Essä I ett samhälle med svag historisk självbevarelsedrift riskerar arkiven att hamna i bakvatten, skriver Lars Ilshammar i en essä om arkivens betydelse, och en utredning som hamnat i … arkivskåpet.
Som vanlig börjar det hos de gamla grekerna. ”Árkhein” (ἄρχειν) är ett verb som översatt till modern språk betyder att leda, styra eller härska. Från árkhein hämtar den klassiska grekiskan i sinom tid sitt ”arkheîon” (ἀϱχεῖον) eller byggnad för offentliga myndigheter, rådhus – som så småningom latiniseras och blir ”archivum” hos romarna. Tvåtusen år senare säger vi ”arkiv”.
Men grekerna är inte först den här gången, med annat än ordet. Varje bestående civilisation sedan historiens första dunkla begynnelse har haft samma behov av att lagra information. Långt före antikens Grekland finns arkivfunktioner i Mesopotamien och Egypten. De allra äldsta arkiven tillhör arkeologin och en direkt följd av skrivkonstens uppkomst – mänsklighetens kanske allra viktigaste innovation. I begynnelsen var ordet, sedan uppfanns arkivet. Så kan en mycket kortfattat historik över civilisationens gryning faktiskt skrivas.
Minne, makt och ansvar
Utan system för att fästa flyktiga minnen i något beständigt och bevara dem över tiden skulle inga statsbildningar kunna existera. Arkivet som gemensam minnesfunktion har därför förblivit en förutsättning för stabila samhällen oavsett ideologi och religion – och i takt med att statsapparaten vuxit har det också gett effektiva redskap för att utöva makt och kontroll över stora avstånd i tid och rum. När jag undervisade i arkivvetenskap brukade jag slå i studenterna att den som ordnar eller gallrar ett arkiv också har makten över det förflutna i sina händer, att arkivarier helt enkelt utövar makt i sin vardag och att med detta följer ett ansvar.
Arkivet hjälper till att läka gamla sår
Det organiserade samhället och arkivet förutsätter varandra, de ingår i en symbios där arkivet bildar en vital del av samhällets blodomlopp. Det kan handla om folkräkningar, skatter eller som på sumeriska lertavlor – inventeringar av lager och tillgångar. Det kan också handla om gränser, militära styrkor och traktater med främmande stater.
Synen på arkivet har förstås gått igenom stora förändringar. Precis som arkivarieyrket präglades arkivet länge av en byråkratkultur, starkt lierad med statens intressen. Arkivet fanns till för överhetens behov, medan undersåtarna bokstavligen låstes ute. I dag har arkivet och arkivarierna snarast blivit förvaltare av vårt kollektiva minne, med viktiga roller både för förvaltningen och för kulturarv och demokrati. Arkivet fungerar som rättighetsdokumentation och historisk källa, men också som garant för öppenhet, medborgerliga rättigheter och identitetsskapande.
Dessutom hjälper arkivet till att läka gamla sår. I de sannings- och försoningskommissioner som nyligen gick i mål har arkivet varit centralt för att ge minoriteter som samer och tornedalingar upprättelse för den svenska statens historiska övergrepp. Det som försvårade arbetet för en av kommissionerna var just brister i arkivhållningen:
”I ett fall hittades delar av skolarkivet bakom en igenbommad dörr i en nedlagd förvaltningsbyggnad. Innan arkivsökning kunde påbörjas fick det frivilliga brandvärnet tillkallas för dörröppning.”
Ett stöd för det som icke är
Yuval Noah Harari skriver i ”Sapiens” om människans unika kognitiva förmåga, och om hur en gemensam sammanhållande berättelse om sådant som egentligen inte finns – myter, lagar, religioner – blir förutsättningen för att Homo Sapiens kan bygga hållbara gemenskaper som är större än en by, en stam eller en klan. Det är en genial insikt. Men det han lyckas glömma är att utan arkivet skulle dessa civilisatoriska berättelser inte överleva längre än några mansåldrar.
Ingen slump att historiens erövrare som velat kuva ett besegrat folk ofta har börjat med att bränna arkiven
Om arkivet inte gör sitt arbete kommer samhället i stort men också våra egna små vardagsliv successivt att sluta fungera. Så är arkivet i dag, 2023, en garant för ansvarsutkrävande, för att skola, vård och omsorg håller vad de folkvalda har lovat – liksom för att den gemensamma minnesbank som tidigare generationers människor långsamt har byggt upp – vårt kulturarv – inte förskingras eller korrumperas.
En av flera förklaringar till det romerska rikets fall handlar om att papyrusrullarna i imperiets arkiv hade börjat ruttna och mögla, varvid kejsarna långsamt förlorade kontrollen över sina legioner och ämbetsmännen i Rom tappade kontakten med provinserna. Det är förstås en grov förenkling. Historien är betydligt mera komplex än så, och många andra faktorer har spelat in. Men berättelsen avslöjar ändå en stark tro på arkivens makt – och vanmakt.
Det är därför ingen slump att historiens erövrare som velat kuva ett besegrat folk ofta har börjat med att bränna arkiven. Att radera historien är nämligen en utmärkt metod för att framkalla kollektiv minnesförlust. Exemplen är många. Under de senaste 100 åren: nazisternas bokbål 1933, den avsiktliga förstörelsen av nationalbiblioteket i Sarajevo under den serbiska belägringen 1992, talibanernas sprängning av buddhastatyerna i Bamiyan, Afghanistan 2001 och tuaregiska islamisters nedbränning av Ahmed Baba-biblioteket i Timbuktu 2013.
Slava Ukraini!
Här behöver jag också säga något om Ukraina. Det fruktansvärda, utdragna kriget i Ukraina handlar ju inte bara om stridsvagnar, pansarskott och blodiga strider mot en brutal imperialistisk angripare. Det handlar också i väldigt hög grad om makten över historien, om hur vi ska förstå det förflutna och vilka konsekvenser det får.
Ukraina, säger Putin och hans apologeter i väst, är inget riktigt land. Det är en konstgjord statsbildning, en amerikansk pupet state utan eget existensberättigande, som dessutom styrs av nynazister. Ukraina är bara en del av Ryssland som mer eller mindre av misstag råkade få självständig status efter Sovjetunionens fall. Ukraina, säger ukrainarna, är alldeles självklart en egen nation och en egen kultur, nära släkt med den ryska, men med genuina och unika drag och med en historia som på många sätt skiljer sig från den ryska.
Slava Ukraini! är signalordet för denna nygamla nationella identitet som var förbjuden att uttrycka under Sovjettiden, och som Putin nu vill utplåna. Därför står kulturarvet fram som synliga, konkreta bevis på Ukrainas rätt att existera som egen erkänd nation i världssamfundet. Och därför blir även arkiv, bibliotek och museer givna måltavlor för den ryska aggressionen.
Ett kulturellt folkmord
Bomber och robotar har redan skadat eller förstört delar av det ukrainska kulturarvet som inte kan ersättas. Enligt UNESCO som noga följer detta kulturella folkmord hade minst 331 ukrainska kulturarvsinstitutioner i slutet av november 2023 drabbats av medveten förstörelse eller plundring. Det mest kända fallet är den ukrainska säkerhetstjänstens arkiv i Charkiv som brändes ner av de ryska angriparna redan under krigets första vecka. Arkivet, som var öppet för forskning, innehöll framför allt en omfattande dokumentation om den sovjetiska repressionen av ukrainare före 1990.
Man kan påminna om Haagkonventionen från 1954 som faktiskt gör det till ett krigsbrott att skada kulturarv. Så här lyder inledningen till detta viktiga dokument: ”…skada på ett folks kulturegendom, oavsett vilket land den tillhör, är liktydigt med skada på hela mänsklighetens kulturarv, ty varje folkslag bidrar till världens kultur”. Vad som nu sker i Gaza är för tidigt att säga, men kan mycket väl komma att falla under konventionens definition av krigsbrott.
The whisper of history
Men arkivets tragiska dilemma är att inte bara dess sårbarhet. Arkivets förbannelse är också dess anspråkslösa långsiktighet, som tyvärr trivs allt sämre ihop med det moderna samhällets högröstade snabbhet. Kvartalspolitiken har en stor frontruta och liten backspegel. ”Art is the whisper of history, heard above the noice of time”, som Julian Barnes skriver i ”Tidens larm”. Prova gärna att byta ut ”art” mot ”archives”, så står arkivets dilemma klart.
När faktaresistensen breder ut sig blir tillgången till oförvanskade – äkta – historiska källor särskilt viktig
För så här är det: så länge vi inte har ett konkret ärende dit är arkivet knappast något som vi tänker på eller bekymrar oss om. Arkivet bara är. Det ska finnas, tyst någonstans i bakgrunden. Så brukar man också definiera en infrastruktur; en osynlig men nödvändig förutsättning för varje hållbart samhälle. Precis som avloppssystemet eller elnätet ligger arkivet där utan att vi har anledning att gå omkring och i varje stund fundera på hur det fungerar – så länge det fungerar. Jämfört med det blygsamma arkivet har bibliotek och museer mycket högre svansföring.
I de politiska manifesten brukar arkiv tillsammans med just bibliotek och museer lyftas fram som helt omistligt för att det offentliga samtalet ska bli begripligt och meningsfullt. Om vi ska kunna förstå samtiden och planera för framtiden måste vi helt enkelt ha tillgång till erfarenheter från förflutna. I dag när faktaresistensen breder ut sig och alla kan skriva sin egen historia efter tycke och smak blir tillgången till oförvanskade – äkta – historiska källor särskilt viktig.
Fyra år av tystnad om arkivet
Men i ett samhälle med svag historisk självbevarelsedrift riskerar arkiven att hamna i bakvatten. Ett talade exempel, där jag själv tyvärr är part i målet, handlar om den statliga arkivutredningen. Hösten 2017 fick jag förtroendet att leda utredningen, som för ovanlighetens skull hade hela två år på sig att utreda det svenska arkivväsendets framtid. Den 18 december 2019 överlämnade vi så utredningens betänkande ”Härifrån till evigheten” till dåvarande kulturministern Amanda Lind. Framför allt hade vi formulerat en ny, modern och teknikneutral arkivlag.
I dag, fyra år och två regeringar senare, måste jag konstatera att ingenting har hänt med utredningens förslag, trots att remissbehandlingen sedan länge är avslutad. Det enda besked som ges från Kulturdepartementet är att ”beredning pågår”. Vad det betyder är oklart. Kanske möglar betänkandet sakta bort i någon skrivbordslåda, medan departementet ägnar sig åt mera publika spektakel. Just när jag skrivet detta tar kulturministern och statsministern emot en skolklass för att julfika, pyssla och pynta julgranen i Sagerska palatset.
Man saknar inte kon förrän båset är tomt. Översatt till arkivets område betyder det att situationen börjar bli alltmer akut, framför allt när det gäller behovet av en uppdaterad arkivlagstiftning. Den nuvarande arkivlagen kom ursprungligen till redan 1990 och har under det dryga tredjedels sekel som gått sedan dess hunnit bli svårt föråldrad som följd av många och snabba samhällsförändringar.
Min ambition var att arkivutredningens förslag skulle vara behovsdrivna och framtidssäkrade, men också så jordnära och pragmatiska att de blev politiskt möjliga att genomföra. En av flera innovationer var att den nya arkivlagen, till skillnad från den gamla, även skulle erkänna de mångfacetterade enskilda arkiven – företagens, folkrörelsernas och de enskilda människornas minnen – som en del av det nationella kulturarvet. De skulle dessutom få ökat stöd av staten.
Sverige i världen, och världen i Sverige
Nu ligger våra reformförslag alltså i träda sedan december 2019. Samtidigt har pandemin, den snabba digitala utvecklingen, accelererande besparingskrav – och inte minst kriget i Ukraina – inneburit nya omfattande utmaningar. Fokus ligger i dag ännu tydligare på massdigitalisering, säkerhetsfrågor och det som på byråkratiska kallas ”undanförande av kulturarvssamlingar i händelse av kris och krig”. Och sedan tidigare ställer globaliseringen arkiven inför stora utmaningar.
Inte minst handlar det om att traditionella begrepp som ”nation” och ”nationellt kulturarv” blir allt svårare att ringa in i det nya globala och interaktiva minneslandskapet. Vi har alltså anledning att fråga oss vad som egentligen är Sverige i världen och världen i Sverige? Är det geografi, språk, historia – eller något annat – som ska binda oss samman? I en mera praktisk mening handlar den frågan förstås också i högsta grad om alla nya svenskars rätt till sin egen historia och sitt kulturarv.
Alla dessa rörelser innebär tillsammans att de redan tidigare resurssvaga och hunsade arkiven är utsatta för ett starkt förändringstryck – medan deras roll som bevarare av källor för förståelse av vår dåtid och vår samtid, och som bas för diskussioner om vår framtid kanske aldrig har varit viktigare. Men från regeringen och det ansvariga statsrådet möter råder tyvärr en fortsatt och ihållande tystnad om arkivens framtid.
Det bör för tydlighetens skull sägas att likgiltigheten inför arkiven inte är en partipolitisk fråga. Borgerligheten och socialdemokratin är precis lika goda kålsupare. Jag har tidigare skrivit på Dagens Arena om hur arbetarrörelsen organiserar sin egen minnesförlust, bland annat genom att medvetet låta Arbetarrörelsens arkiv- och bibliotek förfalla. Bara ett parti har visat aktivt intresse för arkiv, och för kulturarv i vidare mening. Det partiet heter SD. Men för SD är kulturarv förstås ett snävt nationalistiskt knätofsprojekt, utan plats för alla de nya svenskar som partiet helst vill kasta ut.
Den digitala utmaningen
Den enskilt största utmaning som arkivet står inför stavas dock digitalisering. Traditionellt har arkivhandlingar betraktats som unika dokument. Övergången till det som kallas digital informationsförvaltning betydde att handlingar enkelt kunde kopieras. Men frågan om vad som är original respektive kopior är inte det övervägande problemet. Att samla in, bevara och tillgängliggöra det enorma och ständigt växande digitala informationsflödet, inte minst från webb och sociala medier, ser däremot ut att bli den största prövning som arkivet någonsin har ställts inför.
Som om det inte vore nog växer förväntningarna parallellt på digitalisering av de gamla fysiska samlingarna, en mycket kostnadsdrivande och tidskrävande hantering. Enbart de statliga arkiv som Riksarkivet förvaltar omfattar mer än 40 hyllmil pappershandlingar. Men pengar har blivit en akuta bristvara för många redan svältfödda arkivinstitutioner och bibliotek under 2000-talet. Att digitalisera alla svenska dagstidningar i Kungliga bibliotekets samlingar skulle kosta mellan 750 och 800 miljoner kronor – eller nästan två gånger KB:s årsbudget. Och då motsvarar dagstidningarna ändå bara en mindre del av KB:s tryckta samlingar. Detta växande glapp mellan behov, förväntningar och arkivgolvets krassa verklighet bildar en digital paradox.
Nämner man digitaliseringens prislappar för våra vanligaste politiker får de ofta något blankt i ögonen eller väljer att titta bort. Samma politiker kan sedan sekunden efter och utan att blinka försäkra att Sverige minsann ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter. Men det ska förstås inte få kosta något att vinna tävlingen och koras till digitala världsmästare.
Den nödvändiga långsamheten
Att hantera det digitala informationsöverflödets problem med knappa resurser och att samtidigt hävda sig i stora pågående organisationsförändringar – läs ”digital transformation” – skulle under alla omständigheter vara en svår uppgift för arkiven. I dag tvingas man också kämpa mot samtidens växande krav på besparingar och effektivitet, dopade med den seglivade idén om kortsiktig ekonomisk nytta – läs ”marknadshyror”. Det är alltså knappast en slump att Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och Riksarkivet båda har drabbats av stora nedskärningar.
Arkivet präglas av en nödvändig långsamhet. Det befinner sig i en sorts tidlös tid där det förflutna och framtiden är lika närvarande som nuet. Den här makliga tidsrytmen stämmer allt sämre med tidens brådska och otålighet. Kvartalspolitiken ropar på snabba resultat, kan inte vänta, ser inte längre behovet av långa perspektiv. Det finns också en föreställning om historia och kulturarv som något tärande, icke-produktivt – som i bästa fall kan fungera som kuriosa och underhållning.
Därför har de kulturpolitiska prioriteringarna ofta kommit att styras mer av en välviljans likgiltighet än av en genuin och långsiktig omsorg om arkivet, och därför riskerar framtidens arkiv att innehålla allt mindre från vår nutid. Samtidigt uppstår traditionellt arkivmaterial inte längre av sig själv, delvis som en följd av digitaliseringen. Många minnen som skapar i datorer hamnar aldrig i arkiven, de bara försvinner spårlöst.
Det gemensamma minnet är alltså utsatt för en stark och tilltagande motvind. Den motvinden handlar om att med krympande resurser dagligen behöva kämpa emot den tilltagande historielösheten och det upphöjda ointresse för det förflutna som gör Sverige så speciellt i dag. I världens modernaste land anstränger vi oss hårt för att inte titta bakåt, och ger därmed historieförfalskare och trollarméer fritt fram att härja runt i det offentliga rummet.
Minnets kamp mot glömskan
Men det som inte finns i arkivet existerar inte. ”Människans kamp mot makten är minnets kamp mot glömskan”, som det träffande heter. Utan arkivet riskerar vi att drabbas av samhällelig demens. Att förstå vilka vi är och varifrån vi kommer är helt enkelt nödvändigt om vi ska kunna bestämma vart vi ska. Så är det, och så har det alltid varit. Därför borde en aktiv och generös arkivpolitik vara en självklar prioritet i bygget av en hållbar välfärd för framtiden.
Sist och slutligen är det också en uppgift för arkiven, arkivarierna och arkivinstitutionerna själva – och inte minst för deras användarna – att sluta be om ursäkt för sig, bli besvärliga och göra mera väsen av sig. Därmed är vi tillbaks vid språket, och dess makt över tanken. ”Arkiv” låter för många som något grått och tråkigt, en färglös domän för slutförvaring av gamla dokument som ingen egentligen borde vara intresserad av, eller en samhällets avstjälpningsplats för allt det intellektuella avfall som vi gärna skulle vilja men inte vågar slänga på tippen.
Mediabilden av arkivarien är ofta en dammig stofil som kravlar sig upp ur sitt underjordiska hål. Arkivet bildsätts som osorterade pappershögar från avlägsna tider eller anonyma lagerhyllor överlastade med diverse bråte. Men arkiv skapas här och nu, inte där och då. Arkiv är mera ofta än sällan digitala, och arkivarien inte länge någon mossig gammal kuf – om hen någonsin varit det.
Och kanske är det därför dags att äntligen efter 2000 år att kasta loss från romare och gamla greker.
Låt oss istället för ”arkiv” och ”arkivarier” pröva att hitta begrepp som mera talar till nuet. Mina två ören i den frågan – varför inte kalla saker vid deras rätta namn, varför inte tala om arkivet som vad det faktiskt är: en minnesinstitution. Och om minnet får stå i centrum går det kanske rentav att formulera en progressiv och proaktiv minnespolitik? För utan minne, ingen demokrati. Det är alltså hög tid att vakna upp ur framtidsberusningen och inse att det goda, demokratiska samhället inte kommer att skapa sig självt. Som vanligt krävs det kunskap och engagemang, organisering och prioriteringar, ledarskap – och inte minst resurser – kort sagt vanligt politiskt arbete.
Lars Ilshammar
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
