Arbetsmarknad Full sysselsättning förblir nyckeln till ett gott samhälle. Men innan vi nästa gång utlovar Europas lägsta arbetslöshet vore det bra med en plan för hur detta kan uppnås, skriver Markus Kallifatides.
I vårt land är den öppna arbetslösheten sedan 90-talskrisen cementerad långt över den 2–4-procentsnivå som kan vara rimlig på en dynamisk arbetsmarknad där några alltid befinner sig mellan olika jobb. Sysselsättningsgraden i Sverige är i internationell jämförelse alltjämt hög, men inte på den nivå över 80 procent i åldersspannet 16–64 år där den var före 90-talskrisen. För det tredje är arbetslösheten, och i synnerhet långtidsarbetslösheten, kraftigt koncentrerad till vissa grupper: yngre, lågutbildade, utrikesfödda, ofta kvinnor, och funktionsnedsatta. 8 av 10 långtidsarbetslösa tillhör dessa grupper med ”svag konkurrensförmåga”.
I skrivande stund är ca 200 000 personer i landet öppet arbetslösa sedan mer än ett år: ett mänskligt och ekonomiskt samhällsproblem som borde överskugga det mesta annat. Med undersysselsättning och “latent arbetssökande” inräknade så uppgår det outnyttjade arbetskraftsutbudet i juli till motsvarande 638 000 heltidsjobb, allt enligt SCB:s arbetskraftsundersökning.
I Sysselsättningskoden. Vägen till full sysselsättning bortom Corona (Leopard förlag, 2021) tar ekonomerna Stefan Carlén och Christer Persson ett förnyat helhetsgrepp om läget på arbetets marknad i Sverige. Någon motsvarighet till deras översikt känner jag inte till. Arbetslösheten är inte heller något som ligger så särskilt hög upp på medborgarnas dagordning. Och det är naturligtvis symptom på det som är arbetarrörelsens största problem; den monumentala förlusten av makten över dagordningen och tolkningsföreträdet i den allmänna debatten. De arbetslösa ramas istället kraftfullt in som bidragstagare som antingen ska göras fattiga eller kastas ur landet.
Men i verkligheten förhåller sig det så att frågorna som satts högst på dagordningen – brister i sjukvården, lag och ordning, integration och klimatkrisen – sammanhänger med arbetslösheten. Arbetslöshet är glasklart kopplat till sämre folkhälsa, kriminalitetens utbredning och dragning till extremistiska strömningar av alla slag, från MC-gäng och assistansfuskligor till islamism och nynazism.
Vidare är det svårt att som vuxen lära sig svenska utan att i sin vardag umgås med svensktalande kollegor och det är svårt att bli av med förutfattade meningar om andra – över alla typer av åtskillnader – utan verkliga möten i vardagslivet. Utsläppen kan bara tas ned genom storskaliga investeringar i fossilfria alternativ och vårt samhälle behöver därtill anpassas till de klimatförändringar som redan är på väg. Brister i sjukvården, svenskarnas viktigaste fråga i val efter val, kan faktiskt endast avhjälpas med fler och bättre vårdpersonal som arbetar under goda, väl organiserade omständigheter. Och människorna finns i landet, men inte satsningarna på att ge dem en arbetsplats i vården.
Full sysselsättning är och förblir nyckeln till ett gott samhälle. En nyckel som vi i Sverige förlagt sedan 1990-talets bank- och fastighetskrasch. Men att de flesta av oss egentligen har alla skäl sträva efter ett sådant samhälle är givet. Du och jag vill inte vara arbetslösa, bli sjuka eller skadade på jobbet och vi vill klara av en oförutsedd utgift i slutet av månaden. Därtill vill vi ha utbildningsmöjligheter, sjukvård, omsorg när vi blir äldre och allsköns annan service från en väl organiserad och väl finansierad offentlig sektor. Att så många som möjligt arbetar och bidrar både till välfärdens finansiering och organisering är avgörande för vår livskvalitet. Allt det viktiga vi vill ha kan uppnås endast genom stark facklig och politisk organisering i ett annars mycket ojämlikt kapitalistiskt samhälle och med den kaotiska marknadens nycker.
Carlén och Persson är hederliga och klara i sin begreppsanvändning: full sysselsättning betyder ett samhälle där alla som kan försörja sig genom arbete har möjlighet att göra det och därigenom kan leva ett gott liv. Det är alltså ett samhälle utan långtidsarbetslöshet, ofrivillig långvarig undersysselsättning, undermåliga arbetsvillkor och farlig arbetsmiljö, men med löner som – minst – går att leva på. Vägen till full sysselsättning går, enligt Carlén och Persson, genom en sammanhängande och uthållig politik på fyra områden: ekonomisk politik, utbildningspolitik, arbetsmarknadspolitik och arbetslivspolitik. De redogör för grundläggande resonemang och aktuella forskningsstudier på samtliga dessa områden.
På den övergripande ekonomiska politikens område gör författarna upp med eventuella vanföreställningar om att svenska statens finanser på något sätt skulle vara svaga eller hotade. Tvärtom, det finns sedan länge ett mycket stort utrymme för offentliga satsningar och därigenom varaktigt öka efterfrågan i ekonomin. Efterfrågan behöver hållas på en nivå där nya jobb tillkommer när företagens kunder blir fler och har högre betalningsförmåga. Med hög efterfrågan stimuleras företag att utveckla sin produktivitet eftersom arbetskraft då är en knapp resurs som inte får förslösas. På en arbetsmarknad med låg arbetslöshet börjar byten av jobb ske uppåt i kompetenskedjan, istället för tvärtom som nu, och arbetssökande kan komma in i reguljära arbeten med lägre kunskapskrav.
Tiotusentals människor har genomlidit rena skojeriverksamheter, företrädesvis i borgerlig privatiserad regi.
Men ekonomisk politik allena räcker inte. Det krävs rejäla utbildningsinsatser för alla inte minst genom att återta kontrollen över ett grundskole- och gymnasiesystem i fritt borgerligt förfall. Men här och nu handlar det framför allt om de grupper av vuxna som idag står längst från arbetsmarknaden. Det handlar om att satsa stora summor under en längre tidsperiod för att lyfta individer upp till arbetsmarknadsinträde. Att lyfta människor genom vuxenutbildning har Sverige gjort förr, men slutat med. Carlén och Persson visar hur lite vi satsar per arbetslös jämfört med under den aktiva arbetsmarknadspolitikens glansdagar under 1970- och 80-talen.
Arbetsmarknadspolitiken i stort har försämrats, ja i princip trasats sönder. Inriktningen har förskjutits mot matchning av arbetssökande med väldigt goda förutsättningar och ökad byråkratisk hantering från Arbetsförmedlingens sida (på grund av regelverk). Tiden och kraften för individuellt anpassade och flexibla stödinsatser för den enskilde har minskat radikalt. Arbetsmarknadsutbildningens omfattning är alldeles för liten. Istället har tiotusentals människor genomlidit rena skojeriverksamheter, företrädesvis i borgerlig privatiserad regi. Den viktiga samverkan mellan arbetsförmedling och försäkringskassa håller inte måttet och de framgångsrika – folk får vanliga jobb! – subventionerade anställningsformerna är underdimensionerade.
Arbetsmiljöarbetet har försvagats och skulle behöva rustas upp i grunden. Alldeles för många faller ur lönearbete på grund av skador och sjukdom som uppkommer i och genom arbete i ohälsosamma situationer. Väl i sjukdom fallerar rehabilitering och arbetsträning. Lägg därtill Försäkringskassans hantering av sjuka och arbetsskadade och fram träder en tydlig bild av en stor del av vårt samhälles undersida. Som ofrånkomligen drabbar många av oss som sämre ekonomisk utveckling och därtill ett samhälle som vi inte riktigt trivs i.
Carlén och Persson visar därtill att borgerliga politiska förslag inte på minsta vis kan förväntas leda till lägre arbetslöshet och mindre utslagning. Tvärtom, rejält med empiriska belägg läggs fram för att påvisa att lägre löner, svagare fackliga rättigheter, skattesänkningar och ”sänkta trösklar” av alla de slag inte gör annat än att öka klyftorna, slå ut enskilda och sänka samhällets produktiva potential.
Stefan Carlén och Christer Persson har – ett decennium efter föregångaren Åter till full sysselsättning (2012) satt ned foten på ett sätt som borde innebära tydliga marschorder för varje ombudsman som tar det fackliga löftet på allvar och för varje medborgare som alls bryr sig om hur vårt samhälle utvecklats de senaste tre decennierna och hur vi ska ha det framöver.
Innan vi nästa gång utlovar Europas lägsta arbetslöshet så vore det bra om vi hade en plan för hur detta skulle kunna uppnås. När det gäller utbildnings-, arbetsmarknads- och arbetslivspolitiken har arbetarrörelsens politiska gren, Socialdemokratin, egentligen bra förslag att komma med och det är företrädesvis den marknadstokiga centern som är problemet så länge som folk väljer att rösta på dem. När det gäller den ekonomiska politiken har socialdemokratin inte tillräckligt bra förslag och har inte haft det sedan 1993.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
