Bild: Pixabay

Appjobben Formerna är visserligen nya, de tekniska lösningarna annorlunda, men förhållandet mellan anställd och ägare kvarstår. Den som får jobb via en notis i en app fungerar ofta som en auktionsvara på en marknad – lägsta pris vinner. Trots att vi befinner oss högt upp på den skinande teknologins bergskrön tycks mycket förvånansvärt bekant, skriver Daniel Mathisen.

Tjugotalet hunsade själar trotsar den kärva morgondimman vid hamnen. Hoppet står till en dags påhugg. Men de allra flesta blir utan, går hem tomhänta. Per Anders Fogelströms ”Mina drömmars stad” skildrar det förra seklets daglönare med precision och svärta. Berättelserna domineras av daglönarna, arbetarna, tiggarna. De maktlösa ges röster.

Trots att vi lever i ett fundamentalt annorlunda samhälle jämfört med för hundra år sedan är det förflutnas underläge närvarande i dag. Om än i ny tappning. Ställ dig vid ett gathörn i valfri större stad och du är mitt i virveln: gigekonomin. I mitt kvarter i Stockholm känns gigjobbarna igenom på de grälla färgerna på jackor och cykellådor. Knallrosa. Gröna. Blå.

För den som i dag levererar mat för Foodora, kör taxi för Uber eller väntar på sms för en dags jobb är mönstret bekant. Osäkerheten, maktlösheten. Eller som en gigjobbare svarade på frågan om hur han ställde sig inför sin privatekonomi och framtiden: ”Skräckslagen är förmodligen ordet jag skulle använda.”

Hur den nya arbetsmarknaden – gig-, plattforms- och delningsekonomin – ska definieras är inte helt enkelt. Gränserna flyter ihop, begreppen är delvis utbytbara. Gemensamt är avsaknaden av en traditionell anställningsform, med försäkringar och trygghetssystem. Den som utför jobbet är i stället egenanställd och allt jobb förmedlas via en app eller en digital plattform.

Exakt hur många som, del- eller heltid, jobbar inom gig- och plattformsekonomin är snårigt att precisera. Uppskattningsvis försörjer sig omkring 213 miljoner människor i Europa och USA, 20–30 procent av den arbetsföra befolkningen, på någon typ av gigjobb. Andelen förväntas öka.

De mest optimistiska beskriver konturerna till den nya arbetsmarknaden som öppnare och friare. Gigekonomin gör det möjligt för vem som helst, när som helst, att bli sin egen. Gårdagens begränsningar tycks upplösta. Många av gigföretagens plattformar – Uber, Yepstr, Taskrabbit – har ett lockande skimmer av kreativitet och startupkultur.

Skiftet i hur vi jobbar förändrar även hur vi pratar om det. Du är inte löntagare, du är egenanställd eller mikroentreprenör. Det handlar inte om jobb, utan om tjänster. Du är inte på en arbetsmarknad, du deltar i ett appnätverk.

Det svenska företaget Yepstr beskriver sig som en plattform som ”erbjuder småjobb för unga” mellan 15 och 21 år. Som en annonslapp på matbutiken. Bolagets grundare och vd, Jacob Rudbäck, är tidigare konsult på Boston Consulting Group, numera ökänt för nyckelrollen bakom Nya Karolinska-haveriet. Enligt honom har ”användaren alltid rätt”, det vill säga kunden. Det märks i appen. Den som beställer jobbet är också den som recenserar, något som gör att den som jobbar hamnar i en knepig maktposition. Vem vill klaga och få ett dåligt betyg? Pressen på att få en bra recension är stor, liksom påtryckningar om att utföra gratisjobb för att få en bättre rankning i Yepstr-systemet.

Explosionen av budtjänster i Sveriges storstäder har också skapat en gigmarknad med minimala marginaler och skakiga villkor, som P1 Kalibers granskning visar. Reportern i inslaget beställer ett paket bomullspinnar från Apotea för tolv kronor och får paketet levererat till dörren samma kväll. Utan fraktkostnad. Kalkylen går inte ihop.

Exemplen illustrerar den inbyggda problematiken med gigekonomins plattformar. Vare sig du är cykelbud, inhoppare, påhuggare eller tillfälligt anställd uppstår det motstridiga intressen. Och det säger sig självt att den med lite makt ofta betalar för de små marginalerna. Alldeles oavsett om ägarna till gigekonomins infrastruktur helst inte låtsas om det.

I boken ”Humans as a Service – The Promise and Perils of Work in the Gig Economy” nystar Jeremias Prassl, docent i juridik vid Oxfords universitet, i maktförhållanden och mekanismer på den nya arbetsmarknaden. Framställningen är särskilt intressant för att den vänder på perspektivet och sätter den som utför tjänsterna – arbetaren – i fokus. Prassl ställer också nyckelfrågan: vad händer när din chef är en algoritm?

Han menar att omstöpningen av maktförhållanden på arbetsmarknaden gjort att löntagare gått från att vara arbetskraft till ett slags arbetsgrupp. ”Taskforce” snarare än ”workforce”. Apparnas avterritorialisering, rumsliga upplösning, av geografiska band mellan arbetsgivare och anställd accelererar utvecklingen.

Prassl skriver:

”De flesta av oss kan utföra lågkvalificerat arbete. Poolen av potentiella arbetare som är tillgängliga för var och ett av jobben växer därmed dramatiskt [..] Varuifieringen av arbetet innebär att arbetsgivare inte längre behöver stanna där; vem som helst kan dras in till arbetsmarknaden för att säkerställa ett ständigt flöde av potentiella arbetare – och underminera existerande strukturer.”

Dagens gigekonomi har med andra ord en destruktiv tendens, som luckrar upp anställningstryggheten och skapar villkor som tippar maktbalansen radikalt. Just det förhållandet är inget nytt under solen, utan liknar snarare historiska mönster på arbetsmarknaden.

Matthew Finkin, professor i arbetsrätt vid Illinois universitet, är inne på liknande tankegångar. Enligt honom finns det tydliga paralleller mellan vår tids gigekonomi och historiska former av arbete. Finkin hittar snarlika maktförhållanden mellan vår tids gigmarknad och antika Babylon och renässansens Babylon, liksom Japans Tonya-modell och Tysklands Verlagssystem.

Formerna är visserligen nya, de tekniska lösningarna annorlunda, men förhållandet mellan anställd och ägare kvarstår. Den som får jobb via en notis i en app fungerar ofta som en auktionsvara på en marknad – lägsta pris vinner. Trots att vi befinner oss högt upp på den skinande teknologins bergskrön tycks mycket förvånansvärt bekant.

Dokumentet som ligger till grund för den nuvarande regeringen– frammanglat i förhandlingar mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet – förhåller sig oproblematiskt till den nya gigmarknaden. Utöver en politik med utvidgat rut-avdrag och sänkta skatter ska även en ”kraftig förenkling av beskattning och regelverk för mikroföretagande” prioriteras. Ingenting tyder med andra ord på att maktbalansen mellan arbete och kapital inom kommer skifta – snarare tvärtom.

Mönstret med en gigmarknad som styrs på kapitalägares premisser och smal konsumentnytta påverkar inte bara den som utför tjänsterna, utan samhället som helhet. Den enskildes bekvämlighet, med snabba och smidiga leveranser, kommer till priset av ytterligare skiktning av ekonomiska och sociala skillnader.

Men är utvecklingen en ohejdbar naturkraft? Går det överhuvudtaget inte att förändra maktstrukturerna och gigekonomins själva infrastruktur?

Det finns ändå ljuspunkter.

Inför Ubers notering på New York-börsen under vårenvalde förare från olika länder att strejka mot arbetsvillkoren och bolagets antifackliga linje. Genom att logga ut från Ubers app – taxitjänstens själva nervcentral – mellan sju på morgonen och fyra på eftermiddagen kunde förarna organisera sitt missnöje.

Aktionen är ett bevis på att gigekonomin varken löst upp arbetsmarknadens konflikter eller trollat bort klasslinjerna. De usla villkoren gör folk förbannade, väcker motkrafter. Och visar att det är möjligt att finna nya vägar att organisera den digitala arbetsmarknaden. I dag finns flera exempel på försök att organisera Uber- och Lyft-förare, bland annat i USA och Finland. Potentialen finns.

I forskningsartikeln ”Digital labour and development: impacts of global digital labour platforms and the gig economy on worker livelihoods”analyserar författarna gigekonomin utifrån ett globalt perspektiv. Slutsatsen är att motstridiga intressen och motsättningar både finns inom och mellan länder, genom en global uppdelning mellan centrum och periferier. Efterfrågan på gigtjänsterna kommer till största delen från västvärldens ”kärnländer”, medan arbetskraften finns mer eller mindre överallt. Den ojämna geografiska fördelningen får konsekvenser.

Gigekonomins geografiska och ekonomiska villkor urholkar förhandlingsstyrkan hos löntagarkollektivet. Det faktum att många bolag och tjänster verkar i juridiska, oreglerade gråzoner gör att fackföreningsrörelsens traditionella verktyg blir uddlösa. Strömlinjeformningen av prissättning och löner förstärker också segregeringen på arbetsmarknaden. Gigjobbaren hålls därmed på armlängds avstånd från den större värdekedjan. Med rapportförfattarnas ord: ”Det beror inte bara på att arbetarna inte känner varandra, utan även på att om en grupp väljer att sluta jobba kommer arbetare från andra delar av världen snabbt ersätta dem.”

Ett sätt att komma åt gigekonomins informella karaktär skulle kunna vara att vidga definitionen av anställning. Genom att förtydliga tillfälliga anställningar och gigjobb skulle den digitala arbetsmarknaden kunna bäddas in i den mer reglerade. I grunden handlar det om att balansera maktförhållanden inom en gigsektor som i dag har ett extremt maktövertag för arbetsgivare och ägare. På så sätt skulle aktieägare och entreprenörer bära sociala och ekonomiska kostnader som är kopplade till anställningar.

Frågan om den svaga organiseringen kräver dessutom tydligare organisering över gränser, exempelvis genom en transnationell fackförening för digitala arbetare. Det skulle kunna vara ett sätt att etablera ett gemensamt klassmedvetande som överskrider den geografiska splittringen. En svensk gigjobbare har i grunden samma intresse av skäliga villkor som löntagare i andra länder.

Svårigheten ligger i att bryta arbetsgivarens maktövertag över de nya plattformarna. Men skulle inte gigekonomins själva infrastruktur kunna användas för löntagarnas intressen? Tekniken är i allra högsta grad tillgänglig för att organisera digitala strejker och upprätta kontakt mellan löntagare. Tanken liknar det som Richard Hyman kallat ”föreställd solidaritet”, där gemensamma intressen mellan löntagare i olika länder flätas samman.

Utöver arbetets karaktär och utformning, liksom organiseringen av löntagare, måste gig- och plattformsekonomin förstås utifrån ägarförhållanden. Hur arbetsmarknaden ser ut i dag, traditionell som digital, är produkten av maktfördelningen i samhället. Länder med hög grad av löntagarorganisering, som Sverige, har stiftat lagar och skapat normer som gynnar arbetaren. Där fackföreningar är svaga och partier till höger dominerar präglas arbetsmarknaden tvärtom av ett arbetsgivarperspektiv.

Just därför är styrkan mellan gigekonomins olika, motstridiga intressen central. Så hur kan vi skifta fokus och förflytta makten till medborgare snarare än kapitalintressen? Och hur kan plattforms- och delningsekonomin styras på löntagarnas villkor?

 

Historien ger oss en fingervisning om möjliga vägar. 1900-talets arbetarrörelse i Sverige och på flera håll i Europa byggde upp en egen infrastruktur för allt från utbildning – ABF – till livsmedel – Konsum. Bildandet av kooperativa och löntagarägda bolag sprang ur insikten om att det snäva vinstintresset varken gynnade arbetarklassen eller samhället. Annorlunda uttryckt: kooperationer och löntagarägda organisationer var en demokratisering av områden som historiskt varit otillgängliga för breda folklager.

Det går att göra igen.

Den brittiska tankesmedjan New Economics Foundation, tillsammans med fackföreningar och aktivister, har tagit initiativ till taxitjänsten CabFair. Till skillnad från aktörer som Uber och Lyft är tanken att CabFair ska ägas och styras av förarna själva. Utan vinstintresse och med fokus på rättigheter och villkor. Målet är att  ”placera förarna och kunderna i direkt kontroll över företaget genom en ägar- och bolagsstruktur som säkerställer att deras röster styr projektet”.

I Austin, Texas, finns även RideAustin, en taxitjänst som drivs utan vinstintresse. Redan nu har företaget 5 000 förare och miljontals genomförda resor. Här i Sverige valde Bzzt, en taxitjänst med elmopeder, att skriva kollektivavtal med Transportarbetareförbundet. ” Vi behöver inte exploatera våra arbetare för att bli lönsamma”, förklarar bolagets vd.

Poängen är att dagens alternativ till gigekonomin på kapitalägarnas premisser fungerar som embryon till en rättvisare och jämlikare arbetsmarknad. Jobben kan organiseras annorlunda, tjänsterna kan utformas utifrån både kundens och löntagarens intressen.

Alltför ofta föreställer vi oss historien som en kronologisk framåtrörelse. Saker och ting blir lite bättre över tid. Men bilden är ofta falsk, resultatet av rosaskimrande naivitet inför teknologiska språng. Vår tids gigekonomi visar med smärtsam tydlighet hur maktförhållanden mellan arbete och kapital, trots svindlande uppfinningsrikedom, i allra högsta grad består.

I Våra drömmars stad – uppsättningen och nytolkningen av Fogelströms romansvit på Stadsteatern – skapar regissörerna en brygga till vår egen tids ekonomiska och sociala motsättningar. Den dramaturgiska bågen är tacksam också för att förstå motstridiga intressen och makten över den egna tillvaron.

Det där gathörnet i din hemstad, där digitala daglönare stressar fram för att få ihop inkomsten, är i själva verket nervcentrum för gigekonomins inbyggda konflikter. I ett samhälle där arbetsmarknaden är överallt och ingenstans behövs nya former för att organisera.

En plattformsekonomi som lämnas åt teknikbolag och marknadsmekanismer kommer att formas enligt sär- snarare än allmänintresse. Lika lite som den industriella revolutionen gav arbetarklassen makt kommer vår tids paradigmskifte göra det. Just därför måste idén om det jämlika samhället och de värdiga jobben uppdateras och tillämpas på förändrade villkor. Som formas av människorna själva.

För var och en av oss som vill se någonting annat än en återgång till påhuggsekonomin, till ett privilegiesamhälle med mössan i hand, måste politikens uppdrag återuppfinnas. I slutändan handlar det om att utöka demokratins spänningsfält till att också omfatta jobben och ekonomin. Lagar, regler och reformer. Men också: nya, människovänliga appar som gör att vi kan radera gamla och installera nya.

Men för att nå dit krävs en föreställningsförmåga om hur vi vill ha det – och inte ha det. Varför inte börja redan nu?

 

***

Följ Arena Essä på Facebook