Bild Robert Malanichev (1936-2006),beskriven av Baron B. Koehne samt Rysslands territorium 1865

Putins imperium Var är Sergej Narysjkin? Varför har han inte synts till sedan den 21 februari? Något håller på att hända och det går fort. Men vad händer egentligen? Håller Putin på att bli för Ryssland det som Gorbatjov blev för Sovjetunionen: den siste presidenten? Vladimir den siste?

Måndagen den 21 februari 2022 står Sergej Narysjkin kallsvettig och skakande framför Kremls tevekameror. Långsamt och eftertänksamt säger han att ”vi bör ge våra västerländska partners en sista chans att övertyga Kiev om att göra det rätta, så att de kan leva upp till andan i Minsk-överenskommelsen.” Annars – lägger han till – ”är det dags att vi, i värsta fall, genomför det vi idag diskuterar”.

Putin tittar på sin spionchef och frågar släpigt: ”Vad menar ni med ’i värsta fall’?” Svaret ”Ehh, nää, inget, jag, ehh…” möts av en giftig motfråga: ”Eller menar ni att vi ska tillerkänna dem suveränitet?” Narysjkin tvekar: ”Jag menar, jag menar…” Varpå Putin drämmer till med ett: ”Tala, tala tydligt!” Allt mer tillplattad säger Narysjkin: ”Jag kommer att instämma i förslaget om suveränitet…” Putin: ”Men säg tydligt och klart! Menar ni att ni kommer att instämma eller att ni instämmer? Sergej, tala tydligt”. Narysjkin: ”Jag instämmer i förslaget att erkänna integrationen av Folkrepublikerna Donetsk och Luhansk i Ryska federationen.” Putin, med ett snett leende: ”Men det är inte det vi talar om. Vi talar om erkännandet av deras oberoende och suveränitet. Ja eller nej?” Narysjkin: ”Ja. Jag ställer mig bakom förslaget att erkänna deras oberoende och suveränitet.” Putin: ”Tack så mycket. Nu kan ni gå och sätta er.”

Det har gått två månader sedan händelsen och sedan dess har ingen vare sig hört ifrån eller sett till Narysjkin. Var befinner han sig rent faktiskt och fysiskt? Vad gör han? Ingen vet och ingen verkar heller bry sig. Vilket är anmärkningsvärt. Sergej Narysjkin är – eller var – trots allt inte vem som helst. Sedan 2016 är han högste chef för den ryska federationens yttre underrättelsetjänst, SVR: alltså Rysslands civila utrikesspionage, som inte ska förväxlas med den militära underrättelsetjänsten GRU, eller med den inre säkerhetstjänsten, FSB, det ryska kontraspionaget. SVR är en civil myndighet som inte är ansvarig inför vare sig militära eller civila myndigheter, utan står direkt under presidenten. Narysjkin har endast att rapportera direkt till Putin personligen.

 

 

Sergej Jevgenjevitj Narysjkin, Valentina Matvijenko och Vladimir Putin vid den okände soldatens grav i Moskva, 2013. Foto: Kremlin.ru

 

Narysjkin är den högsta ansvarige då Ryssland blandar sig i och påverkar sådant som utländska staters inrikespolitik. Det är SVR som understödjer illiberala, högerpopulistiska rörelser och politiska partier då dessa försöker underminera västvärldens liberala demokratier, som att till exempel få en Trump vald till USA:s president. Och nu, sedan krigsutbrottet, är han försvunnen.

Förmiddagen den 21 februari 2022 höll Putin ett tevetal i vilket han hävdade att till skillnad från Ryssland så har Ukraina aldrig vare sig erkänt eller ens försökt leva upp till internationella avtal och förpliktelser. Istället hotar Ukraina, enligt Putin, Ryssland genom att låtsas vara något som landet inte är. Ukraina är, slår Putin fast, en skurkstat som aggressivt och utifrån sin nazistiska övertygelse underminerar världsfreden. Faktiskt är det så, hävdar Putin i talet, att Ukraina är en genomkorrupt och illegal statsbildning som i strid med alla internationella lagar och avtal ensidigt utropat suveränitet åt den så kallade ukrainska nationen, som inte finns. Det så kallade Ukraina (fortsätter han) är en konstruktion skapad av Lenins bolsjeviker vid upprättandet av Sovjetunionen och har därför inget existensberättigande, vare sig som stat eller som nation.

Talet var en krigsförklaring. Nu gick det inte att backa: Ryssland måste omedelbart inleda en storskalig militär invasion av Ukraina. Ändå hände det inte, åtminstone inte omedelbart. Det tog nästan tre dygn innan den militära invasionen började natten mot den 24 februari. Inte konstigt att Putin var frustrerad och upprörd eftermiddagen den 21 februari. Viktiga timmar och dagar gick till spillo medan överraskningsmomentet försvann. Hur kunde förresten USA:s president Biden och Ukrainas statsledning ha så god insyn i de ryska krigsförberedelserna? Hade Sergej Narysjkin och hans SVR något med den saken att göra?
Den alltmer paranoide ryske presidenten litar inte längre på någon eller något.

Enligt Putin finns det ett gammalt ryskt ordspråk: ”Den som inte tar risker får aldrig dricka champagne.” Putin är en spelare och risktagare som vet att spela ut subtila signaler som bara införstådda förstår. Den 22 februari 2022 är en sådan signal. Men Putin är knappast någon långsiktig strateg, vilket gör honom oförutsägbar. Bristen på tydlig målsättning gör att varken hans underlydande, eller utomstående observatörer riktigt hänger med i svängarna.

Den 22 februari 2014 gav den Putin-trogne ukrainske presidenten Viktor Janukovytj upp inför den växande folkliga revolt som spritts från Maidan-torget i Kyiv/Kiev. Den dagen flydde han till Ryssland. Putins världsbild skakades, för enligt honom var protesterna mot Janukovytj resultat av utländsk (läs: amerikansk) påverkan. I Putins värld finns intresseorganisationer som förmår manipulera massorna så att statens säkerhet och fortbestånd skyddas, alternativt undermineras. Däremot finns inte någon ”oberoende folkvilja” inom de oorganiserade människomassorna. Människor organiseras, de organiserar inte sig själva. Att så är fallet tydliggjordes genom valet av Janukovytj till Ukrainas president år 2010. Då hade Janukovytj fått experthjälp från USA i form av den professionelle lobbyisten och politiske konsulten Paul Manafort.

 

 

President Putin besöker Ukraina och dåvarande premiärminister Viktor Yanukovych 22 dec 2008. Kremlin.ru

 

Under sent 1970-tal hade Manafort inlett sin karriär i staben för Ronald Reagans presidentvalskampanj. Hans lika effektiva som samvetslösa sätt att bedriva kampanjarbete gav honom högt anseende inom vissa kretsar. Under sent 1900-tal kom han att redesigna och lansera blodbesudlade diktatorer som rumsrena statsmän. Manafort arbetade till exempel med krigsherren Jonas Savimbi i Angola, diktatorn Ferdinand Marcos i Filippinerna och den massmördande presidenten Mubuto Sese Seko i Zaire. Hela tiden hade han nära relationer med USA:s republikanska presidentadministrationer under Reagan, respektive far och son Bush. År 2004 blev han – med Narysjkins och Putins goda minne – anlitad för att se till att den lokale maffiabossen och tidigare fängelsekunden Viktor Janukovytj skulle bli vald till Ukrainas president. Vid presidentvalet 2010 blev Janukovytj vald med överväldigande majoritet. Sommaren 2016 utsåg Donald Trump Manafort till chef för sin presidentvalskampanj. När Manafort senare begick mened och ljög om sin inblandning i den ryska påverkanskampanjen för att få Trump vald till president 2016 så dömdes han till fängelse, men benådades av Trump efter valet 2020.

 

Paul Manafort, Voice of America
Wikimedia commons.

 

Denna typ av demokrati förstår sig Putin på. Demokrati betyder, som han ser det, att folket enas under ledaren. För människomassor kan alltså inte organisera sig på egen hand: de blir organiserade av andra. Varje så kallad ”folklig revolt” framstår som utifrån kommande hot, vilka man måste försvara sig mot.

Den 22 februari 2014 flydde Putins protegé Janukovytj undan en folklig revolt. För Putin var detta oacceptabelt. Datumet 22-02-22 skulle passa bra för revansch. Det påminner om 08-08-08: dagen då Ryssland inledde kriget mot Georgien. Som spelare är Putin förtjust i den typen av sifferkombinationer. Undra på att han var förbannad eftermiddagen den 21 februari när han fick klart för sig att kriget inte kunde börja förrän tidigast torsdagen den 24/2.

Militära amatörer pratar slagfält, medan professionella militärer pratar logistik. Trossen är viktigare än historien då man ska lägga upp en militär kampanj. Men för president Putin har historien uppenbarligen framstått som viktigare än trossen då invasionen av Ukraina planerades. Sedan har det gått som det gått. Man bör dock notera att Putin delar sitt stora historieintresse med en gammal vän från tiden i KGB: Sergej Narysjkin.

Som alla Putins gamla vänner är Narysjkin inte bara en högt uppsatt ämbetsman, utan också en karriärpolitiker och förmögen affärsman. Åren 2011-16 var Narysjkin talman i det ryska underhuset, Duman. Sedan blev han alltså högste chef för SVR. Mellan 2009 och 2012 var han dessutom ordförande för den sanningskommission som hade att se till att rysk historieskrivning inte förfalskades, eller på annat sätt förvred eller förvanskade den bild av Rysslands historia som Putin vill göra officiell. Numera är Narysjkin ordförande för Rysslands historikerförbund. Han kan verkligen Rysslands historia, för han har själv redigerat den.

Den 12 juli 2021 publicerade den ryska staten en artikel skriven av Vladimir Putin: ”Om ryssars och ukrainares historiska odelbarhet”[1]. I artikeln förklarar Putin hur det egentligen ligger till. Den är sedan publiceringen obligatorisk läsning för alla inom den ryska krigsmakten.

Två historiefilosofer (med påfallande fascistoid grundsyn) har tydligt påverkat Putins och hans vän Narysjkins historiesyn: Ivan Ilyin (1883–1953) och Alexandr Dugin (född 1962). De två uttrycker en besatthet rörande Rysslands centrala roll för världshistorien – en besatthet som Putin tagit till sig och gjort till sin egen. I det ljuset bör man se Putins fixering vid Sovjetunionen, eller snarare vid två olika versioner av 1900-talets Sovjet. För å ena sidan har vi Lenins Sovjetunionen och å andra sidan Stalins. Den avgörande skillnaden däremellan är – som Putin ser det – att Lenin är en förrädare och skurk, medan Stalin är den räddande ängeln. Lenins syfte var att en gång för alla utplåna inte bara Tsar-Ryssland, utan hela ryska riket som sådant. Lenins Sovjetunionen skulle bana väg för den globala världsrevolution som skulle upplösa Ryssland och alla stater och riken. För Putin är inget lika skrämmande som just detta: Rysslands oåterkalleliga upplösning. När Stalin började tala om ”kommunism i ett land” kom han i praktiken att rädda Rysslands existens. Genom att i sin egen version av Sovjetunionen sätta likhetstecken mellan Tsar-Ryssland och den autokratiskt styrda Sovjetstaten kom Stalin att rädda Ryssland undan det leninistiska hotet.

Den som tror att Putin är ute efter att ”återupprätta Sovjetunionen” eller ”återskapa 1900-talet i form av Kalla kriget 2.0” har missuppfattat saken.

Därmed blir Putins ofta citerade uttalande att ”Sovjetunionens upplösning var 1900-talets största geopolitiska katastrof” mer begripligt. Det han syftar på är Stalins Sovjet, inte Lenins: Stalins Sovjetunionen var Rysslands räddning, medan Lenins innebar ett existentiellt hot. Stalin räddade världen genom att utplåna Lenins bolsjeviker – rent fysiskt utplåna dem – och därmed även hotet om världsrevolution. Detta gör Stalin till Putins hjälte och förebild.

Inget är i Putins ögon viktigare än att den eviga och världshistoriskt avgörande ryska staten alltid bevaras och skyddas.

Det tsar-ryska imperiet – Heliga moder Ryssland – måste försvaras till vilket pris som helst, annars kommer jorden att gå under i revolutionär anarki. Kring denna ultranationalistiska och pseudoreligiösa föreställning har Putin byggt inte bara sin historiesyn, utan också sitt parti Enade Ryssland.

Den som tror att Putin är ute efter att ”återupprätta Sovjetunionen” eller ”återskapa 1900-talet i form av Kalla kriget 2.0” har missuppfattat saken. Putin är snarare ute efter att återskapa tiden före 1770-talet, alltså Katarina den storas Tsar-Ryssland. De sista 250-åren ska göras ogjorda, om Putin själv får bestämma: vi måste tillbaka till tiden före såväl de franska som de amerikanska revolutionerna; tillbaka till tiden före upplysningen; före kapitalismen och den industriella revolutionen; före den samhällsupplösande sekulariseringen. Ryssland kretsar kring den rysk-ortodoxa kyrkan, eftersom det ortodoxa patriarkatet i Moskva är Rysslands, och därmed världens, andliga kärna. Därför måste vi – enligt Putin – tillbaka till den gamla goda tiden då män var män och kvinnor kvinnor och världen styrdes av auktoritära monarker som regerade i kraft av Guds nåde.

Mot denna bakgrund tydliggörs dagens ryska politik och Putins paranoida rädsla för revolutioner. Det bör noteras att praktiskt taget ingenting hände i Ryssland år 2017. Hundraårsminnet av de ryska revolutionerna skulle inte lyftas fram, utan tvärt om glömmas bort och helst förträngas ut ur det kollektiva minnet.

Att Rysslands dominerande och snart enda politiska parti heter Enade Ryssland är ingen slump. Överallt och hela tiden gäller det att poängtera den ryska enheten. Eftersom separatism hotar enheten är Ukrainas separation från Ryssland oacceptabel. Egentligen är allt Lenins fel. Varje gång man hör Putin nämna Lenin så syftar han på Djävulens försök upplösa paradiset Ryssland. Lenin framstår som en slags Lex Luthor, medan Putin framträder som den senaste i en lång rad av (Marvel-liknande) superhjältar som räddat Ryssland: Riksgrundaren Oleg, Vladimir den store, Ivan den förskräcklige, Josef Stalin.

Strax efter valet av Trump till USA:s 45:e president år 2016 höll Putin i ett linjetal i vilket han betonade att historien först och främst lär oss vikten av försoning. Inget är viktigare än att stärka medborgarnas sociala och politiska band med stat och samhälle. Att underblåsa missämja, splittring, ilska och bitterhet är alltid oacceptabelt. I talet poängterade Putin att varje form av opposition mot den rådande maktordningen aldrig kan och heller aldrig kommer att tillåtas. Samtidigt passade han på att angripa Lenin. Putin underströk att ”vi behövde inte någon världsrevolution” och att det i praktiken var Lenins fel att varje rysk familj kommit att präglas av nittonhundratalets oro, terror och krig. Därför, sa han, är nu försoning viktigare än någonsin, oavsett på vilken sida av nittonhundratalets barrikader man än befunnit sig. Det viktiga är att alla ryssar enas som ryssar: att vi blir ”vi” med oss själva. Att vi alla tillsammans enas inom partiet Enade Ryssland.

Revolutionshotet hade tydliggjorts i och med den så kallade orangea revolutionen i Ukraina år 2004. Mot den bakgrunden bör man se och förstå Putins hanterande av demonstrationerna i Ryssland 2012; av den ukrainska revolten på Maidan-torget vintern 2013–14; de folkliga protesterna mot valfusket i Belarus sommaren 2020; upproren i Kazakstan i januari 2022. Hänsynslösheten då hotande folkliga uppror slås ned legitimeras av att statens enhet alltid måste försvaras, kosta vad det kosta vill. I dagens läge gäller det att gå tillbaka till tiden före 1770-talet för att – som Putin ser det – göra om och göra rätt. Ordning och reda måste upprätthållas och samhällshotande revolter eller omstörtande revolutioner måste alltid motverkas. Putin erkänner ingen annan form av demokrati än den illiberala socialkonservatismen.

Men kriget (”den militära specialoperationen”) i Ukraina har uppenbarligen inte gått enligt planen. Det kom inte ens igång som det var tänkt. Ju längre striderna pågår, desto större är risken att kriget och dödandet i sin förlängning hotar såväl Putins parti Enade Ryssland, som den ryska enigheten i stort. Allt Putin nu gör verkar slå tillbaka mot det han verkar vilja uppnå. De konkreta handlingarnas konsekvenser motverkar syftet med själva handlingarna. Och var är Sergej Narysjkin? Varför har han inte synts till sedan den 21 februari? Något håller på att hända och det går fort. Men vad händer egentligen? Håller Putin på att bli för Ryssland det som Gorbatjov blev för Sovjetunionen: den siste presidenten? Vladimir den siste?!

Bildcollage: Rysslands territorium år 1865. Konstverk av Robert Malanchiev (1936–2006).

[1]Engelsk version: ”On the Historical Unity of Russians and Ukrainians” http://en.kremlin.ru/events/president/news/66181