Bild: Pixabay

Essä Grupparbetet är en av de vanligaste formerna av undervisning på våra högskolor och tillskrivs fördelar som det inte finns fog för. Det är dags att se grupparbetet för vad det verkligen är – främst ett slöseri med tid, skriver Thomas Wedérus.

Grupparbeten är ett nära nog universellt inslag i högskoleutbildning både internationellt och i Sverige och sällar sig till de vanligaste och mest vedertagna undervisningsformerna tillsammans med föreläsningar, seminarier och laborationer. Grupparbetet intar dock en särskild ställning bland undervisningsformerna eftersom forskning visat på många problem och liten nytta med det som pedagogisk metod. Dessutom ser studenterna själva inget värde i det. Hur kan det komma sig att våra högskolor och universitet, vårt högsta utbildningsväsende, vilar på så ostadig pedagogisk grund?

Den anledning som oftast anges för att motivera att använda grupparbeten i undervisningen är att studenterna ska lära sig någonting extra av att arbeta i grupp. Det vill säga utöver själva ämnet som lärs ut – oavsett om det är biologi, ekonomi, historia, sociologi eller något annat – så hävdas samarbete vara en viktig kunskap för studenterna att lära sig, och grupparbetet är den gyllene vägen dit. Det här argumentet nämns till exempel på Högskolan i Halmstads hemsida där det hävdas att ”Grupparbetet gör att du får lära dig att samarbeta med andra samtidigt som du får ta del av fler perspektiv” och det konstateras att grupparbeten ingår i de flesta av lärosätets utbildningar på ett eller annat sätt. I Skrivguiden vid Chalmers tekniska högskola noteras att grupparbeten gör att man får erfarenhet av konflikter och meningsskiljaktigheter. Även detta används ofta som argument för grupparbeten – får du erfarenhet av konflikter, hävdas det, så kommer du också att lära dig konflikthantering. Med samma logik kan man också hävda att grupparbeten gör att studenterna lär sig om gruppdynamik, ledarskap och kan utveckla sina sociala färdigheter. Med lite fantasi går det att hitta på i princip vilka fördelar som helst med att jobba i grupp.

 

Att lära ut samarbete,/—/ genom att kasta in studenter i grupparbeten där de får klara sig på egen hand är jämförbart med att lära ut kemi genom att kasta in studenter i ett laboratorium och gå därifrån.

 

Problemet är förstås att det här är ett feltänk. Bara för att man får erfarenhet av någonting blir man inte duktig på det. Att lära ut samarbete, gruppdynamik, konflikthantering och ledarskap genom att kasta in studenter i grupparbeten där de får klara sig på egen hand är jämförbart med att lära ut kemi genom att kasta in studenter i ett laboratorium och gå därifrån. Det medför inte per automatik att man lär sig något, åtminstone inte det som det är tänkt att man ska lära sig. Bara för att kemistudenterna får mycket erfarenhet av att vara i laboratoriet betyder det inte att de lär sig något om kemi. Och studenten som tvingas in i en grupp riskerar att ta till copingstrategier för att minimera påfrestningar eller konflikter. Studenten lär sig mer troligt att det enklaste är att dra hela lasset själv i stället för att behöva utsätta sig för ändlösa gruppdiskussioner, eller – tvärtom – strunta i att göra någonting alls eftersom det alltid finns någon annan i gruppen som är mer ambitiös och bryr sig mer om ett högt betyg.

Idén med grupparbetets förtjänster tycks tämligen verklighetsfrånskild och idyllisk. Det är som att kurs- och programansvariga tänker att man i stället för att lägga ner resurser på att föreläsa i helklass eller behöva rätta enskilda skrivuppgifter lika gärna kan dela in studenterna i fyra och fyra. Eller varför inte åtta och åtta? Studenterna undervisar varandra, sköter sig själva, lär sig samarbete och konflikthantering och kommer ut ur grupparbetet som bättre människor och har dessutom lärt sig något om ämnet för kursen. Exakt vad man förväntas lära sig av själva grupparbetandet, och särskilt exakt hur det lärandet ska gå till, förklaras eller specificeras sällan.
Någon undervisning i till exempel gruppdynamik och konflikthantering sker sällan för att förbereda inför studenternas grupparbeten. I praktiken förutsätts studenterna redan ha denna kunskap, eller att kunskapen automatiskt genereras inom grupperna, trots att det inte finns något som tyder på att detta skulle vara fallet. När allt annat i utbildningen ska vara kvalitetssäkrat, planerat, organiserat och byggt på etablerad forskning fungerar grupparbetet som en magisk form av lärande som kan tillskrivas vilka egenskaper och förtjänster som helst och kan alltid rättfärdigas med ett vagt påstående om att det förbereder studenterna för det kommande yrkeslivet.

 

Samarbete hör inte till ämnet och hör inte till kunskapsmålen. Men ändå används det som argument för att använda grupparbeten som undervisningsmetod.

 

Grupparbetets förtjänster, främst en ökad samarbetsförmåga, slängs in som en slags bonus i utbildningen. Samarbetsförmåga står dock sällan med i läroplaner som faktiska mål med utbildningen. I utbildningsplanerna för lärarprogrammen – som, om något, bör vila på en stark pedagogisk grund –på några av Sveriges största universitet nämns alltid självständighet som en viktig förmåga som studenten ska utveckla under studietiden. Men att lära sig att samarbeta i grupp nämns aldrig. Samarbete hör inte till ämnet och hör inte till kunskapsmålen. Men ändå används det som argument för att använda grupparbeten som undervisningsmetod. Målet är att lära studenterna att bli självständiga i sina framtida yrken, men på vägen – verkar man mena – kan de lika gärna också få lära sig samarbete genom grupparbeten.Det visar på ett slentrianmässigt och obetänksamt förhållningssätt till vilka undervisningsformer som används och av vilken anledning.

Det tycks också som att man betraktar samarbetsförmågans potential till utveckling som bottenlös. Grupparbeten erbjuds i samma format och kontinuerligt under utbildningarna, oavsett om det är på grundnivå eller avancerad nivå. Hade syftet med dem verkligen varit att lära ut samarbete kan man tycka att formatet på grupparbetet borde ändras under utbildningens gång i takt med att studenterna lär sig och är redo för nya nivåer av utmaningar vad gäller samarbete – alternativt att grupparbeten till exempel bara används på grundnivå och att studenter på avancerad nivå slipper dem eftersom de vid det laget bör vara fullärda inom samarbetets konster. Men fullärd blir man tydligen aldrig. Och om grupparbetet verkligen hade varit själva syftet med undervisningen så hade det dessutom varit rimligt att betygsätta arbetet i gruppen, själva processen, hur man kommer överens, hur man löser konflikter eller samordnar arbetet, i stället för den slutprodukt som sannolikt en eller ett par i gruppen har bidragit mest till.

Ett konkret exempel på en kurs som tycks präglas av en allmän övertro på grupparbetet som pedagogiskt verktyg är Infektionsepidemiologi och vaccinologi, 15 högskolepoäng på avancerad nivå, vid Göteborgs universitet. I studiehandledningen till kursen står det att grupparbeten utgör en stor del av undervisningen. Detta blir extra tydligt i och med att ordet grupparbete nämns 32 gånger i den 5 sidor långa handledningen. I kursen ingår att grupper om 6–8 studenter får uppgifter att bearbeta och redovisa inför andra studenter.Kursplanen visar att man för att få godkänt betyg behöver delta i 19 (!) obligatoriska gruppövningar. Resten av kurskraven bleknar i jämförelse: utöver gruppövningarna ska man delta i 2 dataövningar, lämna in 3 skriftliga uppgifter och göra ett slutligt skriftligt prov.

I dokumenten till just denna kurs står ingenting om att grupparbetet i sig självt skulle bidra med några särskilda lärdomar eller färdigheter. Kanske betraktar man grupparbetet som fördelaktigt eftersom det kan hävdas aktivera studenterna mer än andra lärandeformer. Problemet med ett sådant resonemang är att det finns flera skäl att se grupparbetet som ett betydligt sämre undervisningssätt än alternativen.

 

Studenten som måste lägga ner extra timmar på att ringa runt till resterande gruppmedlemmar och driva på dem för att få dem att göra det de ska får ingenting ut av det annat än huvudvärk.

 

Den amerikanska forskaren Michael Thom, University of Southern California, gjorde en sammanställning av forskningslägeti en artikel 2020 som sökte besvara frågan om grupparbetets effektivitet. Inledningsvis konstaterar han det som redan har nämnts ovan: det finns gott om påstådda fördelar med grupparbeten. Grupparbeten påstås förbättra studenternas projekthantering, kritiskt tänkande och problemlösning. De påstås kanske framför allt förbereda studenten för det kommande yrkeslivet, och i och med det påståendet hävdas implicit ytterligare två saker – att, 1, grupparbeten inom studievärlden går att likställa med samarbeten i yrkeslivet, och, 2, att studenters exponering för grupparbeten gör dem bättre rustade för dessa senare samarbeten.

Det finns dock ingenting som stöder antagandet att grupparbeten i skolan skulle vara jämförbara med grupparbeten i arbetslivet. Skillnaderna är flera. I arbetslivet har man en faktisk anställning och får betalt för sitt arbete. Skulle ett samarbete dra ut på tiden, vara svårt att organisera, innebära mer jobb, så får man fortfarande betalt. Studenten som måste lägga ner extra timmar på att ringa runt till resterande gruppmedlemmar och driva på dem för att få dem att göra det de ska får ingenting ut av det annat än huvudvärk. I arbetslivet är det heller inte lika lätt att komma undan med ursäkter när man missar ett möte eller inte bidrar till en gemensam skriftlig rapport. Insatserna på högskolan är betydligt lägre. Om en student ertappas snylta på andra i en grupp riskerar den en tillsägelse eller i värsta fall ett något lägre betyg – om den mot förmodan skulle upptäckas – men i arbetslivet finns ett helt annat krav på att faktiskt utföra de sysslor man är anlitad för. Och hur pass vanligt förekommande är det egentligen med grupparbeten liknande de på universiteten i arbetslivet? Hur ofta paras man ihop med 5–7 andra för att lösa en uppgift som alldeles uppenbart skulle gå mycket lättare och fortare att lösa individuellt?

Trots alla påståenden om grupparbetets förtjänster har det också visat sig tydligt i flera undersökningar att studenterna själva inte uppskattar grupparbeten särskilt mycket. I en undersökning svarade bara 35 procent av de tillfrågade att grupparbeten under studietiden ökat deras förmåga att effektivt arbeta i grupp på den arbetsplats de senare hamnat på. Mindre än 20 procent av de tillfrågade i en annan undersökning svarade att gruppövningar hade bidragit med någonting positivt. Och i en tredje svarade de allra flesta studenterna att de hellre skulle välja att göra ett enskilt arbete än ett grupparbete om de fick möjlighet att välja. Flera studier har också visat att högpresterande studenter tenderar att ogilla grupparbeten medan lågpresterande studenter uppskattar dem desto mer.

 

Ett av de största problemen är att grupparbeten innebär att deltagarna oundvikligen kommer bidra olika mycket till slutprodukten.

 

Anledningarna att ogilla grupparbeten är flera. Anela Murguz nämner, förutom forskning som visar att grupparbeten hämmar kreativitet, i en ledare i Borås Tidning varför hon avskyr grupparbeten: ” jag är så innerligt trött på att trappa ner mina egna ambitioner, dra det tunga lasset och ägna stor tid åt att rätta språkfel som borde vara självklara för vem som helst”. Ett av de största problemen är att grupparbeten innebär att deltagarna oundvikligen kommer bidra olika mycket till slutprodukten. Möjligheten till social lättja – att passivt kunna haka på de andra i gruppen – är förmodligen en anledning till att hög- och lågpresterande studenter skiljer sig åt i sin attityd till grupparbeten. Magdalena Ribbing kommenterade problemet med gruppsnyltare i sin etikettspalt så här:

”Det är ju konstigt, kan man tycka, att universiteten inte har en bättre metod för att sålla bort slöfockarna utan tillåter dem att åka snålskjuts på sina kamrater. Kan det vara något slags försök att uppfostra studenterna till samarbete? Verkar inte helt lyckat om det sker på någras bekostnad.”

Och ja, det är konstigt. Problemet har visserligen inte gått universiteten obemärkt förbi – ett vanligt sätt att försöka komma till rätta med det är att låta studenterna skriva individuella rapporter efter grupparbeten där de får göra en bedömning av varje enskild gruppmedlems arbetsinsats. Men detta har visat sig vara lättare i teorin än i praktiken eftersom man gärna slätar över olikheter i arbetsinsats för att undvika att skapa konflikter med de klasskamrater som man vet att man kommer fortsätta möta och plugga med i flera terminer eller år framöver, särskilt om ens bedömning av deras arbetsinsatser inverkar på deras slutliga betyg.

 

Högpresterare riskerar att få ett lägre betyg på grupparbeten än på enskilda arbeten samtidigt som lågpresterare får högre.

 

Andra problem är att betygen tenderar att utjämnas inom gruppen. Högpresterare riskerar att få ett lägre betyg på grupparbeten än på enskilda arbeten samtidigt som lågpresterare får högre. Mindre lärarledd tid innebär också mindre tid med faktiska experter på ämnet och inom gruppen är det heller inte säkert att rätt information kommuniceras, vilket därmed gör att kvalitetssäkringen av utbildningen blir svårare. Till exempel används ofta grupparbeten för att studenterna ska lära varandra om det som står i kurslitteraturen: olika grupper tilldelas olika delar av materialet och får i uppgift att presentera sina respektive delar för resten av klassen. I sådana fall står och faller kvaliteten på utbildningen med varje grupps förmåga att ta till sig fakta på rätt sätt och presentera den korrekt och uttömmande. Om en grupp presenterar sin del av kurslitteraturen på ett bristfälligt sätt så resulterar det inte bara i att de riskerar ett dåligt betyg – resten av klassen riskerar också att gå miste om den kunskap som gruppen hade i uppgift att förmedla.

Michael Thom konstaterar i sin sammanställning att en stor del av de studier som hittat positiva effekter från grupparbeten har förlitat sig på bristfälliga metoder. Till exempel har det saknats kontrollgrupper eller så har man förlitat sig enbart på lärarnas anekdotiska observationer eller på studenters egna rapporter – vilka tenderar att vara mer positiva än genom objektiva mätningar. Slutsatsen är att det inom forskningen inte finns någonting som kan rättfärdiga det utbredda användandet av grupparbeten i högre utbildning.

Att bannlysa grupparbeten helt och hållet är dock inte möjligt. Undervisningsformen är för spridd och för integrerad i utbildningar på alla nivåer. Myten om dess förtjänster är för etablerad. Men det näst bästa vore att sluta tillämpa grupparbeten slentrianmässigt och spara dem till när det är särskilt motiverbart. Baserat på den forskning som finns ger Michael Thom i sin artikel följande råd till kurs- och programansvariga:

– Se till att inte använda grupparbeten för mycket i undervisningen. Antalet grupparbeten bör begränsas i varje kurs och per termin. Detta eftersom överdriven användning av grupparbeten kan hämma lärandet och förmågan att tänka och arbeta självständigt. Grupparbeten är dessutom för många individer särskilt påfrestande, kan orsaka onödig stress och ångest.

– Grupper bör vara små, helst ska de bestå av fyra deltagare eller färre, eftersom forskning visar att små grupper är mer effektiva än större grupper. I mindre grupper är risken för social lättja mindre och fördelningen av arbetet blir tydligare. Det är också bättre om studenterna får välja sina egna grupper än att en lärare delar in dem i grupper eller att slumpen får avgöra. Studenter har visats prestera bättre när de får välja grupp själva. Men det är å andra sidan inte okomplicerat för studenterna att dela in sig själva i grupper heller – det kan också leda till utanförskap.

– Det är bättre att begränsa grupparbeten till uppgifter som kan avklaras på ett eller några få lektionstillfällen. Grupparbeten kan till exempel syfta till att få tillfälle att öva på en viss färdighet – till exempel öva på ett språk – eller diskutera ett visst ämne tillsammans med andra. Grupparbeten som sträcker sig över en längre tid bör dock undvikas helt, i synnerhet omfattande gruppuppsatser. Skrivuppgifter lämpar sig i regel dåligt som grupparbeten eftersom skrivandet i sig är ett enskilt arbete. Sådana gruppuppgifter brukar leda till att arbetet delas upp mellan gruppens deltagare så att varje deltagare skriver på en egen del, och sedan sammanställs texterna i slutet. I dessa fall innebär grupparbetet i praktiken ett maskerat individuellt arbete, men fungerar sämre eftersom varje gruppdeltagare bara ansvarat för och dragit lärdom av en mindre del av arbetet.

– Kurs- och programansvariga bör vara förberedda på vad grupparbeten för med sig för konsekvenser. Det bör finnas ett system för att uppmärksamma de som åker snålskjuts på andra och belöna högpresterare. Svårighetsnivån på grupparbetena bör skilja sig åt mellan utbildning på grundnivå och på avancerad nivå. Och man bör vara beredd på att medla i konflikter och ta hand om studenter som drabbas av stress och psykisk ohälsa på grund av påtvingade grupparbeten.

Slutligen bör instruktioner och undervisning erbjudas i hur man går till väga för att få till ett bra grupparbete. Man kan inte förutsätta att studenterna automatiskt lär sig något av att arbeta i grupp eller att de gör det på rätt sätt. Vill man lära studenter att arbeta i grupp så kommer den kunskapen förmodligen behöva läras ut inte bara genom grupparbeten utan också genom föreläsningar och självstudier. Hur löser man konflikter? Vad är det effektivaste sättet att arbeta i en grupp? Hur fördelar man arbetet sinsemellan på bästa vis? Vad är en bra gruppdynamik? Svaren på dessa frågor uppenbarar sig inte av sig självt bara för att studenterna delas in i grupper.

Myten om grupparbetets förtjänster följer oss inte bara under studietiden, från lågstadiet till högskolan, utan återfinns även inom arbetslivet. Till exempel påstås öppna kontorslandskap ofta göra arbetsplatsen mer social och hävdas förenkla utbytet av idéer mellan medarbetare. Men i själva verket innebär de mer stress, psykisk ohälsa och koncentrationssvårigheter. Eviga möten hålls under parollen att det finns ett egenvärde i att samlas och diskutera allt som händer på arbetsplatsen. I själva verket medför de ofta bara ett ovälkommet avbrott i arbetsdagen och bortkastad tid. Människan må vara en social varelse, som det brukar heta, men det betyder inte att det alltid finns bra skäl att vara i grupp.

Vi bör kunna förvänta oss mer från vårt högsta utbildningsväsende än en slentrianmässig användning av och överdriven tilltro till grupparbetet. Det hör inte till universitetens ansvar att uppfostra studenter till att bli bra på samarbete – och även om det gjorde det så är grupparbetet uppenbarligen fel väg att gå. Det är däremot universitetens ansvar att använda fungerande och rättvisa undervisningsmetoder.