Hotet mot den liberala demokratin

demokrati I den nyutkomna antologin Va?! Är demokratin hotad? belyser elva författare vilka hot som finns, vad som står på spel och vad man kan lära sig av såväl historien som pågående trender. Vi publicerar här Lisa Pellings bidrag.

En rad ljusbleka hyreshus dominerar centrum i den lilla bruksorten Ställdalen. Trevåningshusen byggdes för arbetare på bruket. Nu står de tomma och förfaller. Bokstavligt talat mitt i byn. Den privata fastighetsägaren har inte haft råd att ha värmen igång över vintern, så rören har frusit sönder. Fönsterrutorna gapar tomma, och i bottenvåningen är alla skyltfönster skitiga och övergivna. Tidigare fanns här en blomsteraffär, en matbutik, en pizzeria. Längre tillbaka i tiden både post och bank. Nu är det ingetejpat och dammigt. Portuppgångarna är fulla av glassplitter och skräp, dörrarna in till flera lägenheter är insparkade, därinne skymtar uppbrutna golv och sopor.

Ställdalen är en tacksam fond för berättelsen om missnöje i Sverige. En bruksort på dekis, i det svenska rostbältet Bergslagen. Här finns skäl att vara missnöjd: arbetslösheten är hög, inkomsterna är låga. Men Ställdalen är mer än så. Och det svenska missnöjet är lika svårt som viktigt att förstå.

Vi ställde frågor om vad människor tycker fungerar bra, och vad de är missnöjda med.

Hösten 2019 undersökte Arena Idé det svenska missnöjet genom att knacka dörr på sex missnöjda orter runt om i Sverige. Vi ställde frågor om vad människor tycker fungerar bra, och vad de är missnöjda med.

Vi stod i trapphus och på innergårdar, på farstubroar och i kök. Sammanlagt genomförde vi 318 intervjuer. En del intervjuer var korta, vi knackade på oanmälda mitt i vardagsstöket, andra varade i en och en halv timme.

Svaren vi fick kan ge nycklar till att förstå hoten mot den liberala demokratin. Inte för att missnöje i sig är ett hot mot demokratin, det är det inte. Den centrala frågan är: vart tar missnöjet vägen? Vilka krafter mobiliserar missnöjet, och för vilka syften?

Svenskarna blir allt mer missnöjda: enligt SOM-institutet har vi inte varit så missnöjda som vi är nu sedan institutet började mäta missnöjdhet i mitten av 1980-talet. Och missnöjet har ökat kraftigt under det senaste decenniet. Fyra av tio som svarade på SOM-institutets frågor ansåg att Sverige var på väg åt fel håll 2012, år 2019 var det sex av tio.

Missnöjet ser olika ut i olika grupper. Det finns inga större skillnader mellan kvinnor och män, men äldre tenderar att vara mer missnöjda än yngre, och när det gäller den ekonomiska utvecklingen är låginkomsttagare mycket mer missnöjda än andra. Det finns också en tydlig ideologisk skiljelinje: människor som placerar sig till höger på den politiska skalan tenderar att vara mer missnöjda än dem som placerar sig till vänster, och mest missnöjda av alla är Sverigedemokraternas väljare.

När vi gav oss ut för att undersöka det svenska missnöjet valde vi medvetet ut sex orter där man kan förvänta sig att det finns ett stort missnöje: orter där medelinkomsten är låg, där människor i genomsnitt har en kort utbildning, och där missnöjespartiet Sverigedemokraterna fått en hög andel av rösterna.

Vi hade inspirerats av en tysk-fransk undersökning som genomfördes hösten 2017, och använde oss av en liknande metod. Den tysk-franska studien undersökte politiskt missnöje på sex socioekonomiskt utsatta orter i Frankrike och Tyskland där en hög andel av väljarna röstat på Nationella fronten (numera Nationell samling) respektive Alternativ för Tyskland (AfD). I Sverige valde vi ut sex orter där

Sverigedemokraterna fått relativt stort stöd i det senaste riksdagsvalet. Vi valde två glesbygdskommuner (Haparanda och Ljusnarsberg), två mindre städer (Landskrona och Ronneby) och bostadsområden i två storstäder: Rannebergen i Göteborg och Holma och Almgården i Malmö.

Vi hade med oss samma frågebatteri som i den tysk-franska undersökningen. Det handlar om ett antal öppna, ganska stora frågor. De första frågorna är ”Vad tycker du fungerar bra i Sverige?” och ”Vad tycker du fungerar dåligt i Sverige”. Sedan följer frågor om vad som fungerar bra och dåligt på orten, följt av frågor om människors vardag, ”Vad är det största problemet du har i din vardag?” och några frågor som är tänkta att fånga upp människors politiska (men inte partipolitiska) åsikter, som ”Vad ger dig hopp för framtiden?” och ”Om du skulle engagera dig politiskt, vilket skulle vara ditt viktigaste löfte till väljarna”?

Tanken är att frågorna ska ge den intervjuade chansen att berätta fritt, och ge sitt perspektiv på samhället och sin egen situation, med sina egna ord. Förhoppningen var att de öppna frågorna skulle ge en bild av vad människor spontant värderar och bryr sig om, och vad som oroar och upprör. I den svenska undersökningen ställde vi också ett antal frågor om medieanvändning och tillit till medier.

Är missnöje ett hot mot den liberala demokratin? Nej, är det enkla svaret. Missnöje kan snarare beskrivas som demokratins livsluft. Det är ju för att det finns ett missnöje med sakernas tillstånd, och behov av förändringar och förbättringar som demokratin finns till. Demokratin är ett sätt att organisera, kanalisera, åtgärda missnöje. Ett sätt att hantera de mål- och intressekonflikter som oundvikligen uppstår i ett samhälle.

Vi pratade med många människor som var kritiska till hur den svenska demokratin fungerar. Som upplevde att de inte blev lyssnade på, att de inte blev behandlade med respekt.

– Inför valet så går man där och tror på det de säger. […] så är det valdag och då har de glömt allt. Då finns inte vi mera, sa en 57-årig man som vi intervjuade i förorten Rannebergen i Göteborg.

En del upplever att politiker lever i en annan verklighet.

– Ja … eh, det hade varit kul att veta vad politikerna gör, som en 34-årig man i Ronneby sa.

En 67-årig kvinna i Rannebergen skulle vilja att statsministern bytte plats med henne.

– Jag skulle vilja att Löfven kom hit och bodde i den här lägenheten, med våra förutsättningar. Utan några Säpovakter. Bo här i tre månader. Då kanske han skulle få se verklig- heten, sa hon.

Men även missnöje med hur demokratin fungerar är en del av demokratin. Det är viktigt att inte blanda ihop demokratins kritiker med demokratins fiender, som statsvetaren och demokratiforskaren Olof Petersson påpekar i en rapport för MSB från 2015 om demokratins motståndare i Sverige. Demokratin som system är ”öppet för självkritik, lärande och utveckling”, menar Petersson. Att kritisera demokratin, är därför, åtminstone så länge som det sker inom det demokratiska systemets ram inte ett hot mot demokratin, och förvandlar inte kritikerna till demokratins fiender. Tvärtom är kritik av demokratin ”att bidra till en vital och levande samhällsordning”.

Samtidigt sätter ökande missnöje demokratin under press. Vad händer när missnöjet kanaliseras av krafter och partier som ifrågasätter den liberala demokratin?

Vår undersökning kan bidra med några pusselbitar.

Samhället har dragit sig tillbaka

Många av de människor vi intervjuade, från Haparanda i norr till Malmö i söder, upplever att de är övergivna av samhället.

– Vi är totalt bortglömda, som en 65-årig man uttryckte det.

Vi var inte förvånade över att människor skulle vara missnöjda med bristande och minskande service i glesbygdskommunerna Ljusnarsberg och Haparanda. Det är kommuner där invånarantalet minskat kraftigt under de senaste decennierna. Inte konstigt att affärer har stängts och busslinjer dragits in.

– Stället dör ut helt enkelt, sakta men säkert, som en av våra intervjupersoner i Ställdalen sa.

Men missnöjet med att det blivit långt till både mat- butiken och polisstationen fanns även i Landskrona och Ronneby. I Rannebergen, ett höghusområde i Göteborgsförorten Angered var människor upprörda över att det inte längre går att handla ett paket mjölk utan att behöva ta bussen till Angereds centrum. För 29 kronor enkel resa.

Det är svårt att tänka sig att livsmedelsbutiker ska kunna överleva överallt, oavsett hur litet samhället är. Numera vill vi trots allt kunna välja mellan lättmjölk, mellanmjölk, laktosfritt och kanske havremjölk: det är svårt för närbutiker att konkurrera med utbudet på ICA i centrum eller centralorten. Samtidigt är det ett faktum att politiska beslut drivit på utvecklingen mot mindre samhällsservice.

Sedan 1990-talet befinner sig inte minst den statliga servicen på reträtt. Åtminstone om man vill träffa en handläggare i verkliga livet. Fackförbundet ST har räknat ut att de statliga myndigheterna Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Polisen, Kronofogden, Migrationsverket, Skatteverket, Pensionsmyndigheten, Lantmäteriet och Centrala studiestödsnämnden tillsammans hade totalt 1 559 serviceställen runt om i landet år 1997. Två decennier senare, 2017, hade antalet minskat med 37 procent. Minskningen har fortsatt sedan dess.

Och det är ett tillbakadragande som inte bara syns i gatubilden på små orter, där myndigheten ersatts av en dator ”för självservice” i en tom foajé om de inte tagit ner skylten helt och hållet. Där jag bor, i Uppsala, som trots allt är Sveriges fjärde största stad, har alla de stora statliga myndigheterna flyttat ut från centrum. För bara ett par år sedan låg Försäkringskassan på Kungsgatan, ett par kvarter från tågstationen, och Skattemyndigheten i slutet på gågatan, granne med Arbetsförmedlingen.

Idag är alla dessa myndigheter samlokaliserade till ”statens servicekontor”. Detta så kallade servicekontor ligger i inte i centrum, utan i stadens absoluta periferi, i utkanten av ett industriområde precis vid påfarten till E4:an.

Det är också ett problem att servicekontoret mest verkar mest vara till för att de som har pro- blem att logga in på ”Mina sidor” ska kunna få lite tröst. ”Vi ser fram emot att välkomna arbetssökande och arbetsgivare för att bland annat vägleda dem i Arbetsförmedlingens digitala tjänster”, sa kontors-områdeschefen när Arbetsförmedlingen flyttade in på servicekontoret i Uppsala tidigare i år.

Digitaliseringen har såklart inneburit att den statliga servicen förbättrats på många sätt: du måste inte längre boka tid eller ta dig in till stan för att få svar på en fråga eller lämna in en blankett. Samtidigt har digitaliseringen skapat ett nytt utanförskap. Det drabbar dem som inte har bredband, och varken smart telefon eller dator. Men de är trots allt få, och blir allt färre. Värre är att det digitala utanförskapet också drabbar dem med kort utbildning: de kan ha ett stort avstånd att övervinna när kommunikation med myndigheten ska ske skriftligt. ”Enklaste sättet att få svar snabbt är att ställa din fråga till vår chatt-bot.” upplyser Arbetsförmedlingen på sin hemsida. Hur ska den frågan vara formulerad för att roboten ska ge ett begripligt svar?

– Arbetsförmedlingen finns inte längre, som en av dem som vi intervjuade uttryckte det.

Det är inte bara antalet fysiska arbetsförmedlingskontor som har minskat. Antalet arbetsförmedlare har också blivit färre, samtidigt som de arbetslösa blivit fler. Enligt statistik som tidningen Arbetet har tagit fram hade Arbetsförmedlingen 7300 arbetsförmedlare i januari 2019. I mars 2020 hade antalet minskat med en fjärdedel, till cirka 5500 förmedlare. Min hemort Uppsala län har drabbats värst av nedskärningarna, antalet arbetslösa per arbets- förmedlare ökade från 40 till 90 personer på ett år, innan pandemin.

Samhällets skyddsnät mot arbetslöshet har försvagats, och intrycket av att skyddsnäten inte är vad de en gång var förstärks av att både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan rent bokstavligen flyttat ut från samhällets centrum.

Den nuvarande regeringen har gjort försök att vända trenden, inte minst genom att öppna fler statliga servicecenter (inklusive i min hemstad Uppsala: snart ska ett nytt öppna i förorten Gottsunda), men när det här skrivs finns det inget som tyder på att antalet handläggare på Arbetsförmedlingen kommer att kunna växa lika snabbt som arbetslösheten. Istället för en kunnig och engagerad handläggare får de arbetslösa försöka glädja sig åt att Arbetsförmedlingen nyanställer på ”avdelningen för Personliga distansmöten”.

Säkert har samlokaliseringen av myndigheternas kontor sparat in en del hyreskostnader åt staten. Frågan är om någon har brytt sig om att räkna på vad det kostat. I missnöje med sämre service, och därmed kanske i minskande tillit till det allt mer frånvarande samhället. Arbetsförmedlingen är, föga förvånande, en av de myndigheter som människor har lägst förtroende för. Vad betyder det, i sin tur, för demokratin?

Staten har kommit längst ifrån dem som redan innan hade långt att resa.

Kund istället för medborgare

Staten har dragit sig tillbaka rent fysiskt. Och staten har kommit längst ifrån dem som redan innan hade långt att resa. Arbetsförmedlingen har stängt sitt kontor i Kopparberg, polisstationen i Ronneby är nedlagd.

Staten har dragit sig tillbaka och bytt skepnad. Service som tidigare sköttes direkt av samhället är utsålt, utlagt på entreprenad, marknadiserat.

Det har inneburit ökad valfrihet för många, medan andra fått längre till servicen. Inte minst gäller det vården. Nära 90 procent av de vårdcentraler som tillkom under de första åren efter att det blev obligatoriskt med vårdvalssystem inom primärvården etablerades i områden som redan hade ett bra serviceutbud. Där fick människor lite närmare till en vårdcentral. Men i 196 områden med sammanlagt 250 000 invånare fick människor längre avstånd till närmaste vårdcentral, enligt en granskning gjord av Riksrevisionen 2014. Tillgängligheten minskade mest på orter med låg medelinkomst.
De som har möjlighet kan idag välja bort en dålig skola. Men de som inte har möjlighet att bussa eller skjutsa sina barn tvärs över stan får ett sämre alternativ än tidigare, eftersom dagens dysfunktionella skolpengssystem dränerar skolor med stora behov på resurser samtidigt som friskolor med lättundervisade elever (och deras aktieägare) gynnas, som läraren Marcus Larsson på tankesmedjan Balans visar i boken De lönsamma (2020).

En av de skolor som inte har tillräckligt med resurser är Vättleskolan i Rannebergen, som år efter år ligger i den trista toppen av statistiken över andel elever som går ut grundskolan med ofullständiga betyg.

En mamma vi pratade med i Rannebergen skjutsar sina barn till Internationella Engelska Skolan i Mölndal.

– Det är en timme till Mölndal, det är långt, men det behövs, berättar hon. När hennes tonåring gick i Vättleskolan var det ”kaos”, säger hon.

– Lärare som inte är bra utbildade, lärare som inte pratar bra svenska.

Det är inte längre demokratiska beslut som styr var en skola ska etableras, och staten lägger sig inte längre i var det finns apotek eller bankkontor. Avregleringarna har, som sagt, inneburit ökad valfrihet för många. Du kan göra fler val som konsument, men färre som medborgare. Det ger större möjligheter för en del, och större utsatthet för alla. ”Valfriheten privatiserar”, som tidigare kulturministern Bengt Göransson formulerar det i sin bok Tankar om politik (2010),” jag väljer för mig, du för dig, och om du väl- jer fel är det din ensak”.

Vård efter behov, en likvärdig skola, service över hela landet, kan det verkligen tillhandahållas av ett system som bygger på privata vinstdrivande företags etableringsfrihet, och deras konkurrens om ”kunder”?

Hur hänger det svenska missnöjet ihop med hoten mot demokratin? Det finns en risk att människor slutar tro på demokratin när man känner sig övergiven, bortglömd, undanskuffad och obetyd- lig. När systemet inte verkar fungera längre, när de förväntningar som människor anser sig har rätt att ha på samhället, på det gemensamma, inte infrias.

Ett sådant missnöje finns bland de marknadskraftlösa – de som inte är tillräckligt lönsamma patienter eller skolelever eller inte tillsammans med andra kan efterfråga ett serviceboende eller en simbassäng.

Tydligt är att avregleringarna på glesbygden förstärkt den neddragning av service som utflyttning och en minskande befolkning oundvikligen för med sig. Digitala banker har gjort det smidigare för de allra flesta, men de som inte kan sköta sina bankärenden på nätet är chanslösa, och människor som driver företag i glesbygd måste åka många mil med dagskassan.

En man vi intervjuade i Ställdalen sörjde det samhälle som inte längre finns.

– 1987 då jag flyttade hit, då hade vi post och bank. På Folkets park hade vi dans, det tror jag aldrig händer längre, sa han.

Invandringen som syndabock

Statsvetaren Tommy Möller definierar politiskt missnöje som ouppfyllda förväntningar på aggregerad nivå. Politiskt missnöje uppstår när människor upplever att rimligt ställda förväntningar på samhället inte infrias. Missnöjet kan undergräva tilltron inte bara till enstaka partier eller politiker, utan också till det politiska systemet som sådant. Det finns en risk att människor tappar tron på demokratins förmåga att fungera och leverera.

En sådan risk finns. Men våra samtal med människor på missnöjda orter i Sverige visar på ett hot mot den liberala demokratin som är mer omedelbart. Det hotet handlar om hur missnöjda människor ramar in sina upplevelser av ett samhälle som sviktar och sviker. På de orter vi besökte var ramen ofta en främlingsfientlig berättelse. I ett försök att förstå varför bussen går mer sällan, varför hålen i vägen inte blir lagade, varför Arbetsförmedlingen är så otillgänglig och köerna till vården så långa, användes invandringen och invandrare som syndabockar.

– Kommuner bara sparar och sedan slösar de pengar på invandrare, som en 60-årig man i Sandvången i Landskrona uttryckte det.

Ett exempel på den främlingsfientliga berättelsen är glappet mellan det som människor upplever som problem i sin vardag och det de identifierar som Sveriges problem. Bland dem vi intervjuade handlade några av de vanligaste vardagsproblemen om ohälsa. När vi frågade en 59-årig kvinna i Sandvången vem som lättast skulle kunna lösa hennes vardagsproblem, svarade hon ortopeden. Hon var förtvivlad eftersom hon precis hade fått reda på att det var ett till två års väntetid för att få träffa en ortoped.

– Ska jag då leva på Citodon i två år till? […] Det är en hemsk smärta.

När vi frågade henne vad som är Sveriges största problem svarade hon med ett ord: ”invandringen”.

– Jag själv är inte emot invandrare, tvärtom, jag har lätt att prata med dem. Men det måste bli ett stopp, för vi kan inte bara ta in och ta in, […] pengarna hade varit bättre att använda till våra egna. […] sjukvården, äldreomsorgen, skolor […] det har vi inte pengar till men vi har pengar att lägga där och jag tycker, nej, det går inte, sa hon.

En 36-årig man i samma område svarade med ett enda ord på frågan ”Vem skulle lättast kunna lösa dina vardagsproblem?”:

– Sjukvården.

Han svarade lika kort på frågan vad som är Sveriges största problem:

– Invandringen.

Den främlingsfientliga berättelsen är besatt av det för demokratin så centrala begreppet demos: vem har rätt att komma hit, vem har rätt att stanna här, och vem ska få vara med och bestämma? Sverigedemokraterna driver sedan de grundades att färre ska ha rätt att komma till Sverige och stanna här. De vill att det ska bli svårare att bli medborgare i Sverige, och att icke-medborgare ska ha färre rättigheter, till exempel genom att den kommunala rösträtten för personer med enbart uppehållstillstånd ska avskaffas. Det skulle vara en allvarlig inskränkning av demokratin i Sverige, åtminstone om man som statsvetaren Ludvig Beckman anser att rätten till politiskt inflytande ”bör sammanfalla med den krets av människor som är underställda de politiska besluten” (DN 18/8 2014, citerad av Kristina Lindquist i DN 18/5 2021). Det handlar om människor som lever, arbetar och betalar skatt i Sverige, men som alltså skulle berövas sitt demokratiska inflytande över en avgörande del av politiken.

Hotet från hetsande alternativmedia

Att allt som är fel i Sverige är invandringens fel, det budskapet är – lite hårdraget – det som är gemensamt för det som kallas alternativmedia, liksom slutsatsen att lösningen på snart sagt alla problem är att minska invandringen. Det är medier som genom hur de vinklar sitt innehåll underbygger misstro och fientlighet mot människor och grupper av människor, och hetsar fram hat. Det är en grogrund för hatbrott, som är mycket allvarliga angrepp på den demokratiska rättsstaten.

Det kan handla om olaga hot och ofredande, som när en av våra intervjupersoner tvingas stå ut med glåpord och nedsättande kommentarer på grund av sitt utseende när hon handlar i sin matbutik, och om hets mot folkgrupp. Det kan också handla om våldsbrott, om kvinnor som får sin slöja avsliten, människor som blir omkullknuffade, puttade ut i trafiken eller misshandlade. Särskilt allvarligt för demokratin är det när hatbrotten riktas mot journalister och andra opinionsbildare.

Dessa sajter har nu funnits länge, men har aldrig varit så stora som nu. Dessutom tyder mycket på att de kommer att fortsätta att växa i betydelse. Inte minst det faktum att några av de största publikationerna nu har beviljats presstöd.

Tillsammans har Nya Tider, Exakt24, Samhällsnytt och Swebbtv beviljats totalt över 14 miljoner kronor i statligt presstöd under 2020. Det kommer att göra skillnad för deras möjligheter att nå ut.

Den främlingsfientliga berättelsen måste utmanas.

Medievetaren Kristoffer Holt varnar för att överdriva effekten av mediekonsumtion på hur människor röstar. Den som regelbundet surfar in på SD-stödda sajter röstar inte automatiskt på Jimmie Åkesson. Hur människor röstar beror på många olika faktorer, det handlar inte bara om åsikter i enskilda frågor, avgörande är också vilka frågor som individen värderar högst. Det är här den främlingsfientliga berättelsen blir särskilt intressant: den kan ju, som för dem vi intervjuade i Sandvången i Landskrona, göra att de som prioriterar sjukvårdsfrågor högst ändå röstar på ett parti som driver en till synes helt annan fråga: att begränsa invandringen.

Den främlingsfientliga berättelsen måste utmanas. Författaren Ola Larsmo skriver i Handbok för demokrater från 2018 om vikten av ordet, och om avhumaniseringen av språket som en förutsättning för anti-demokratiska krafter och – i förlängningen – anti-demokratiskt handlande. Just den typ av språk som odlas i främlingsfientliga medier och i det Ola Larsmo kallar hatgrupper på sociala medier. Hans råd till demokrater är att ständigt markera mot hat- språket på sociala medier. Han beskriver situationer där människor genom att bli avbrutna, genom att deras ordval och formuleringar blir granskade och möter motstånd, kan komma ur de självförstärkande grupper som hetsar och hatar.

Våra samtal med människor på missnöjda orter påminner om att det också är viktigt hur vi pratar om det som oroar och upprör. Människor har verk- liga, materiella skäl att vara missnöjda. Med låga och osäkra inkomster, en utbildning som inte räcker till, med ett samhälle som dragit sig tillbaka.

Statsvetaren Daniel Lindvall skriver i sitt bidrag till Handbok för demokrater från 2018 att politiker måste ta tag i det som skapar oro, som brottslighet och arbetslöshet och de stora förändringar som klimatomställningen kräver. Men vi måste göra det, skriver Lindvall, ”utan att överdriva och underblåsa hoten och utan att skapa motsättningar människor emellan”. Nyhetsmedier, menar Lindvall ”måste se till att de genom att fokusera på samhällets olyckor inte bidrar till att göra rädslan och oron permanent. Vi ska sakligt beskriva och diskutera de problem vi står inför utan att skrämma och överdriva.”

Han har rätt, men frågan är hur nyhetsmedierna ska kunna följa hans uppmaning. Nyhetsmedier som fokuserar på motsatsen – att överdriva hot och piska upp konflikter mellan grupper av människor – får ju ökat stöd. Inte minst genom att de nu i allt högre grad får presstöd, men också genom att Sverigedemokraterna själva satsar stora resurser på egna medier som TV-satsningen Riks.

Dessutom finns ännu inget svar på hur techjättarnas algoritmer ska tyglas. Det är ju de som har störst betydelse för de så kallade alternativmediernas möjligheter att sprida sina budskap. De affärsmodeller som gjort Facebook och Google (inklusive Youtube) till ”världshistoriens mäktigaste entiteter” styr i hög grad medielandskapet, enligt Karin Pettersson.
Martin Gelin och Karin Pettersson beskriver i boken Internet är trasigt – Silicon Valley och demokratins kris från 2018 hur det offentliga samtalet påverkas av algoritmerna: de belönar texter och bilder som väcker hat, vrede och andra starka känslor. Det är inte högerextrema rörelser som är bra på sociala medier, utan sociala medier som är bra på högerextremism, som Karin Pettersson påpekat.

I den numera klassiska analysen av hoten mot demokratin When democracies die (Så dör demokratier) lyfter demokratiforskarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt fram särskilt borgerliga partiers roll som ett värn mot att ge högerradikala, främlingsfientliga partier politiskt inflytande. Främlingsfientliga partier kommer sällan till makten av egen kraft, utan först när de får möjlighet att bli regeringsunderlag tillsammans med etablerade borgerliga partier. Men Levitsky och Ziblatt skriver också att ekonomisk ojämlikhet är en viktig grogrund för polarisering och en politik som ställer olika grupper mot varandra.

I intervjuerna vi gjorde för boken Det svenska missnöjet samtalade vi med människor som inte efterfrågar jämlikhetspolitik, annat än när det handlar om att ta resurser från inflyttade svenskar. De riktar inte sin vrede mot skattesystemet eller regionalpolitiken, mot styrningen av sjukvården eller skolans organisering. Den främlingsfientliga berättelsen som de gjort till sin flyttar den politiska diskussionen från höger-vänster-skalan, från motsättningar som handlar om mer eller mindre stat, högre eller lägre skatt, fler regleringar eller friare marknad, till att handla om att ställa olika grupper mot varandra. Och till en politik som går ut på att förstärka rädslor och hetsa fram hat för att underbygga berättelsen om vi mot dem.

”Det finns inga enkla vägar ut ur otrygghet. Kanske är det bara demokratin som kan råda bot, men då måste rädslans politik få ett slut.” skriver Daniel Lindvall.

Han sammanfattar sina råd så här: ”Alla kan bekämpa rädslan. Var alltid kritisk när du läser sen- sationella nyheter som sprider skräckbilder, och fråga efter fakta. Erkänn äkta oro, men bekämpa falsk. Värdesätt gemenskaper såsom föreningsliv och mänskliga möten. Försök sprida trygghet, det gör också dig själv tryggare.”

Fler platser för samtal

Många vi pratade med var missnöjda. Med den otrygghet som låga inkomster och osäkra jobb för med sig, med känslan av att de inte kunde lita på att de skulle få hjälp i tid från sjukvården. Missnöje med att både offentlig och kommersiell service försvunnit.

Men också stolta över sin bygd och sitt bostadsområde. I Ställdalen svarade många liknande på frågan ”Vad fungerar bra på din ort?” Svaren hand- lade om gemenskapen på orten, om grannarna och ofta om föreningslivet. När vi räknade hittade vi ett hundratal föreningar i Ljusnarsbergs kommun. Brukshundsklubbar, bygdegårdsföreningar, Kopparbergs Bowlingklubb, Bångbro Folkets Hus, Ljusnarsbergarnas Spelmän. Ställdalens AIK håller gräsplanerna på Bergslagsvallen invid sjön Sågdammen trimmade. Föreningen sköter också en grusplan, isbana, löparbanor, elljusspår och omklädningsrum. De driver Lyftet, en styrketräningslokal, och ordnar varje år tävlingen ”Starkast i Ställdalen”.

Byalaget kom upp i samtalen, gång på gång. Aktiviteterna de organiserar, gemenskapen som finns där.

Därför var det särskilt sorgligt, och oroväckande, att höra invånarna berätta om att byalaget riskerade vräkning från sin lokal på bottenvåningen i ett av de tomma hyreshusen. De klarade inte av kostnaden för eluppvärmningen av sin lokal i det annars utkylda huset. Vi intervjuade den privata fastighetsägaren, som var krass: hyran är vad det kostar att värma upp lokalen på vintern. Varför ska jag betala för byalagets lokal?

Jag vet såklart ingenting om Ställdalen, egentligen. Jag bygger den här texten på ett femtiotal samtal med människor på orten senhösten 2019, och sådant jag har kunnat läsa mig till. Men i den mån det går att destillera fram något allmänmänskligt, en erfarenhet som betyder något även på andra orter i Sverige så här på 20-talets början, så är det detta:

Byalaget är inte lönsamt. Men det har ett oskattbart värde. Inte minst för demokratin.

Avslutande reflektioner

Vilka slutsatser går att dra av vår undersökning av det svenska missnöjet? En viktig slutsats är att den främlingsfientliga berättelsen är stark. Och att den måste brytas. När missnöjda människor tolkar samhällets svek som en fråga om invandring undergrävs demokratin: vissa medborgare ses som värda att skydda, andra som en del av sveket. När invandringen och invandrare blir syndabockar.

Sverige är redan är ett mångkulturellt och mångspråkigt land, och människor kommer att fortsätta flytta hit även i framtiden. Det gör att vi behöver ett sätt att samtala om de utmaningar som det för med sig, som varken förstorar eller förnekar problem. Vilket Sverige vill vi ha, och hur vi ska leva tillsammans i Sverige i framtiden? Svaren på de frågorna kan inte enbart formuleras av en medelklass som haft råd att köpa sig långt bort från sjuttiotalsförorternas och glesbygdens verklighet. Svaren kan inte heller dikteras av främlingsfientliga partier och krafter.

***

Texten ingår i antologin Va?! Är demokratin hotad? (Tankesmedjan Fores) där elva författare belyser vilka hot som finns, vad som står på spel och vad man kan lära sig av såväl historien som pågående trender.

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook