historia Många minns än den antifascistiska sången Den svarta tuppen. Att den skrevs av en fascistledares son är mindre känt. Erik Tängerstad berättar historien om sången, och hur den nådde Sverige.

I efterhand är det svårt att förstå hur snabbt och djupt Sverige förändrades under rekordåren vid 1960-talets mitt. Högkonjunkturen verkade evig och Socialdemokraterna hade absolut majoritet i riksdagen. Sävligt och tvekande regerade Tage Erlander landet och skapade rättning mittåt: borgarna blev övertygade socialdemokrater, medan socialdemokratin blev alltmer borgerlig. I en orolig värld, karaktäriserad av orättvisor och terrorbalans framstod Sverige som lugnt och ombonat. Varför kunde inte hela världen bli som Sverige?

I detta läge började alltfler svenskar åka på chartersemester till Spanien, medan unga idealister och gamla spanienveteraner förfärades över den okritiska hållningen till Francos diktatur. Som en kommentar till detta kom Sveriges enda TV-kanal att 1965 sända ett program kallat En sång, ett vapen. Med stort patos läste och sjöng Evabritt Strandberg, Fille Lyckow och Jan Olof Strandberg texter och sånger om och från Spanien. Sångerna hade översatts av Jacob Branting och arrangerats av Ulf Björlin, som också ledde ackompanjemanget.
Gensvaret blev så stort att det omedelbart uppfattades föreligga en kommersiell potential. Åhlén & Åkerlunds förlag såg till att pressa upp TV-programmet i form av LP-skivor som kunde säljas i varuhusen. Det visade sig vara en bra affär. Några år senare återkom skivan i nyutgåva. Den är fortfarande möjlig att finna på loppmarknader och i andrahandsbutiker runt om i landet.

Skivans kanske mest populära och spelade sång var Den svarta tuppen. Den hade, antyddes det, sjungits under spanska inbördeskriget. Fortfarande känner många igen refrängen:

Vind, vinden ska föra / bort min sång om jag sagt / vad ingen får höra.

Vind, vad ska vi göra?

Vinden ger jag min sång / som ingen får höra.

Men detta är ingen sång från spanska inbördeskriget. Gallo rojo, gallo negro skrevs först 1963. Dessutom visar det sig att den antifascistiska sången har en överraskande svensk bakgrundshistoria. Vid närmare påseende verkar det faktiskt som om sången om kampen mellan den svarta och den röda tuppen har mer att göra med Sverige på 1960-talet än med Spanien under inbördeskriget. Återigen visar sig det förflutna vara något annat än den historia man fått lära sig.

 

Väv, Elsa Pärs 1975. (Foto: Bohusläns museum)

 

Häromåret presenterade den spanske filmaren David Trueba sin dokumentär: Si me borrara el viento lo que yo canto. Titeln anspelar på Den svarta tuppens refräng. Filmen handlar om kompositören, sångaren och levnadskonstnären Chicho Sánchez Ferlosio. Den är inspelad i Madrid och Stockholm.

Chicho, som levde mellan 1940 och 2003, hette egentligen José Antonio Julio Onésiomo Sánchez Ferlosio. Hans far, Rafael Sánchez Mazas, hade under tjugotalet varit korrespondent, baserad i Rom. Under sina år i Italien hade han inte bara gift sig med en italienska och fått fyra barn, utan han hade även blivit en stor beundrare av Mussolini och övertygad fascist.
Efter att ha kommit tillbaka till Spanien kom han att bli en av det spanska falangistpartiets medgrundare.

Utöver sin journalistiska bana agerade Sánchez Mazas dessutom som ideolog, författare och poet. Tillsammans med falangisternas ledare, José Antonio Primo de Rivera, skrev han partiets kampsång Cara al sol, som senare kom att bli den frankistiska diktaturens nationalhymn. Under trettiotalet tillhörde Sánchez Mazas gruppen som aktivt drev på utvecklingen mot inbördeskrig.

Ingen kunde vara mer född in i den spanska fascismens aristokrati än Chicho.

Efter kriget – alltså efter spanska inbördeskriget och under andra världskriget (endast i Spanien börjar efterkrigstiden 1939) – agerade han minister utan portfölj inom Francos militärdiktatur. Dagen före nazisternas invasion av Norge och Danmark föddes Chicho. Han döptes efter den spanska fascismens fallna hjältar: utöver Primo de Rivera fick han namn efter Julio Ruiz de Alda och Onésimo Redondo. Ingen kunde vara mer född in i den spanska fascismens aristokrati än Chicho.

Som sladdbarn, samt som son till en stor kändis och betydelsefull politiker, växte Chicho upp i Francos Spanien. Han var en skarpögd och receptiv tonåring som lät skriva in sig på universitetet för att kunna göra det han egentligen ville göra, nämligen skriva sånger, kupletter och dikter.

Uppenbarligen hade han aldrig någon tanke på att ta sina filosofistudier på allvar och han tog heller aldrig någon examen. Dock, de tydliga missförhållanden han såg omkring sig fick honom att skriva sånger som A la huelga (”Till strejk”).

 

Chicho Sanches Ferlosio

Som nygift, nybliven far och tjugoårig student i Francos Spanien blev han alltmer radikaliserad och kom alltmer att vända sig bort ifrån sin föräldrageneration. Men även om han distanserade sig från sin uppväxtmiljö, så innebar inte det nödvändigtvis något brott med sin far.

I Truebas dokumentär intervjuas Chichos dåvarande fru, Ana Guardione. Hon berättar att Chicho skulle ha stått sin far närmare än vad hans äldre syskon verkar ha gjort. Att den gamle fascisten skulle ha en kommunist till son verkar inte nämnvärt ha försvårat deras relation. Tvärtom skulle fascistpappan skämtsamt ha kallat kommunistsonen för ”röda råttan” och liknande. De två delade samma intresse för poesi. När Sánchez Mazas låg för döden 1966 vakade Chicho och Ana vid hans sida.

Men historien har också en annan dimension. Under spanska inbördeskrigets sista månader togs Rafael Sánchez Mazas tillfånga av de republikanska trupperna. I det kaos som rådde beslutades att fångarna skulle avrättas. Tillsammans med andra falangister arkebuserades han, för att sedan lämnas som död. Men Sánchez Mazas hade överlevt sin avrättning. Efter kriget skrev han ned historien och gav ut.

 

Rafael Sánchez Mazas 1939 (Wikimedia)

 

Sextio år senare fångar den unge författaren Javier Cercas upp Sánchez Mazas bok och använder den som grundstomme för romanen Soldadas de Salamina (2001) som snabbt blir en stor litterär succé, inte bara i Spanien.
Samtidigt som Cercas roman blir en internationell bestseller så skaffar sig David Trueba filmrättigheterna och 2003 kommer spelfilmen Soldados de Salamina, som också den blir internationellt känd och erkänd. I filmen framträder Chicho Sánchez Ferlosio i rollen som sig själv. Han säger bland annat, och med övertygelse, att han anser sin pappa vara en riktigt god poet. Filmklippet från sin gamla spelfilm återanvänder Trueba sedan i sin dokumentär.

Både romanen och filmen Soldados de Salamina handlar om en ung och stressad journalist i det hetsiga 1990-talets Spanien som plötsligt och ganska oväntat upptäcker att det finns en hel generation gamla kämpar från inbördeskriget som i det tysta lever mitt i samhället, bortglömda av alla; gamla soldater som nu kring millennieskiftet håller på att dö bort i tystnad och ensamhet.

I sin historia berättar Sánchez Mazas om hur han efter arkebuseringen och under flykten tillbaka till de egna linjerna blir tagen av en ung republikansk soldat. Soldaten tillhör en enhet som är på jakt efter just honom. Men istället för att skjuta så låter soldaten honom löpa. På så sätt kan Sánchez Mazas återvända till det frankistiska Spanien. Där kommer han sedan under det kommande kvartsseklet att agera fascistisk ideolog och falangistisk politiker.

Handlingen i såväl roman som film kretsar kring journalistens försök att säkerställa ifall denna historia är sann eller inte. Och om den är sann, vad hände då med den unge republikanske soldaten? Uppenbarligen har David Trueba inte heller kunnat släppa historien. Så nu har han återvänt till den i ett försök att ta reda på vad som hände med Chicho. Hans sökande leder honom till Stockholm.

Våren 1963 arresterades den spanske kommunisten Julián Grimau på grund av sin politiska övertygelse. På order av den dåvarande inrikesministern Manuel Fraga (som efter diktaturens fall grundade partiet Partido Popular, PP) fördes Grimau till ett gammalt postkontor i centrala Madrid som gjorts om till fängelse och tortyranstalt.

Nyheten om gripandet spreds snabbt över världen. Den 17 april 1963 hade Expressen detta som huvudnyhet. Rubriken Tortyr!! prydde förstasidan. I tidningen skrev Anders Ehnmark utförligt om repressionen och det politiska förtrycket i Francos Spanien. Tre dagar senare meddelade Fraga officiellt att den häktade Grimau ”överraskande hade begått självmord”. Därefter utvecklades händelsen snabbt till en internationell skandal. Samma dag som han fick dödsbudet gick Chicho med i det olagligförklarade spanska kommunistpartiet. Men alldeles innan han gjorde det skrev han sången Canción de Grimau.

Under sent femtiotal hade två politiska flyktingar från Francos Spanien kommit till Sverige och fått asyl. Dessa två, Paco Úriz och Marina Torres, kom att sprida information om vad som höll på att hända i Spanien. De två hittade snart till Clarté i Stockholm där de bland annat lärde känna förbundets dåvarande ordförande, Sköld Peter Matthis.

Matthis beslutade att Clarté skulle åka till Madrid och spela in visorna.

För Matthis berättade Úriz bland annat om en bekant i Madrid, kommunisten Chicho Sánchez Ferlosio, och om dennes fantastiska skatt av protestvisor. Denna skatt hade aldrig spelats in och riskerade därmed att gå förlorad. Samtidigt utgjorde visorna ett slagkraftigt vapen i kampen mot regimen. Så Matthis beslutade att Clarté skulle åka till Madrid och spela in visorna. Därmed inleds ett fascinerande spansk-svenskt samarbete.

Sköld Peter Matthis visste inget om skivinspelningar och inte heller hade han någon aning om hur man skulle kunna ta sig till Madrid. Så det skulle nog gå bra. Clarté tog kontakt med Renault. Mot några helsidesannonser i tidskriften Clarté lyckades man förhandla till sig en ny Renault 4, alltså en ”Laban” (antagligen enda gången det förekommit bilreklam i tidskriften Clarté).

Av Sverige Radio, där Úriz och Torres arbetade, fick man låna inspelningsutrustning: en bandspelare av märket Tandberg. Sedan var det bara att surra fast rullbandspelaren under bilen, ifall man i Spanien skulle råka bli stoppad av Francos polis. En sommarmorgon 1963 reste clartéisterna Sven Göran Dahl, Åsa Hallström och Sköld Peter Matthis från Stockholm, i riktning mot Madrid. ”Det gick inte fort”, berättar Matthis i dokumentärfilmen: ”Man måste ju tänka på den fastsurrade inspelningsutrustningen under bilen”.

Väl i Spanien var de tre övertygade om att Francos civilklädda polis skuggade dem. Men den verkliga faran var dock en annan: att Matthis skulle somna vid ratten.
Resan gick dock bra. Men det var tre mycket trötta och stressade svenska clartéister som knackade på hemma hos Ana och Chicho i Madrid.

 

Francisco Uriz och Sköld Peter Matthis 1963

 

Enligt Ana Guardiones redogörelse i filmen hade de väntat några utländska studenter. Det var först när hon öppnade dörren som hon fick klart för sig att det handlade om svenskar – och att de fem i rummet inte hade något gemensamt språk. De hankade sig fram på en blandning av fransk-engelsk-spanska, berättar Ana i filmen. Att gick bra berodde helt enkelt på att man inte hade så mycket att säga.

Svenskarna var nervösa, berättar hon vidare. De lät sig inte ens bjudas på en kopp kaffe. Istället tog man Chicho och hans sin gitarr och gick raka vägen in i badrummet. Där började man spela in. Så fort inspelningen var klar drog svenskarna igen, med sin Tandbergbandspelare, sin Laban och ljudtejperna som skulle fungera som masterband. Det är denna inspelning av Gallo rojo, gallo negro som sedan gavs ut på skiva och som kommit att ligga till grund för alla andra versioner av den sången. Inspelningarna från denna snabbt improviserade badrumssession kom snart att göra succé över hela världen, framför allt i Skandinavien, Östtyskland och Latinamerika.

Tillbaka i Stockholm började man omedelbart redigera banden för att snarast möjligt kunna trycka upp vinylskivor. Clarté hade planerat en utställning med kommunistiska exilkonstnärer och då skulle EP-skivan föreligga till försäljning. Motivet bakom inspelningen handlade nämligen inte bara om att sprida sångerna, utan också om att dra in stålar så att man även i framtiden skulle kunna fortsätta sprida kampen.

Bland de inbjudna konstnärerna som skulle ställa ut på utställningen fanns exilspanjorerna Agustín Ibarolla och Pepe Ortega (José García Ortega – ej att förväxla med andra vid namn José Ortega).

Ortega kom att utforma skivans konvolut och Ibarolla kom att skapa ett medföljande träsnitt. Skivomslaget anspelar tydligt på sången om de svarta och röda tupparna och skivan kom att heta Canciones de la resistencia española. Año 1963.
Det som däremot inte framgick av skivan var att text och musik var av Chicho, alltså av José Antonio Sánchez Ferlosio. På konvolutet heter det: ”Dessa sånger har inspelats i Spanien sommaren 1963. Text, musik och framförande av en spanjor, som av naturliga skäl måste vara anonym.”

 

 

Även om det alltsedan dess gjorts mer eller mindre pliktskyldiga försök att ge Chicho den plats han förtjänar som kompositören bakom verket – det var egentligen aldrig någon avsikt att dölja vem som skrivit och ursprungligen framfört sångerna – så har myten om dessa ”spanska folksånger” spritt sig.

I en inspelad, efterföljande diskussion då filmen premiärvisades får Ana Guardione en bekymrad rynka mellan ögonen när hon tänker på alla gånger människor berättat för henne att Den svarta tuppen är baserad på en spansk folkmelodi som sjöngs överallt under spanska inbördeskriget. Uppenbarligen hade hon gett upp försöken att redogöra för sångens egentliga historia.

Ett exemplar av skivan skickades till Spanien, så att Chicho och Ana skulle få höra och se resultatet. Men konvolutet hade då bytts ut mot ett med titeln Svenska folksånger – detta för att man skulle vara säker på att Francos polis inte skulle intressera sig för skivan. Ana blev glatt överraskad, berättar hon i filmen. Det blev Chicho också, även om han behöll sitt uttryckslösa Buster-Keaton-ansikte (Keaton var en av Chichos stora idoler).

Efter Francos död gavs skivan ut på nytt, med den nya titeln Spanska motståndssånger. Och denna gång som LP, så att fler sånger kunde komma med, nu med namnet Chicho Sánchez Ferlosio tydligt utskrivet på skivomslaget. Återigen sköt försäljningssiffrorna i höjden.

Skivan är en tveklöst en svensk klassiker och återfinns idag i var och varannan skivsamling från den tiden. Chichos musik och hans framförande kom att sätta sin prägel på svenska trubadurer under sextiotalet, liksom även på proggmusiken under sjuttiotalet. Inte minst i ljuset av detta framträder skivan som en milstolpe i svensk musikhistoria, även om sångerna aldrig någonsin sjöngs under spanska inbördeskriget.

I november 2019 var David Trueba och Ana Guardione på Instituto Cervantes i Stockholm för att presentera filmen. Med vid detta tillfälle var också Sköld Peter Matthis, Paco Úritz, Marina Torres och andra som varit delaktiga i arbetet. Inte minst var författaren och översättaren Emilio Quintana där; han arbetar på Cervantesinstitutet och bidrog aktivt till filmarbetet med svenska research och dessutom blir han intervjuad i filmen. Sedan slog pandemin till. Allt blev tyst och filmen verkar ha fallit i glömska. Än värre är att varken Sköld Peter Matthis eller Ana Guardione längre är med oss. Kvar är dock dokumentationen av ett anmärkningsvärt svensk-spanskt samarbete sommaren 1963.

Vid sjuttiotalets mitt erbjöds Chicho ett fett skivkontrakt, mot att han spelade in ett i förväg stipulerat antal nya sånger per år. Då tackade Chicho vänligt, men bestämt nej. Han ville inte binda upp sig för några långsiktiga åtaganden. Det skulle förstöra hans kreativitet. Om det var han övertygad.

Resten av sitt liv var han en underfundig vissångare i Spanien. Det var inte pengarna, äran eller kändisskapet som drev honom, enligt hans dåvarande fru Ana: det han hoppades på var att musiken skulle leva vidare och att sångerna skulle fortsätta att sjungas. Gissningsvis kan man vara lugn på den punkten. Den svarta tuppen kommer att sjungas länge än.
Men när man gör det kan det vara värt att skänka såväl Chicho Sánchez Ferlosio som Sköld Peter Matthis en tanke, snarare än att man tänker på spanska inbördeskriget.

 

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook