Kultur I ökända trollfabriker hävdas att det var arbetarrörelsen som uppfann rasbiologin och exporterade den till Tyskland. Det är fråga om en falsk historieskrivning som långsamt förvrider och förvanskar vår bild av det förgångna. Historieförfalskare och trollarméer har kunnat härja runt mer eller mindre fritt. Men det handlar om att arbetarrörelsen själv tappat intresset för sin egen historia. Och tappat minnet.
Det var socialdemokraterna som uppfann rasbiologin och exporterade den till Tyskland, byggde egna koncentrationsläger under andra världskriget och i största allmänhet var Hitlers bästa kompisar. Svenska socialdemokrater är därför de ytterst ansvariga för Förintelsen och egentligen de ursprungliga nazisterna.
Sådana absurda påståenden hörs idag inte bara från extremhögerns mest ökända trollfabriker.
2023 har de blivit vardagsmat på sociala medier – och letar sig också omärkligt in i politikens finrum.
Ofta får de stå helt oemotsagda.
I bästa fall mumlas det i (s)kägget något om att det där nog ändå inte kan vara riktigt sant.
Så uppmuntras en falsk historieskrivning, får fäste i det offentliga samtalet och blir till etablerade sanningar som långsamt förvrider och förvanskar vår gemensamma bild av det förgångna.
Minnet är en bedräglig och svekfull bekantskap. Det lurar oss att se förflutenheten genom rosa glasögon eller som ett regntungt mörker.
Det skönmålar och svartmålar, får oss ibland att tro benhårt på något som faktiskt aldrig har hänt, suddar det obehagliga och lyfter fram de goda stunderna – eller tvärt om.
– Allteftersom tidsavståndet ökar mellan de döda och oss blir deras svartvita drag allt skönare och ädlare, skriver Maria Stepanova i ”Minnen av minnet”, den storartade och svindlande berättelsen om hennes rysk-judiska familjs 1900-talsöden.
Vi gör alltså klokt i att hålla minnet på minst en armslängds avstånd.
Men fundera över motsatsen: en mänsklig tillvaro helt utan minne, att vakna en morgon och bara kunna titta framåt, att inte ha minsta aning om varifrån man kommer.
Är det ens en tänkbar tanke?
Utan blickar bakåt, vad finns då att ta fäste i, hur ska vi då kunna orientera och organisera oss i en kaotisk värld?
Ändå verkar det vara precis vad den svenska arbetarrörelsen har försökt sig på.
Full fart mot framtiden har proklamerats, backspegeln gör inte längre någon nytta.
Eller som en icke namngiven facklig ombudsman en gång i 2000-talets början yttrade:
– Vad ska vi med historien till, vi ska ju framåt!
Utan blickar bakåt, vad finns då att ta fäste i, hur ska vi då kunna orientera och organisera oss i en kaotisk värld?
Denna tankefigur i sin fulländning uttrycktes så här kaxigt av Magdalena Andersson i hennes installationstal på den socialdemokratiska partikongressen i november 2021:
– Vi socialdemokrater ska samla alla som väljer framtiden. För framtiden, den har valt oss.
Här går framtiden loss som ett alldeles självständigt tänkande subjekt.
Och den går loss just på SAP, tänka sig.
Det vill säga: den väljer Magda (om Magda själv får bestämma).
Självklart behövs ingen ytterligare historieskrivning när man redan är den utvalda.
Denna självupptagenhet och självtillräcklighet anknyter till en lång tradition.Redan när socialdemokratin föds fram mot slutet av 1800-talet är man uppfylld av framtiden och av det man ser som sin historiska uppgift: att vara bärare av framstegstanken, ansvara för och ge liv åt inget mindre än moderniteten själv.
Den materialistiska historiesynen ger samtidigt stöd åt en ödestro på samhällsutvecklingens obönhörliga lagbundenhet och göder en stark övertygelse om att representera det nya; ”Från mörkret stiga vi mot ljuset – från intet allt vi vilja bli”.
Men, just i det ögonblick när framtiden så självklart tycks öppna sig blickar socialdemokratin bakåt i självmedveten i insikt om sin historiska roll, och om att den mår väl av att dokumenteras ordentligt just för framtida behov.
Redan 1906 grundas det som idag heter Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB), då först i världen.
Så inleds ett framgångsrikt varumärkesbygge genom history marketing, skulle vi kanske säga idag.
Detta exceptionella vinnarkoncept, att förflytta sig framåt genom att ta ett ordentligt stöd bakåt, håller in på 1980-talet.
Sedan händer något.
Kanske har det att göra med en tilltagande fartblindhet, troligen också med att tidsandan abrupt vänder.
Det är inte längre socialdemokratin och arbetarrörelsen som ansvarar för att bygga landet – det är det privata näringslivet med sina kampanjorganisationer som nu bestämmer riktning och mål.
Ett av dessa kamporgan heter Timbro, och lyckas skickligt måla upp det socialdemokratiska folkhemmet som ett DDR-Sverige.
Detta exceptionella vinnarkoncept, att förflytta sig framåt genom att ta ett ordentligt stöd bakåt, håller in på 1980-talet.
Sedan händer något.
Efter den vändningen är det som om socialdemokratin varken tycker sig behöva eller riktigt vill kännas vid sin egen historia.
Detta medvetna avståndstagande från och avknoppande av det förflutna ingår också i en vidare intellektuell nedrustning som har pågått sedan åtminstone 1990-talet, med A-pressen, LO-idédebatt, Brunnsvik med flera som slaktoffer.
Samt inte minst ARAB, klenoden från 1906.
Och här måste jag erkänna att jag är part i målet.
Under åtta ganska olyckliga år i början på 2000-talet verkade jag som ARAB:s institutionschef. När jag började var vi 25 personer, när jag slutade 18, samtidigt som mängden historiskt material som skulle förvaltas och göras tillgängligt trendmässigt bara växte för varje år.
Jag tror inte att nedgången var min skuld, men jag är som sagt partisk.
Att det sluttande planet har fortsatt och att ARAB nu är inne på den fjärde institutionschefen efter mig talar dock för att problemet ligger någon annanstans.
Närmare bestämt handlar det om att ekonomin inte har tillåtits hålla takt med kostnadsutvecklingen.
Genom alla mina år låg ARAB:s budget i princip oförändrad i absoluta tal, medan inflationen åt upp runt 30 procent av den reella ekonomin.
Det betydde i praktiken att vi i genomsnitt förlorade ungefär en heltidstjänst om året, och som jag förstår har inte de ekonomiska villkoren i grunden förändrats sedan dess.
Var och när ARAB:s resa kommer att sluta borde alltså vara enkelt att räkna ut.
I officiella sammanhang heter det att arbetarrörelsens historia givetvis måste hållas levande för kommande generationer. Men i handling har budskapet varit ett helt annat.
Nu är det inte direkt några fattighjon som står bakom institutionen.
Huvudmännen heter LO, SAP och den svenska staten.
Ett exempel: när LO i omgångar sålde merparten av Aftonbladet till Schibsted gjorde man ett mångmiljonklipp, som investerades klokt och sedan lär ha förräntat sig rikligt.
Att ARAB har tillåtits förfalla under så många år kan alltså knappast skyllas på kassabrist.
Orsaken är snarare ett upphöjt ointresse, en systematisk brist på engagemang för bevarande av det egna minnet.
I officiella sammanhang, från talarstolar och tribuner, är ljudet förstås annorlunda, heter det att arbetarrörelsens historia givetvis måste hållas levande för kommande generationer.
Men i handling har budskapet varit ett helt annat: tyvärr, här gives inga nya pengar.
Denna välviljans likgiltighet är en total motsats till de insikter som på senare år genom Centrum för Näringslivshistorias målmedvetna och pedagogiska arbete har motiverat många svenska företag att gräva fram sin historia och framgångsrikt använda den i sin marknadsföring.
Den är också en central förklaring till att historieförfalskare och trollarméer på den yttersta högerkanten har kunnat härja runt mer eller mindre fritt i det offentliga rummet.
Jag skulle kunna stanna där, men det finns en sak att tillägga. När ARAB 2011 sades upp från sina lokaler och tvingades flytta ut från Upplandsgatan där man bott i mer än 100 år var det ett beslut som i praktiken hade fattats tvärs över gatan i LO-borgen.
Det motiverades med att lokalerna behövdes bättre för att Scandickedjan skulle kunna expandera och bygga sig ännu fler hotellrum i den LO-ägda fastigheten.
För ARAB:s personal, och för många i institutionens vänkrets, sågs budskapet inte bara som en symbolisk förvisning, utan också som ett konkret belägg för vilka slags prioriteringar som numera vägledde Landsorganisationen.
I dag är vi alltså i en situation där den svenska arbetarrörelsen alldeles på egen hand har skapat sig två riktigt giftiga problem.
Det ena handlar om att den som saknar eller väljer bort sitt historiska minne riskerar att missa viktiga erfarenheter och lärdomar från det förflutna, och därför lätt gör om gamla trista misstag.
Att man av okunnighet också kan råka snubbla in i pinsamma felsägningar hör givetvis till saken.
När Mona Sahlin strax innan valet 2010 förklarade att hon ville bilda regering med V och MP, och att det i så fall skulle bli allra första gången som socialdemokratin regerade i koalition var det just exempel på en sådan pinsamhet.
Det andra problemet består förstås i att en alltmer historielös rörelse lämnar öppet mål för politiska motståndare, historieförfalskare och diverse troll att snedtolka eller smutsa ner berättelsen om rörelsens långa förflutna.
Att den egna opinionsbildningen därmed hamnar i kraftig motvind har blivit plågsamt uppenbart under de senaste åren.
Kostnaden för det kan räknas både i kronor och i mandat.
I denna yttersta tid hör jag nu att det ropas allt mera desperat efter motkrafter som kan möta de skamlösa historiemissbrukarna med kunskap och forskning.
Det är alltför lätt att hålla med.
Men innan den bollen spelas vidare är det viktigt att belysa var ansvaret för den systematiska nedrustningen av arbetarrörelsens minnesbankar egentligen ligger.
Att den egna historien har lämnats vind för våg, oskyddad och kanske till och med oönskad, kan nämligen inte skyllas på någon annan.
Det tar emot att skriva detta, men som man har bäddat får man som bekant också ligga.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
