Martin Luther, målad av Lucas Cranach den äldre 1529. Detalj. (Wikimedia)

Historia Behovet av en muslimsk reformation luftas med jämna mellanrum. Men den modell som den muslimska världen så väl behöver finns inte att hitta hos Luther och den europeiska reformationen, menar Ingmar Karlsson.

På varje terrordåd i islams namn och varje gång någon, som SDs partisekreterare Richard Jomshof nyligen, offentligt luftar sin islamfobi följer artiklar och debattinlägg om behovet av en muslimsk Luther och en reformation som skall bereda vägen för en islamisk upplysning följd av liberalism, sekularism och ett modernt demokratiskt samhällssystem.

I denna eurocentriska debatt förbises flera väsentliga faktorer och fakta.

För det första har den sunnitiska huvudfåran inom islam ingen hierarki med påve eller ärkebiskopar i spetsen. Mot vem skulle en sådan reformation riktas? Det finns ingen motsvarighet till Vatikanen och påvedömet som kan ställas till svars och heller ingen motsvarighet till slottskyrkan i Wittenberg, där Luther för drygt 500 hundra år sedan spikade sina 95 teser när han gick till angrepp mot missförhållandena inom den katolska kyrkan.

Han kunde till sin egen tillfredställelse hur legosoldater krossade upproren

För det andra nöjde sig Luther inte med dessa teser. I skriften ”Mot de mordiska och tjuvaktiga bondehoparna” vände han sig till furstarna och manade dem att ta sitt ansvar som överhet under de tyska bondeupproren på 1520-talet mot nya påbud från furstemakt och godsägare. Han hänvisar gång på gång till Romarbrevet 13:4:

Överheten bär inte svärdet förgäves. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda…Låt alla som kan hugga, dräpa och sticka ner dem, öppet eller i hemlighet, eftersom ingenting kan vara vidrigare, mer nedbrytande eller mer djävulskt än en som gör uppror. Det är som om man måste döda en vansinnig hund. Om man inte dödar den, blir man själv dödad och hela landet tillika med en själv.

Han kunde till sin egen tillfredställelse se hur ”dessa mördande och plundrande horder av bönder” blev ett lätt byte för furstarnas krigserfarna legosoldater som krossade upproren på några månader och dränkte dem i blod.

I Om judarna och deras lögner skriver han att judarna är ”ett trolöst folk, det vill säga inte Guds folk, och deras skryt om sin härstamning, omskärelsen och lagen måste räknas som smuts”. De är fulla av ”djävulens avföring … som de vältrar sig i som svin”. Synagogan är en ”oren brud, ja, en oförbätterlig hora och en ond slampa”. Han skriver att deras synagogor och skolor bör sättas i brand, deras bönböcker förstöras, rabbiner förbjudas att predika, bostäder raseras och egendom och pengar konfiskeras. Judarna bör inte visas någon nåd eller vänlighet eller ges något rättsligt skydd, de skall sättas i tvångsarbete eller utvisas för all framtid.

Reformationen ledde senare fram till det trettioåriga kriget då uppemot 40 procent av befolkningen förlorade livet på tysk mark.

För det tredje ledde ju inte reformationen till fred utan till religionskrig i England och Frankrike, där hugenotterna utmanade den katolska kyrkan vilket resulterade i svåra förföljelser som kulminerade i blodbadet under Bartolomeinatten 1572 då tusentals hugenotter mördades. Reformationen ledde senare fram till det trettioåriga kriget då uppemot 40 procent av befolkningen förlorade livet i det krig på tysk mark som den tidens stormakter utkämpade genom ombud på samma sätt som Saudiarabien och Iran nu gör i Syrien och Jemen.

För det fjärde kan sunnitisk islam redan sägas ha haft sin Luther när Muhammad Ibn Abdul Wahhab i mitten på 1700-talet krävde en återgång till den sanna och rena ursprungliga läran och på samma sätt som vår reformator förkastade helgondyrkan, mysticism och andra seder och bruk som inte överensstämde med den heliga skriften. Denna wahhabism, som även delade Luthers syn på överheten och hans antisemitism, är nu statsbärande religion i Saudiarabien och den raka motsatsen till den modell som den övriga muslimska världen så väl behöver.

En sådan finns således inte hos Luther och den europeiska reformationen utan måste sökas i guldåldrar i den egna historien som i kalifen Harun al-Rashids Bagdad eller kalifatet i det andalusiska Cordoba och i de tankar som muslimska reformatorer som Jamal al-Din al-Afghani och Muhammad Abduh och många andra redan satt på pränt.

 

 

***

Följ Dagens Arena på Facebook