genusvetenskap Det sker en politisering av genusforskningen som kräver en djupare förståelse för hur mot-rörelsen uppstått, hur den finansieras och vilka intressegrupper som driver på den. Men också att fler forskare deltar i den offentliga debatten, menar Jenny Gunnarsson Payne.
När den amerikanska filosofen Judith Butler i november 2017 besökte São Paulo i Brasilien för att delta i en konferens om demokrati möttes hon av stora protester. Konservativa kristna grupperingar hade redan i förväg organiserat protestlistor mot hennes besök och under konferensen protesterade människor på gatan. Bland annat brändes en avbild av henne iklädd en häxhatt och en rosa BH. Också på flygplatsen på vägen hem möttes Butler och hennes partner, den politiska teoretikern Wendy Brown, av hotfulla protester där hennes motståndare bad henne att ”fara åt helvete”, anklagade henne för pedofili och skrek att ”Trump kommer att ta hand om dig!”. I en intervju i onlinemagasinet Inside Higher Ed. förklarade Butler att demonstranterna hade krävt att hennes föreläsning (som de felaktigt utgick ifrån handlade om genusfrågor) ställdes in, eftersom hon av dem anklagades för att ha givit upphov till den diaboliska ”genusideologin” som hotar den traditionella familjen och därmed barnen.
Protesterna mot Butler är på flera sätt emblematisk för den samtida mobiliseringen mot ”genusideologin”, inte minst för att den sammanför flera grundpelare i dess ideologiska konstruktion. Dels bygger den här berättelsen på en idé om att ”genusideologin” leder till den heterosexuella kärnfamiljens – och därmed den kristna civilisationens – förfall och dels på idén om att akademiska teorier om genus utgör dess motor. Dessutom innehåller den starka anti-marxistiska element i kombination med en anti-etablissemangsretorik som gör den enkel tacksam att integrera i högerpopulistisk retorik. Dessa element har funnits med sedan berättelsen om ”genusideologin” först började formuleras på 1990-talet.
Genusvetenskapen som ”genusideologins” motor
För att förstå hur den berättelsen om ”genus” som ideologiskt hot är konstruerad – och därmed varifrån den får sin politiska slagkraft – måste vi gå tillbaka till FN-konferenserna i Kairo 1994 och Beijing 1995. Det var kring den här tiden som begreppet genus började användas i FN:s arbete för kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter. En av de som gjort sig ett namn på sin kritik av dessa konferenser är skribenten Dale O’Leary, vars bok The Gender Agenda (Vital Issues, 1997) har översatts till ett dussintal språk. Hennes slutsats var redan då att ordet ”genus” fungerar som en trojansk häst, som när den används i styrdokument smugglar med sig en världsbild där sexuell njutning premieras (vilket leder till behov av preventivmedel, abort och sexualundervisning), där skillnaderna mellan könen upplöses och traditionellt moderskap motarbetas.
Kritiken av Butler har också en framträdande plats i det katolska dokumentet Lexicon: Ambiguous and debatable terms regarding family life (2003), där O’Learys rapportering från FN-konferenserna citeras friskt. Där beskrivs även Butlers bok Gender Trouble från 1989 i termer av genusideologi (ideology of gender) och genusteorin beskrivs som starkt sammankopplad med både feminism, marxism och postmodernism (motsättningarna och debatterna inom och mellan dessa perspektiv diskuteras inte alls) och FN:s fokus på sexuella och reproduktiva rättigheter beskrivs som ett globalt hot mot den traditionella familjen och den kristna värdegrunden. Kvinnokonferensen i Beijing framställs även där som ett viktigt startskott för ”genusideologins” globala inflytande och hur den av överstatliga organ som FN pådyvlas ”vanligt folk” med hjälp av odemokratiska medel som jämställdhetsintegrering.
Internationellt vet vi att föreställningen om genusvetenskap som särskilt ideologisk har resulterat i nedlagda utbildningar och indragen finansiering, till exempel i Ungern och Brasilien. Men också i mer liberala och sekulära länder som Tyskland och Storbritannien har vi sett både den här typen av kritik och rena attacker, mot genusvetenskapen som ämne och genusvetare som personer. I London attackerades till exempel den feministiska forskaren Kimberlé Crenshaw när hon bjudits in för att hålla en workshop. Orsaken? Hon har grundat teorin om intersektionalitet – en teori som i korthet går ut på att förklara hur kulturella föreställningar om kön samspelar med andra kulturella föreställningar, inte minst om ras, och som numera ofta lyfts fram som en del av ”genusideologin”. Också i Tyskland har genusvetenskapen anklagats för att ”ta över” universiteten, trots att mindre än en halv procent av landets professorer sysslar med genusfrågor på heltid (2013 rörde det sig om 0,4 procent).
”Genusideologins” intåg i Sverige
Magnus Linton påpekade nyligen i DN (23/7 2019) att det ännu är oklart vilken mobiliserande kraft ”genusideologin” skulle kunna få i Sverige där jämställdhet länge varit en del av den nationella självbilden. En annan viktig fråga i sammanhanget är hur de konservativa religiösa inslagen påverkar dess gångbarhet som politiskt slagträ. Ett område där den dock redan fått ett visst gehör i mer etablerade mediala och politiska sammanhang är dock just i diskussionerna om genusvetenskap. Där pågår det, vilket också lyfts fram av DN:s Elsa Kugelberg (23/7 2019), en mobilisering som vi bör vara vaksamma på. Det har under en längre tid rapporteras om att hat och hot mot genusvetare har ökat. Den här utvecklingen rönte bland annat medial uppmärksamhet när en bombattrapp placerades utanför Nationella sekretariatet för genusforskning i Göteborg i våras.
Kritik mot genusvetenskap på konservativa ledarsidor förekom redan i mitten av 2000-talet – alltså inte långt efter att Vatikanens Lexicon offentliggjorts. Thomas Idergard, tidigare borgerlig opinionsbildare och numera katolsk präst, beskrev i Svenska Dagbladet 2005 genusperspektivet som ett ideologiskt ”gift” som ”höjs upp till politisk norm av riksdagsmajoriteten” och sprids till samhällskroppen via politiserad forskning.
Liknande tongångar har också mer nyligen fått ett uppsving på samma ledarsida av skribenter som Ivar Arpi (4/10 2017), Inger Enkvist ( 23/11 2018) och Susanna Popova (8/7 2018).
Arpi har på ett sätt som är snarlikt retoriken i den tyska debatten hävdat att genusvetenskapen tar över svenska universitet. I skrivande stund annonserar han på sitt Twitterkonto att han för närvarande skriver en bok om ”hur genusideologin tar över svenska universitet” via jämställdhetsintegrering. Om kritiken är väl underbyggd och berättigad återstår att se, liksom vilken definition av ”genusideologin” boken lutar sig mot. Men det faktum att projektet på kort tid crowdfundade hundratusentals kronor visar att ”genusideologin” har potential att mobilisera stöd från vissa politiska läger även här. (Det är svårt att se att en mer nyanserad formulering om ett så ”torrt” och byråkratiskt ämne som jämställdhetsintegrering inom statliga myndigheter skulle ha lyckats lika bra.)
Att sätta sig in i genusvetenskaplig litteratur tycks inte vara en förutsättning för att offentligt få såga den vid fotknölarna.
En mer utvecklad beskrivning av ”genusideologin” hittar vi i det temanummer om genus som givits ut av den kristna tidningen Världen idag (februari 2019). Mest talande är artikeln ”Så fick genusideologin sitt fäste i Sverige”, där Per Ewert, föreståndare för det nystartade bibliska forskningsrådet och tankesmedjan Claphaminstitutet intervjuas. Där upprepas samma berättelse som formulerats hos hans katolska föregångare, nämligen att ”genusideologin” är ett slags fortsättning på marxismen men att ”i genusideologin har man bytt ut överklassen mot patriarkatet och arbetarklassen mot kvinnorna”, samtidigt som genusperspektiven beskrivs som näraliggande postmodernismen. Ewert ser hur samtidens genusmotstånd förenar både kristna och andra röster:
Han tycker sig nu se en motkraft till vurmandet för ideologin i Sverige.
– Det känns som om pendeln har nått så extremt långt i Sverige att den, av naturliga skäl dras tillbaka till någon slags normalitet. Rösterna som kritiserar det postmoderna genusperspektivet har blivit starkare, och det är inte bara kristna röster. Det är som om ”stenarna ropar”, säger han.
En sådan mer sekulär inramning av kritiken mot genusvetenskapen hittar vi i psykiatrikern David Eberhards bok Det stora könsexperimentet (Bladh by Bladh 2018). Den bygger på en svepande polemik mot genusvetenskap. Vid en genomgång av litteraturlistan blir det dock tydligt att han nästan inte refererar till några genusvetenskapliga verk överhuvudtaget. Endast tre författarnamn som skulle kunna ses som företrädare för genusvetenskap eller feministisk teoribildning förekommer i referenslistan, varav inget kan betecknas som standardverk inom fältet. På dessa lösa grunder drar sig dock inte Eberhard för att – med hänvisning till komikern Aron Flam och diagnosmanualen DSM5 – diagnostisera genusvetarna som antingen drogade eller kollektivt drabbade av vanföreställningssyndrom (paranoid psykos):
Att genusteorierna slutligen skulle bero på påverkan från någon substans är förvisso helt rimligt att tänka sig med tanke på vilka tokerier det handlar om. Så innan vi ställer en komplett diagnos på vanföreställningssyndrom på basen av ideologisk blindhet bör man nog kontrollera att genusvetenskapen inte har använt sig av någon hallucinogen eller centralstimulerande drog. Det kan vara svårt att ta urinprov för att kolla drogpåverkan på hela institutioner, men det skulle faktiskt förklara ett och annat.
Det säger sig själv att den här raljanta utsagan – om än uttalad av en av landets mest namnkunniga psykiatriker – inte vilar på solid vetenskaplig grund. Att sätta sig in i genusvetenskaplig litteratur tycks inte heller vara en förutsättning för att offentligt få såga den vid fotknölarna.
Framväxten av anti-genusstudier – en alternativ verklighetsbeskrivning
För att förstå övertygandekraften i berättelsen om ”genusideologin” räcker det dock inte med att påpeka genuskritikernas okunskap eller medvetna eller omedvetna feltolkningar av olika genusteorier och feministiska filosofiska verk. Förutom användning av till exempel lösryckta citat från genusvetenskapliga texter (som självklart kan vara av olika kvalitet, liksom forskning från andra forskningsområden) eller sammanblandning av olika perspektiv, så bygger berättelsen också på en omfattande alternativ kunskapsproduktion.
Sociologen Elżbieta Korolczuk är en av dem som vid upprepade tillfällen påpekat att en central del av mobiliseringen av genuskritiken består av uppbyggnaden av ett nytt forskningsfält, som bäst kan beskrivas som ”anti-genusstudier” och som säger sig bygga på både biblisk och vetenskaplig grund. Fältet har sina egna internationella stjärnor, som bland andra den tyska sociologen Gabriele Kuby och Marguerite Peeters som bjuds in som talare till konservativa konferenser, publicerar böcker med titlar som The Global Sexual Revolution (Angelico Press 2015) och Hijacking Democracy (American Institute for Policy Research, 2000) och är aktiva på olika internetsajter, ofta katolska eller frikyrkliga. De är ofta djupt misstänksamma mot existerande akademiska institutioner och bygger upp sin legitimitet genom en egen litteraturkanon, där berättelsen om ”genusideologins” världsordning ofta presenteras med starka konspiratoriska inslag, samtidigt som de presenterar sin konservativa tolkning av Bibeln som överensstämmande med rationalitet, vetenskap och ”sunt förnuft”.
I Sverige har vi inte ännu sett någon sådan fullt etablerad alternativ vetenskaplig offentlighet, även om Claphaminstitutets verksamhet som tankesmedja och forskningsråd tycks arbeta i en liknande tradition. Deras rapport Det färgglada mörkret från 2018 argumenterade på samma sätt som många av sina internationella meningsfränder om queera subkulturer och livsstilar som destruktiva och som ett hot mot folkhälsan. Även om den inte passerade oemotsagd så rapporterade etablerade medier om den utan att göra någon större sak av dess bakomliggande konservativa värdegrund. Rapporten sattes heller inte i relation till det större internationella sammanhang där konservativa anti-genusintellektuella söker återpatologisera sexuella begär, relationer och praktiker som avviker från en snäv ”respektabel” heterosexuell norm med stöd i pseudovetenskapliga psykologiska argument.
Konsekvenser för den svenska debatten
Linton har helt rätt i att vi ännu inte vet om berättelsen om ”genusideologin” kommer att kunna spela en bredare mobiliserande roll i Sverige. Detsamma gäller dess potential att faktiskt påverka forskningspolitik, högre utbildning och vetenskap i någon större utsträckning. Det vi dock kan vara ganska säkra på är att fortsatta påverkansförsök kommer att göras, och vi kan vara säkra på att dessa försök inte kommer att vara så värdeneutrala och vetenskapligt objektiva som de utger sig för att vara. Tvärtom kan vi förvänta oss att många av dem kommer att ha kopplingar till det nykonservativa ”kulturkrig” som vuxit fram i samtidens polariserade politiska landskap och där berättelsen om ”genusideologin” kommit att spela en allt större roll.
Det här kommer att skapa ytterligare utmaningar både för lekmän som försöker orientera sig i debatten och för journalister som rapporterar om den. Denna nya politisering av genusforskningen kräver en djupare förståelse för hur denna ”alternativa kunskap” produceras, hur den finansieras och vilka intressegrupper som driver på den. Men det kommer också att krävas mer av forskarsamhället i termer av deltagande i den offentliga debatten och det ansvaret är inte bara genusvetarnas. Också de som arbetar inom närliggande fält, som sociologi, etnologi, statsvetenskap och filosofi behöver axla detta ansvar, liksom företrädare för de medicinska och biologiska vetenskaperna som kan hjälpa till att navigera debatten när deras forskningsresultat används i kampen mot ”genusideologin”.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
