Bild: Pixabay

Samhälle MeToo satte frågor om samtycke på tapeten. Men vad händer om du inte kan förmå dig att säga ”nej”? Så länge det finns de vars självkänsla består av att inte stå upp för sig själva har feminismen en lång väg att gå, skriver Linda Klaassen.

Jag sitter på bussen. Sneglar ned och ser det främmande gubbslemmets hand på mitt lår. Lugnt och stilla låter han sin hand vila där, tills jag några sekunder senare drar undan mitt lår med ett litet ryck. Ingen säger något, och vi blickar framåt medan bussen brummar vidare.

Jag vaknar på hemmafesten med en baksmälla från helvetet. Adam-eller-vad-han-nu-hette ligger bredvid mig i kalsonger med händerna under min klänning.

Jag samlar kraft och börjar åla mig ur sängen för att inte väcka honom.

– Vart ska du?

Fuck.

– På toa.

– Du kommer väl tillbaka sen?

– Mhm.

Jag kliver upp, går på toa fast jag inte behöver och ”fastnar” sedan i köket med några andra som redan vaknat.

När MeToo slog till fick jag en riktig käftsmäll. Jag konfronterades med minnen av tölpars övertramp, men främst med skammen över att nästan aldrig ha sagt ifrån när de inträffat. Främlingars stånd mot rumpan på dansgolvet, dejters hyschningar när jag trott Den hamnat fel – varför fan sa jag inte ifrån?

Förutom de gånger då jag promenerat hem ensam i mörkret och främmande män promenerat ikapp mig för att ”kolla läget” har jag aldrig känt mig påtagligt hotad. Trots detta har tanken på att klart och tydligt säga ”nej” alltid tagit emot när en tölp förväntat sig något av mig.

Självklart finns det mycket att hämta i mitt psyke, men vi kan inte bortse från hur jag också formats av världen runt omkring mig. I sin essäsamling Falsk Spegel från 2020 utforskar journalisten Jia Tolentino hur det egna jaget formas och uppfattas i relation till omvärlden.
Från att under modernismen ha ansetts som någonting ”äkta” inom oss som bara väntar på att få ta sig uttryck, har jaget under postmodernismen kommit att uppfattas som något som skapas, om och om igen, genom våra interaktioner med omvärlden.
För att skapa oss en uppfattning av oss själva – för att se oss själva – blir vi alltså, gång på gång, beroende av den uppfattning vi tror att andra har av oss, likt reflektionerna i en spegel.

Vi är inte nödvändigtvis beroende av en konkret person framför oss för att ha något att spegla oss i – det räcker med de förväntningar vi känner att vi har på oss i andras ögon – det vi tycker, tänker och känner att vi borde vara.

Det är alltså inte nog att vi har en egen uppfattning av vilka vi själva är, utan vi måste jämt och ständigt agera ut den för att den ska få fäste i ”andras” ögon, och därför också i våra egna. Detta bygger på en viss mån av självbedrägeri, då vi – medvetet eller omedvetet – döljer de saker som är ofördelaktiga i vår ambition att bekräfta den uppfattning vi redan har – eller vill ha – av oss själva.
Det är detta som gör att en person kanske hellre ser till att få i sig lite rawfood framför K Special efter yogapasset, än att slänga i sig några linor kokain framför en porrfilm. Hur vi sedan beter oss blir självklart beroende på vilka ögon vi föreställer oss vara närvarande, vilket i sin tur påverkar vilka förväntningar vi känner att vi har på oss.

För att jag föddes med en vagina har jag tillskrivits särskilda egenskaper och därigenom fått särskilda förväntningar på mig av omvärlden. Dessa egenskaper som jag, och andra kvinnor med mig, tillskrivits är självklart inte grundade i naturen utan i kulturen.
I Under det rosa täcket från 1996 belyser genusvetaren Nina Björk hur män/manlighet och kvinnor/kvinnlighet skapas i förhållande till varandra, men även hur relationen mellan dessa kategorier är hierarkisk, där mäns/manlighetens makt i samhället grundar sig på kvinnors/kvinnlighetens avsaknad av den. Detta tar sig uttryck genom att män tillskrivs egenskaper som att vara rationella och ledare, med en legitimitet att ta plats och tänka på sig själva, medan kvinnor tillskrivs egenskaper som att vara självutplånande, altruistiska och emotionella.

På detta vis lär sig kvinnor att föda andra, inte sig själva, samt att se alla sina önskningar om att vårda sig själv som giriga och överdrivna. Filosofen Susan Bordo skriver i Unbearable Weight från 1993 att det resulterar i att kvinnor tvingas utveckla ett känslomässigt register som är helt orienterat mot andra, då de socialiseras till att bli subjektiva varelser med svaga jag-gränser där Hennes vilja definieras av andras.

Precis som journalisten Gemma Hartley skriver i sitt verk, Så jävla trött från 2019, om kvinnors känslomässiga arbete, leder detta till att kvinnor gång på gång tvingas manövrera alltifrån utebliven hjälp med hushållsarbetet så att det inte blir till tjat, till trakasserier på gatan så att de inte blir till övergrepp.

För mig har det inte varit värt det. Så jag har suttit ned och hållit käften.

Att hantera andras känslor – att förutse behov, tränga undan obehag, hålla god stämning – är alltså något som kvinnor tidigt i livet lär sig att acceptera som sin plikt.
Och när jag själv satt där på bussen med det främmande gubbslemmets hand på mitt lår minns jag att jag frös till is. Inte för att jag var rädd för att han kanske skulle göra mig illa om jag frågade honom vad fan han höll på med, utan för att jag blev rädd för att de eventuella konsekvenserna av att bli Hon som ställde till med en scen på bussen.

Och när jag själv vaknade där på hemmafesten med en baksmälla från helvetet med Adam-eller-vad-han-nu-hette:s händer under täcket minns jag att jag frös till is. Inte för att jag var orolig för att han skulle göra mig fysiskt illa om jag frågade honom vad fan han trodde att han höll på med, utan för att jag var orolig för att det kanske varit jag som varit oskön genom att verka flörtig under kvällen.

Jag vet – helt irrationella tankar, men ändå har de funnits där. Rädslan för att bli den dramatiska och överkänsliga. Hon som förstörde stämningen. Och för mig har det inte varit värt det. Så jag har suttit ned och hållit käften.

Journalisten Rebecca Solnits tankar belyser ”logiken” i mitt beteende och min rädsla. I sin essäsamling från 2014, Men Explain Things To Me, beskriver hon hur kvinnor i patriarkala samhällen tränas till att tvivla på sig själva, att lägga band på sig själva, samtidigt som män tränas till oberättigat självförtroende. Detta krossar kvinnor till tystnad genom att indikera att den värld de lever i inte är deras. Och det bidrar till att få någon som jag att tro att det är jag som är överkänslig om jag blir arg på gubbslemmet som lägger handen på mitt lår.

Självklart finns det de kvinnor som med eller utan tvekan frågar tölpen vad fan han håller på med. Självklart finns det de kvinnor som tydligt vetat var gränsen för deras egen vilja och deras eget jag går. Men i vilket fall som helst är legitimitet och trovärdighet ett privilegium, och det privilegiet är inte kvinnans.

MeToo har visat världen det höga priset kvinnor får betala om de talar ut, om de inte rättar sig efter maktförhållandena. MeToo har visat världen hur kvinnor alldeles för ofta bemötts med ett ifrågasättande av deras påståendens trovärdighet efter att ha ifrågasatt en man. Detta särskilt om det, som Solnit påpekar, har att göra med en man i hjärtat av status quo, och särskilt om det har att göra med sex.

Kvinnor har alldeles för ofta bemötts med ett ifrågasättande av sin kapacitet att tala och deras rätt att göra det. Solnit belyser hur generationer av kvinnor har blivit bemötta som om de hade vanföreställningar, var förvirrade, manipulativa, illvilliga, konspiratoriska eller helt enkelt rena lögnare – ofta allt på samma gång.

Enligt Solnit följer detta det som hon benämner tystnadens koncentriska cirklar – först kommer de inre hämningarna, tvivlet på det egna jaget, förnekelse, förvirring och skam, vilket gör det så svårt att tala, jämte rädslan att bli straffad eller utfryst för det.
Runt denna cirkel, finns det sedan enligt Solnit, de krafter som försöker tysta någon som talar ut ändå; genom att förnedra eller mobba, eller till och med genom direkt våld, som i värsta fall leder till döden – antingen genom de biologiska funktionernas upphörande, eller existentiellt genom att en upphör att vara någon som en själv kan leva med.

Själv har jag uppenbarligen väldigt sällan tagit mig förbi den första koncentriska cirkeln. Förutom de gånger då jag med en fingertoppskänsla ålat mig ur kladdiga hörn, har min självbevarelsedrift handlat om att förbli någon jag själv kan leva med. Mitt psyke har i de flesta stunder troligtvis inte pallat möta den förväntade reflektionen som uppstår i andras ögon, av mig själv som den besvärliga kvinnan. Och jag har troligtvis inte pallat möta de förmodade konsekvenserna av att vara just Hon.

När MeToo slog till gick det upp för mig hur självutplåning blivit min självbevarelsedrift. Något som går i linje med det psykologen och genusvetaren Eva Ethelberg beskriver – hur det för varje kvinna gäller att hitta en fungerande personlighetsstrategi för att hantera motsättningen mellan den egna självkänslan och den manliga dominansen i samhället – hon måste lösa problemet med att få ihop en någorlunda god självkänsla med en verklighet där kvinnor är könsmässigt underordnade.

Mitt eget jag har alltså fintat mig genom olika former av självbedrägeri.

Enligt Ethelberg har dagens kvinna störst möjlighet att få sin kvinnlighet positivt bekräftad om hon lyckas få sin underordning att framstå som något annat än underordning, gärna ett personligt val som går i linje med hennes personliga egenskaper. Och i mitt fall har detta tagit sig uttryck i den yttre bekräftelsen av min egen uppfattning av mig själv som någon som är skön, odramatisk och lätt att tycka om.

Mitt eget jag har alltså fintat mig genom olika former av självbedrägeri. Genom att på olika vis ta ägarskap av situationen har jag hittat sätt att inte falla offer för omständigheterna och förbli någon jag själv kan leva med – en stark kvinna som inte tar någon skit – utan att tumma på omvärldens förväntningar på mig som kvinna. Antingen genom att på ett snyggt sätt, och gärna obemärkt, åla mig ur de kladdiga hörnen – exempelvis genom att diskret dra undan låret eller oskyldigt ”fastna” i köket – eller genom att omformulera situationen till en där det blev mitt aktiva val att vara med på kladdet.

Självklart finns det de kvinnor vars hela självkänsla alltid legat i att sätta ned foten och utan att blinka ge tölpen på käften. Jag har full respekt för att alla kvinnor kanske inte känner igen sig i mina upplevelser – det hoppas jag i alla fall att de inte gör. Sedan MeToo:s genombrott har vi kommit långt genom att avslöja hur kvinnor på olika sätt bestraffas för att de höjer rösten och säger ifrån. Men så länge det fortfarande finns de som jag, vars självkänsla legat i att inte stå upp för sig själva, har feminismen en lång väg att gå.

 

***

Följ Dagens Arena på Facebook