifestationer. Rörelsen Black Lives Matter uppmärksammar till exempel inte bara polisvåld mot svarta, utan sätter också ljuset på hur arbetare, och särskilt svarta arbetare, befinner sig längst ner i arbetslivets hierarki.
Varje gång historien upprepar sig, upprepas också bevekelsegrunderna för minnen och eftertanke och, för den som är lagd åt det hållet, kamp och förändring.
En historisk katastrof av ofattbar omfattning är branden den 25 mars 1911 i Triangle Shirtwaist Company i New York City. Fabrikslokalerna låg på åttonde, nionde och tionde våningarna i ett höghus. Dit nådde inga brandstegar. I strid med lagen öppnades inte dörrarna utåt. De var dessutom låsta. Arbetarna var instängda, inlåsta.
146 Trianglearbetare, mest kvinnor, brändes eller krossades till döds. Människor på gatan och i hus mitt emot kunde bevittna hur brinnande människor hoppade och hur en hög av döda kroppar växte på marken.
När sociala klyftor diskuteras, blir ofta slutsatsen att motsättningarna i USA är en följd av landets historia med oförsonliga konfrontationer och blodsutgjutelse. Detta som en kontrast mot Saltsjöbadsandan och den skandinaviska arbetsmarknadsmodellen.
Sedan parterna i Sverige år 1938 drog upp riktlinjerna för arbetsrätt har det varit tämligen blygsamt med uppror och spontana strejker.
Medan svensk arbetarrörelse minns skotten i Ådalen 1931 som en jämförelsevis isolerad händelse, är den amerikanska rörelsens väg kantad av återkommande Ådalenhändelser, arbetsgivare som begått våld mot anställda, bränt ner bostäder och fått stöd av presidenter som beordrat militär mot strejkande arbetare.
Hos företaget Pullman startades en fackförening för svart tågpersonal; det blev det första facket för afrikanamerikaner som lyckades teckna kollektivavtal. Senare, på 1890-talet, skakades nationen av Pullmanstrejken. 13 strejkande arbetare dödades av utkommenderad militär.
Som plåster på såren såg presidenten Cleveland till att Labor Day blev nationell helgdag.
Arbetslivets brutala historia handlar inte bara om ekonomiska klyftor, utan också om spännvidden mellan centrum och periferi. Bilden av missnöjda lantisar i Mellanvästern som saknar förtroende för en liberal elit med irländska rötter i New York och Boston är visserligen en schablon, men som alla schabloner värd att reflektera över och inte bara förkasta.
I de flesta konflikter existerar dikotomin arbete och kapital. Pinkertons detektivbyrå, grundad i Chicago 1850, som engagerats av bolag för övervakning av personal. Pinkertons, ägt av svenska Securitas, gör nu insteg i Sverige genom näthandelsjätten Amazons etablering.
Amazon, som anlitar Pinkertons, har kritiserats för en inhuman personalpolitik med låga löner, utbrända lagerarbetare och överhuvudtaget så hårda villkor att ambulanser liknats vid matarbussar i skytteltrafik till sjukhus från jobben. Arbetsgivare anlitar detektivbyrån för att skydda och organisera strejkbrytare. Pinkertons har varit inblandade i otaliga inte sällan våldsamma konflikter.
I november 2019 anlitade Amazon Pinkertons agenter för att ta reda på om den lokala ledningen på ett lager i Wroclaw i Polen begick oegentligheter i samband med rekrytering av personal, rapporterade dokumentärkanalen Vice News.
Även långt tidigare, före och under en rättegång mot Bill Haywood, som grundade IWW (Joe Hills organisation) var agenterna mycket aktiva. Verket The Pinkertons (Franklin Classics) av James D Horan skiner av stolthet över de fackliga organisationer man lyckats oskadliggöra. Som”undercover” under en gruvstrejk föreslog de vilka åtalade som skulle placeras i olika celler under rättegången 1918. Där dömdes Haywood till 20 års fängelse för spioneri. Ett hundratal andra syndikalister fick också långa fängelsestraff.
Detektiv- eller väktarbolaget har aldrig stuckit under stol med att metoderna kan vara provocerande. Däremot har de understrukit att när de intervenerat i strejker eller varit fysiskt närvarande på annat sätt, så har de fått tillstånd till detta av den lokala sheriffen.
Övervakning, ja, intrång i människors sfär och integritet, är möjligen särskilt provocerande och förnedrande i ett land som sätter frihet och individualism högt.
En agitator, värd att ägna en tanke även när det inte är internationell kvinnodag, är Lucy Parsons, född 1851 i slaveriets Virginia. Hon var förgrundsperson i Chicagos arbetares kamp för åtta timmars arbetsdag, då förloppet blev tragiskt på Haymarket square och där Pinkertons övervakade arbetare.
Lucy Parsons och hennes man Albert Parsons, en av de hängda Haymarket-martyrerna, utgjorde ett agiterande kärlekspar. Lucy fortsatte sitt liv i offentlighet. Det var känt att hon, när hon som 21-åring gifte sig med Albert, redan var en av Illinois mest kända agitatorer för inte bara arbetarnas villkor, utan yttrande- och mötesfrihet överhuvudtaget.
Detta framhåller Jacqueline Jones i sin bok Goddess of Anarchy från 2017 (Basic Books). Jones beskriver hur byrån Pinkerton beskrev Albert Parsons som en yngling med målet att åstadkomma blodbad. Att han hade levt med en svart kvinna var också föremål för detektivbyråns intresse.
Senare skulle Robert Pinkerton, broder till byråns grundare Allan, förespråka att myndigheterna initierade en särskild koloni för anarkister förslagsvis på Filippinerna, en koloni där ”alla som vill ha anarki kan fådet.”
Det finns också händelser med mindre traumatiska förtecken, beslut, manifestationer och uttalanden, av belackare kallade vrål från papperstigrar. När ILO bildades var miserabla arbets- och anställningsvillkor legio. Det behövdes ett organ som skydd mot exploatering. I dag med gigekonomi och utnyttjade gästarbetare är frågorna desamma som för 100 år sedan.
FN-organet tillämpar principen om trepartssamarbete – med arbetstagare-, arbetsgivareföreträdare och regeringar, alltså en motsvarighet till den svenska samarbetsmodellen.
Bildandet av ILO ingick i Versaillesfördraget efter Första världskriget. Men tanke påambitionen att så pragmatiskt som möjligt lösa motsättningar kunde ingen vara lämpligare på plats än Kerstin Hesselgren, den först invalda kvinnan i Sveriges riksdag. Hon var den första chefen för Sveriges kvinnliga yrkesinspektion och deltog i denna egenskap i den svenska delegationen.
ILO:s första arbetskonferens antog sex konventioner, varav två var direkt kopplade till kvinnors förhållanden, förbud för kvinnors nattarbete och skydd för gravida kvinnor. Två konventioner involverade unga, minimilöner för ungdomar och förbud för nattarbete för unga.
När det gällde nattarbetsförbudet för kvinnor hävdade Hesselgren att kvinnor drevs ut ur vissa yrken, typograffacket, bagerier och sulfitfabriker. Sedan fortsatte denna fråga att kanta hennes väg som yrkesinspektris, riksdagsledamot och representant i ILO. Meningsmotståndarna replikerade att hon valt att kapitulera inför maskinen.
Skilda utgångspunkter för kvinnor respektive män fortsätter prägla synsätten hos de tre parterna inom ILO. Att kvinnors löner låg avsevärt under de manliga arbetskamraternas var något som Kerstin Hesselgren och Eleanor Roosevelt ständigt protesterade mot.
En never ending story.
Fyra månader före dödsbranden i Triangle Shirtwaist hade för övrigt en annan fabrik brunnit, en textilfabrik i Newark, New Jersey. Elden bröt ut på fjärde våningen.
En gasbehållare sprang läck. Det var en lördag, den 26 november 1910. 26 kvinnor och flickor dog i lågorna. Tre av offren var systrar, Minnie, Tillie och Dora Gottlieb, 19, 21 och 29 år gamla. De begravdes under en enkel gravsten, ofta en illustration i dokumentationen av arbetande kvinnors historia.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
