Arbetsrätt Våren 2003 syntes röda jackor med parollen Vi tar fajten! överallt i Sverige. Fackförbundet Kommunal strejkade för högre löner. Men gav det något i slutändan? Kristin Linderoth har undersökt de långsiktiga effekterna av striden.

För att få stöd för sina lönekrav från allmänheten behövde kommunalarna genom sin frånvaro visa att deras arbete var meningsfullt, inte bara för dem själva utan också för användarna av välfärdstjänsterna. Sofia, barnskötare och arbetsplatsombud, tycker att arbetsnedläggelsen och den plötsliga frånvaron av henne och hennes arbetskamrater gjorde deras viktiga arbete synligt för föräldrarna till förskolebarnen, genom att påminna dem om vem som faktiskt ser till att förskolan fungerar. De blev synliga i lokalsamhället på ett nytt sätt:

De flesta föräldrar höll ju med oss, alltså de förstod våran sak, varför vi gjorde det och sådär, men de tyckte att på något sätt så skulle förskolan ändå ha varit öppen som vanligt. Men då sa vi det ”förskolan kan inte vara öppen som vanligt för att det är vi som jobbar. Och vi kräver att få bättre betalt för att vi jobbar för sådana skitlöner liksom”. Och det är inte rätt att ta in sådana som är ännu mer- vikarier och sådana som har ännu sämre betalt för att täcka upp. Meningen med strejk är att den ska påverka. Folk ska känna av att ”hur ska jag lösa dagen?”

Samtidigt, genom att visa på betydelsen av välfärdsarbetet, fanns det också en risk att förlora allmänhetens stöd. De skäl som kan användas för att visa att arbetet är värdefullt – att kommunalarbetarna tar hand om människor och därmed gör det möjligt för andra människor att utföra sina jobb – är nämligen också de som kan användas mot en strejk i välfärdssektorn – att en tredje, oskyldig part påverkas negativt. De kommunalare jag har intervjuat tycker att de klarade den balansgången, och att de kände av en stor uppbackning från människor som de mötte under strejken.

I Kommunalarbetaren och LO-tidningen lyfte man fram exempel på hur allmänheten hejade på kommunalarna, som när Kommunal i Nynäshamn demonstrerade mot låga löner och mot besparingar som kommunen skulle göra, och pensionärerna hade samlats utanför servicehuset för att visa stöd när demonstrationståget passerade. Statistiken visade samma sak: Åtta av tio svenskar stödde strejken, enligt en Temo-undersökning som beställdes av DN och genomfördes 22–24 april 2003.

Helen, undersköterska, var arbetsplatsombud under strejken. Hon minns reaktionerna från patienterna på sjukhuset som positiva. För henne var det en viktig bekräftelse när hon stod strejkvakt, eftersom hon hade känt sig lite orolig över om det var försvarbart att strejka i sjukvården. Hejaropen från patienter stärkte hennes övertygelse om att Kommunal trots allt gjort rätt.

Kommer du ihåg någon reaktion från patienter?

Ja, det var positivt. Det var ”men ni är ju väl värda det”, och ”ni gör ju så fantastiskt arbete”, och- så att det var fullt stöd. Överallt. Och det gjorde också att det kändes lättare. För det är ju inte roligt, alltså så. Det är det ju inte. Men när man känner att det är många som håller medoch hejar på, så blir det ju- då känns det ju att ja, men det här, det var verkligen rätt att göra det här.

Är det vad stödet betydde mest; att det gav känslan av att ni var rätt ute […]?

Ja, men det är ju för att känna ”är det här relevant, eller ställer vi orimliga krav?” Att även om vi tycker att det är relevant så vet man inte vad omvärlden- jag har ju bara min bild av den här situationen. Men när andra kommer och säger ”jo, men det här är helt rätt, ni ska ha mer och stå på er nu och ge inte vika”, då får man- det är som när man åker skidor och nån står hejar i spåret [skratt], då får man ju energi.

Barnskötaren Margareta, lokal facklig företrädare på heltid, beskriver hur människor visade sitt stöd för de som strejkvaktade genom att komma med smörgåsar och vatten, och hon tycker att det kändes att Kommunal hade allmänhetens uppbackning. Att få uppleva det var stort:

Det roliga var att det äntligen kändes som att äntligenär det någon som lyssnar på oss. Som ser dom här bristerna som finns. Att våra yrkesgrupper måste få löner att leva på […] äntligen skulle vi få tala om det för folk runtomkring. Vi gör ett toppenjobb […] men jag tror ingen förstår egentligen hur det ser ut lönemässigt och sånt där. Vi fick ju lite eloge för det och folk var ju förvånade som sa liksom ”gud, tjänar ni inte mer, har ni inte mer än så?”, det kändes väldigt positivt.

Att vara frånvarande från arbetet innebar för kommunalarna att plötsligt bli närvarande i offentligheten. Strejken fick stor uppmärksamhet i media; enligt Kommunals press- och informationsenhet fylldes en hel flyttkartong i veckan med pressklipp om kommunalarnas kamp.Genom sin strejk hamnade de mitt i den svenska politiska debatten, på ett sätt som de inte var vana vid. Detta genererade en känsla av att få en slags symbolisk återbetalning för den osynlighet man hade upplevt under en lång tid.

Intervjupersonerna beskriver att de blev sedda och erkända, inte bara som arbetare som upprätthåller viktiga välfärdstjänster, utan också som människor. Lena, vårdbiträde och sektionsordförande, pekar på den betydelse som synligheten hade för upplevelsen av det egna värdet:

Och man hamnar i media. Alltså man blir ett nyhetsvärde, man får ett- ja, man blir nån. Faktiskt. Och det tycker jag är viktigt.

Intervjupersonernas berättelser visar också att det inte bara var erkännandet från andra, förmedlat genom medias uppmärksamhet eller genom reaktioner från brukarna i välfärden, som fick betydelse för den kollektiva självbilden. Det var också en process som skedde i själva strejkkampen, i interaktionen kommunalarna emellan. I det kollektiva handlandet formades en kampvilja och en solidaritet som också skapade en känsla av styrka.

Erfarenheten av sammanhållning och gemenskap finns latent i berättelserna om det dagliga arbetet med att göra smörgåsar och dela ut till strejkvakter och i beskrivningarna av demonstrationer och andra utåtriktade aktioner, men är också något flera intervjupersoner uttryckligen framhåller som det de i första hand associerar med strejken.

När jag intervjuar Lena första gången har jag fått höra att hon 2003 var väldigt kritisk till hur strejken avbröts. Min förutfattade mening är därför att hennes fokus i intervjun ska vara på besvikelse eller ilska. När jag börjar med att fråga henne vad som är det första som kommer upp i huvudet när hon tänker på strejken är det dock ett helt annat svar jag får:

Men det är det alltså att kampandan var så fullständigt på topp. Det kändes som att man gjorde ett dygnet runt-arbete men att det var så kul så man hade ingen lust att varken sova, äta eller göra nånting annat just då för man, ja- och det var verkligen att kroka arm med varandra liksom. Det var sån total kampvilja, var det. Så att det är det första jag tänker på om 2003.

Lena tillägger att sammanhållningen och kampandan gjorde att ”det fanns egentligen ingenting som man upplevde man inte kunde lösa”, och pekar på hur utvecklingen av individuell och kollektiv styrka hänger samman:

[…] en strejk gör att man blir stark, alltså det stärker individerna, det stärker kollektivet och det stärker individerna i kollektivet väldigt mycket.

Vad subjektivitetsförändringarna som skedde genom det kollektiva handlandet kunde få för konkreta effekter exemplifierar Lena med att några kvinnor i hennes sektion inte gick tillbaka till sina arbetsplatser efter strejken, eftersom konflikterna där med chefer och förskolelärare hade blivit så djupa. De klarade inte längre av att underordna sig på det sätt som krävdes för att kunna jobba kvar, och såg det, enligt Lena, som positivt att byta till bättre arbetsplatser. Detta visar att den nya självbild som formats under strejken kunde få omedelbara konsekvenser för synen på det egna arbetets villkor, och leda till en konkret förändring.

Aina, barnskötare och lokal facklig företrädare på deltid, lyfter också fram sammanhållningen som sitt huvudsakliga minne från strejken, och den känsla av ny styrka som sammanhållningen genererade:

Sammanhållningen. Vi var så starka, det kändes att vi höll ihop på något sätt, på något konstigt sätt. Det har vi aldrig gjort innan. Då liksom var det skönt att vara kommunalare, alltså jag tillhörde Kommunal, för att vi är så himla starka när vi är tillsammans, för stunden var det fint. […] Man har aldrig känt att barnskötarna var så starka tillsammans, och de bara skrek och gapade, och gjorde sina affischer och åkte till stan. Alltså man hamnade i en annan värld som man aldrig upplevt tidigare, det var så starkt, alla höll ihop och det bara flöt.

Formuleringen ”på något konstigt sätt” antyder att den plötsliga sammanhållningen nästan hade en mystisk karaktär som är svår att beskriva, eller kanske ens själv få grepp om eller förstå i efterhand. Som sociologen Rick Fantasia påtalat har samhällsvetenskaplig forskning framför allt intresserat sig för arbetarrörelsens ”kroppsliga” former, så som organisationsstrukturer, institutionellt maktutövande, medlemsantal och medlemsegenskaper (kön, ålder etc.).Men styrka och framgång för arbetarrörelsen hänger samman med rörelsens förmåga att frammana något som är större än detta – en idé som fungerar möjliggörande och mobiliserande och som ett medel för kollektivt handlande – solidaritet.

Vid vissa tidpunkter och på vissa platser har solidaritet mellan arbetare framkallat starka krafter. Uppvisandet av solidaritet kan få det som tidigare framstått som omöjligt att plötsligt framstå som möjligt, och det kan i sin tur leda till ett större uppvisande av solidaritet, vilket kan flytta möjlighetshorisonten ytterligare, och så vidare. Känslan av solidaritet är det som kan lyfta en situation – ett möte, att bre smörgåsar, en avtalsrörelse – till en annan nivå; omvandla den till en nästan helig upplevelse. Det är detta några av intervjupersonerna vittnar om när de talar om sammanhållningen i strejken. Samma fenomen lyfts fram av genusvetaren Paula Mulinari i hennes analys av Seko-strejken 2014, när hon beskriver ett strejkmöte i ett varmt rum på centralstationen i Malmö:

Alla applåderar och ropar. Särskilt när [fackrepresentanten] läser högt om alla sympatiåtgärder som utlysts – alla 12 LO-förbund hade deklarerat olika former av solidaritetsstrejker som skulle stoppa alla tåg inte bara i Skåne utan i hela landet – känns det som att taket lyfter. I det lilla rummet kändes det som att allt var möjligt. […] Flera personer, även jag, grät. Det fanns en känsla av att det omöjliga var möjligt, av att verkligen kunna utmana ett bolag som i början av strejken hade framstått som oövervinnerliga.

I sociologen Paul Johnstons intervjuer med strejkande sjuksköterskor i Kalifornien på 1980-talet finns också berättelser om stark upprymdhet, stolthet och glädje kopplad till de dagliga strejkaktiviteterna. En sjuksköterska säger om strejken att ”det var de bästa tre och en halv månaderna i mitt liv” och att hon kanske aldrig känt sig så glad som när hon strejkvaktade tillsammans med de andra. Hon förklarar det med den särskilda kamratskap som formades sjuksköterska emellan.

När jag frågar Aina om upplevelsen av stark sammanhållning var en för henne ny känsla svarar hon med emfas att det var det:

Ja, oh ja, oh ja. Alltså man är ju i olika konstellationer i Kommunals värld, man går på utbildningar, man går på kurser och på jobbet kanske- man är medlem men inte på samma sätt som när alla samlas och demonstrerar och det är bara vi, vi Kommunalare som gjorde det. […] Kanske man skulle göra sånt lite oftare, jag vet inte hur det skulle smaka men det var något annorlunda.

Upplevelsen av facket under strejken skiljde sig från den fackliga vardag hon var van vid. De aktivistiska metoder hon och de andra använde sig av lokalt, att demonstrera och skrika slagord i förortens centrum och även inne i staden, blir konkreta exempel på praktiker som de ägnade sig åt för första gången, och som bidrog till känslan av en annan värld. Genom att berätta att hon aldrig hade demonstrerat tidigare och att många av barnskötarna var äldre, markerar Aina att högljudda demonstrationer inte på förhand kändes som något som var naturligt för dem att ägna sig åt. Trots detta ”flöt” verksamheten.

Solidariteten beskrivs av intervjupersonerna inte i första hand som ett strategiskt verktyg för att uppnå de löneökningar man hade krävt, utan framför allt som något som påverkade dem som personer och som kollektiv, och som också fick effekter på den fackliga organisationen. En aspekt av detta är att intervjupersonerna upplevde organisationen som mer enad under den tid som strejken varade. Det blev en sammanhållning både horisontellt, mellan olika yrkesgrupper och mellan de som var uttagna i strejk och de som inte var det, och vertikalt, mellan olika organisationsled. Man lade andra saker åt sidan och fokuserade på ett gemensamt mål.

Ett angränsande och återkommande tema i intervjuerna är att det var fler som engagerade sig under konflikten är. Tord, vaktmästare och sektionsordförande under strejken, minns att personer som vanligtvis inte deltog i det fackliga arbetet plötsligt gjorde det. Att medlemmar var så stridslystna var en ny upplevelse i hans fackliga engagemang:

…och kamplusten, folk som jag aldrig har sett i ett demonstrationståg gick och demonstrerade. Alltså det var ju… rejäl kamplust från alla håll. […] Så taggade tror jag aldrig folk har varit någonsin när det gäller kommunalarna… som de var där 2003. För då var det verkligen- de ställde upp mangrant.

Precis som där Aina befann sig lockade strejken nya deltagare till demonstrationstågen. I Tords berättelse om hur många plötsligt slöt upp finns en underliggande och outtalad erfarenhet av att vara den som alltid är med och ställer upp, och kanske (förgäves) försöker mobilisera andra att göra detsamma. När Anders, skötare och lokal facklig företrädare, reflekterar över den förhöjda aktivitetsnivån under konflikten är detta mer uttalat. När jag frågar efter ett särskilt roligt minne från strejken berättar han om något som tydligt viker av från det vanliga fackliga arbetet, och lyfter fram just det ovanliga i aktionen:

Jag minns att vi bildade en mänsklig kedja genom stan. Det var rätt så roligt. Med kommunalare som höll varann i hand och så räckte den hela vägen. Och sen så gjorde vi vågen så att den rullade liksom längs hela den här kedjan, hela vägen. […] Vi brukar inte vara ute och demonstrera ihop på det här viset så ofta. Det är ju det som sker på första maj men av alla våra medlemmar så är det ju en minoritet i ärlighetens namn. Men under en strejk så blir det ju liksom- då ställer ju för det mesta väldigt många upp, så att då ser man ju verkligen vilken styrka som finns i en fackförening ifall man bara vill. Det är ju rätt så häftigt, att vi är så många. […] Det är en kraft som finns i det som är rätt så häftig. […] Och det var roligt att man fick med sig alla kompisarna på det här också, att många gånger så försöker man få med sig folk och det kan vara svårt att få folk att engagera sig men nej nu var det många som slöt upp helt plötsligt.

Vad tror du det beror på att det var lättare att engagera folk då?

Jo, därför att vi- när vi gjorde den här saken gemensamt och det var så många som slöt upp, ja då blev det en solidaritet som innebar att det var svårt för nån att säga att ”nej, jag ställer mig vid sidan om”. Då fick man ta ett- jag menar det sågs ju som att man svek i så fall, och det vill ju folk inte. Folk vill inte bli upplevda som nån som inte är solidarisk eller som är svikare, utan man ställde upp för kompisarna. Det blir tryck, grupptryck.

Till skillnad från i den fackliga vardagen, när Anders är en person som försöker få andra att engagera sig, var det under strejken lätt att få folk med sig. En vidgad solidaritet uppstod ur förväntan på att alla skulle ställa upp för varandra. Inte ställa upp för institutionen ”facket”, utan ”för kompisarna”, som Anders säger. Plötsligt blev den latenta makt som finns i facklig organisering synlig.

Sociologen Tom Langford har velat förklara ökad facklig aktivitet och upplevelser av starkare solidaritet under arbetskonflikter med att strejkarbetet (hans exempel är strejkvaktande) kan ta den plats som lönearbetet vanligtvis har, medan fackligt engagemang annars representerar ett extra åtagande som konkurrerar med annat i ett redan fullt schema. Även om det utan tvekan stämmer att facklig aktivitet underlättas under en strejk, och att det finns en tydlig förväntan om att alla ska ställa upp och strejkvakta, menar jag att hans förklaring är otillräcklig.

Mina intervjupersoners berättelser om strejken visar att den ökade fackliga aktiviteten långt ifrån begränsades till strejkvaktande, som skedde på det som annars skulle ha varit arbetstid och där det fanns en förväntan om att alla skulle ställa upp och ta ett visst antal pass. Snarare är det genomgående att människor anslöt sig till andra former av aktiviteter, så som smörgåstillverkning, olika typer av demonstrationer, möten, flygbladsutdelningar med mera. Många av dessa aktiviteter får antas ha legat utanför det som vanligtvis var arbetstid, och även kommunalare som inte själva var uttagna i konflikten deltog dessutom i strejkarbetet, utöver att vara på sina jobb.

Mitt material visar att den ökade aktiviteten under strejken grundades i de processer av växande förväntningar och solidaritet som strejkförberedelserna och strejkarbetet omfattade, och att denna ökade aktivitet i sin tur generade ytterligare förväntningar och en ännu starkare känsla av gemenskap.

Trots att Aina, Lena, Tord och Anders har arbetat många år i sina respektive yrken är den kollektiva styrkan under strejken något de beskriver som en exceptionell upplevelse. I Ainas berättelse handlar det både om att den egna yrkesgruppen (barnskötarna) genomgick en förvandling till ett kämpande kollektiv som tog utrymme i det offentliga rummet, och om att hon under strejken fick en förändrad och förbättrad relation till sin fackliga organisation. Självbilden ändrades under strejkens gång.

Eftersom de jag intervjuat redan gjort valet att gå med i facket och också – i olika utsträckning – engagera sig fackligt – är det rimligt att anta att någon form av grundläggande solidaritet redan existerade mellan dem och deras arbetskamrater och fackliga kamrater. Sociologen Randy Hodson, som analyserat ett stort antal etnografiska studier av arbetsplatser, konstaterar att solidaritetsnivån och förekomsten av ömsesidigt försvar är högre bland arbetare i fackliga arbetsplatsmiljöer än bland arbetare i icke-fackliga arbetsplatsmiljöer. Detta mönster stödjer vad tidigare forskning visat när det gäller fackföreningar som en viktig understödjande faktor för arbetarklassolidaritet. Solidaritet utgör alltså en viktig grund för arbetsplatskamp. Samtidigt är det tydligt att upplevelsen av sammanhållning och kollektiv styrka i intervjupersonernas berättelser framstår som något som uppstod i själva strejkkampen.

En möjlig tolkning är att det fackliga medlemskapet och engagemanget i Kommunal (och den grundläggande solidaritet som detta i sig utgör) uppfattades som något självklart och vardagligt, och att den potentiella styrka som fanns latent i det växte och tog en särskild form under strejken, och först då blev synlig. Som Anders uttrycker det blev det tydligt under strejken vilken styrka som ”egentligen” finns i en fackförening. Kollektiv formering och kollektivt handlande har en stark symbolisk dimension; uppvisandet av solidaritet visar inte i första hand vad en grupp ärvid en given tidpunkt, utan vad den har potential att vara.

En annan tolkning, som inte står i motsats till den första, är att upplevelsen av sammanhållning, som kopplas till de speciella aktiviteter som ägde rum under konflikten, kontrasteras mot den fackliga vardagen och existerar i jämförelse med den. Det finns en stark betoning på att aktiviteterna under konflikten var roliga att vara med på. Tord beskriver de kreativa, utåtriktade aktionerna han deltog i som ”något av det roligaste jag har gjort”. Att det fackliga arbetet kunde vara så spännande var en ny upplevelse, som gjorde djupa avtryck på flera av intervjupersonerna. I deras berättelser om strejken framstår strejkarbetet på många sätt som facket ”som det borde vara” – synligt, aktivistiskt, inkluderande och redo för strid.

 

Texten är ett bearbetat utdrag från Kristin Lideroths bok Kampen om välfärdsarbetets värde (Leopard 2020).

***

Följ Dagens Arena på Facebook