Coronakrisen Det går att beskriva arbetarna inom Kommunal som utsatta under pandemin. Det var de. Men också medlemmar i en stark förening, där de skyddar varandra, skriver Lisa Pelling.
Spanska sjukan spreds med soldater som deltog i första världskrigets slutskede, i mars 1918 var hela militärförläggningar i USA smittade, i april fanns influensaepidemin i Frankrike, Tyskland och Storbritannien, i maj i Spanien, i juni rapporterades fall från Indien, Kina, Filippinerna och Nya Zeeland.
Innan influensan ebbade ut 1920, ett av de sista stora utbrotten drabbade norrländska Arjeplog, hade en tredjedel av världens befolkning insjuknat, uppemot femtio miljoner människor hade mist livet, långt fler än alla som dödades under världskriget. Med den tidens mått gick det skrämmande snabbt för spanska sjukan att bli en global pandemi.
Den 31 december 2019 rapporterade kinesiska myndigheter i mångmiljonstaden Wuhan att människor insjuknat i lunginflammation orsakat av ett okänt virus. Den 13 januari identifieras det första fallet av SARS-CoV-2 utanför Kina – i Thailand. Tio dagar senare hittas de första covid-19-sjuka i Frankrike och den 31 januari får Sverige sitt första fall när en kvinna i 20-årsåldern som besökt Wuhan insjuknar i Jönköping. I februari 2020 är minst 37 länder drabbade.
Hela världen följer hur människor smittas och blir sjuka av det nya viruset. De får hög feber, plågsam hosta, svårt att andas. Nerver i hjärnan blir så påverkade att luktsinnet försvinner. En del blir så dåliga att de måste vårdas med respirator, många dör.
Det nya coronaviruset gör oss medvetna om hur sammanlänkade vi är. Mellan länder och världsdelar. Och mellan människor.
Det stod tidigt klart att risken för att smittas inte är lika stor för alla
Viruset drabbar oss med en mänsklig, existentiell kris, viruset sprids när vi är nära varandra. När vi sjunger, dansar, demonstrerar. När vi äter middag ihop, när vi kramas. Vardagen laddas med fara. Samtidigt måste vardagen fortsätta. Vi människor är beroende av varandra. Även under en pandemi måste människor få vård, omsorg, ett mål lagad mat.
När coronapandemin drabbade Sverige våren 2020 fick en del börja jobba hemifrån, byta en stoppad kontorsstol med ergonomiskt nackskydd mot en hård kökspall och avstämningar i sammanträdesrummet mot zoom-möten och teams-konferenser. Lunch på stan mot hämtsushi. Men många var tvungna att gå till jobbet som vanligt. Bland dem fanns medlemmar i fackförbundet Kommunal.
Kommunal organiserar en halv miljon medlemmar, över tvåhundra yrkesgrupper, från ambulanssjukvårdare till återvinningsarbetare. Yrken som inte kan utföras hemifrån och som ofta kräver att man kommer nära andra människor. Jobb som 2020 placerade hundratusentals svenskar i coronapandemins frontlinje. Där de riskerade att smittas, dag efter dag. Som bussförare, som riskerade att möta smittade passagerare som kliver in genom framdörren för att blippa sitt månadskort eller köpa biljett ombord. Som barnskötare, som fick ta emot barn med hostande covid-sjuka föräldrar på morgnarna. Som undersköterskor och vårdbiträden på äldreboenden och i hemtjänsten, som fick axla ansvaret för de sköraste äldre och som samtidigt själva riskerade att smittas av febriga, förvirrade dementa. Som de livsviktiga lokalvårdarna som städar sjukhus och vårdmottagningar, kök på äldreboenden och hemtjänstens omklädningsrum för att viruset inte ska sprida sig från handtag, diskbänkar och lister.
Det stod tidigt klart att vem som helst kan smittas av coronaviruset och att vem som helst kan bli svårt sjuk. Äldre drabbades värst, men även vältränade brandmän fick läggas in på sjukhus, maratonlöpare mitt i livet hamnade på intensiven.
Men det stod lika tidigt klart att risken för att smittas inte är lika stor för alla. När SARS-CoV-2 började spridas kunde epidemiologerna i stället se ett tydligt mönster. Det var fler dödsfall i covid-19 bland människor som har yrken som inte går att utföra hemifrån.
Fram till september 2020 hade femtusen svenskar anmält till Försäkringskassan att de drabbats av en arbetsskada efter att ha blivit smittade av coronaviruset på jobbet. Åtta av tio varkvinnor och mer än hälften jobbadeinom vård, omsorg och hemtjänst eller med personlig assistans. Yrkesgrupper som organiseras av fackförbundet Kommunal.
Medlemmar i Kommunal var verkligen utsatta. Med jobb där det är omöjligt att hålla avstånd. Med timavlönade kolleger som inte hade råd att stanna hemma, fastän de var sjuka. Sida vid sida med nyanställda som inte hunnit lära sig komplexa hygienrutiner. Och länge utan tillgång till skyddsutrustning. De fick jobba i visir som pysslats ihop av OH-blad och göra förkläden av sopsäckar. En del köpte cyklop att ha på sig på jobbet för att försöka värja sig från smittan.
Så småningom kommer leveranser av skyddsutrustning. Först till sjukhusen, sedan till äldreboenden och så småningom även till hemtjänsten. Men egentillverkade skydd fortsätter att vara ett problem under hela våren. Den 14 maj rapporterar Kommunals skyddsombud i Timrå att det inte verkar vara någon brist på skyddsutrustning i kommunen, men de som jobbar inom äldreomsorgen får inte använda den. I stället åker arbetsgivaren på ett äldreboende iväg och köper engångsregnponchos.
När coronakrisen kom fanns skyddsombud som var redo att stå längst fram.
Det går att beskriva medlemmarna i Kommunal som utsatta. Det var de. Men medlemmar i Kommunal var och är också medlemmar i en stark förening, där medlemmarna skyddar varandra. En förening med 110 år av stolt historia. Med välfyllda strejkkassor, skickliga utredare, stenhårda förhandlare, uthålliga ombudsmän. Med engagerade medlemmar och tjugofemtusen förtroendevalda: ett finmaskigt nät av arbetsplatsombud och skyddsombud. Människor med arbetskamraternas mandat och med makt att göra skillnad.
Varje år går tusentals skyddsombud kurser i arbetsmiljörätt, systematiskt arbetsmiljöarbete, organisatorisk och social arbetsmiljö. När coronakrisen kom fanns skyddsombud som var redo att stå längst fram. Som hade koll på avtal, föreskrifter, lagar och regler. Som kunde slå larm och kräva åtgärder enligt arbetsmiljölagens paragrafer. Som kände till att skyddsombud har rätt att i värsta fall, när det finns en omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa, stoppa arbetet. Och som gjorde det.
Det började med bussförarna. Den 17 mars 2020 kräver Kommunal att främre dörren i alla kollektivtrafikbussar ska stängas, så att förarna kan hålla avstånd. Samma dag började Stockholms lokaltrafik uppmana passagerare att välja de bakre dörrarna och dagen efter stängde Sörmlandstrafiken framdörrarna. I början på april ställer sig Arbetsmiljöverket bakom Kommunals krav och meddelar bussbolagen att de som ännu inte stängt framdörrarna riskerar 100 000 kronor i vite för varje buss som körs utan stängd framdörr.
Sedan börjar coronaviruset spridas på äldreboenden och till äldre med hemtjänst. I början råder det en global brist på personlig skyddsutrustning. När leveranserna kommer upplever medlemmar i Kommunal att visiren och munskydden fördelas efter högskolepoäng. Läkarna på sjukhusen först, timvikarierna i hemtjänsten sist. När läkare från vårdcentralens hemsjukvårdsteam besöker misstänkt smittade patienter chockas de av att hemtjänstpersonalen som sitter vid samma sjukbädd helt saknar skyddsutrustning.
Det saknas dessutom tydliga riktlinjer för när skyddsutrustningen ska användas. Folkhälsomyndigheten säger att visir måste användas vid patientnära arbete med misstänkt och bekräftat smittade, men att munskydd ska användas efter ”lokala riskbedömningar”. Att kräva riskbedömningar är skyddsombudens ABC. Första veckan i april stoppar Kommunals skyddsombud arbetet på Östra sjukhuset i Göteborg och i Kirunas hemtjänst. På äldreboendet Serafen på Kungsholmen i Stockholm stoppar man arbetet med ett enkelt krav: att få använda munskydd när man vårdar äldre som insjuknat i covid-19, precis som de som vårdar covid-sjuka på sjukhusen.
Det gör skillnad. Arbetsmiljöverkets inspektör bekräftar: för att arbetet ska kunna återupptas på Serafen ska munskydd användas. Men Arbetsmiljöverket utsätts för påtryckningar från arbetsgivarna i Sveriges Kommuner och Regioner för att Serafen-beslutet inte ska gälla i hela landet. Det tvingar Kommunals skyddsombud att föra kampen för munskydd arbetsplats för arbetsplats.
När de första fallen av covid-19 konstateras inom LSS finns det personliga assistenter som inte har något annat skydd än assistentanvändarens eget målarförkläde.
Kommunal kan göra skillnad inte bara för bussförare, underskörskor och vårdbiträden, utan också för personliga assistenter. När de första fallen av covid-19 konstateras inom LSS finns det personliga assistenter som inte har något annat skydd än assistentanvändarens eget målarförkläde och det förekommer att fyra olika assistenter får dela på ett visir – det hänger på en krok i hallen.
Det krävs hårt och ihärdigt arbete för att se till att också lokalvårdare får den skyddsutrustning de behöver. ”Vårt huvudskyddsombud är som en liten men mycket envis terrier och biter sig fast med följdfrågor där hon tycker att arbetsgivaren försöker slingra sig”, rapporterar en avdelning till förbundskontoret den 14 maj.
Deras medlemmar har samhällsbärande yrken. Du hittar dem på allt från kyrkogården, förskolan och simhallen till bussen, sjukhuset och äldreboendet. Utan deras insatser skulle Sverige stanna, bokstavligt talat. Boken skildrar proffs som är stolta över sina jobb och engagerade i de människor de tar hand om: sombarnen på förskolan och fritids, patienterna och de äldre som behöver hjälp av hemtjänsten för att klara vardagen.
Det är jobb som kräver yrkesskicklighet. Det är yrkesskicklighet som gör att vårdbiträdet på äldreboendet vet hur äldre dementa kan motiverasatt äta. Det handlar om att använda rösten, det hänger på blicken, på kroppsspråket.
När en patient på covid-intensiven blir sämre kan en tränad undersköterska höra det på andningen, se det på hudfärgen, med lång erfarenhet till och med känna det på lukten. Innan maskinerna börjar larma. Att få respekt för yrkesskickligheten och rätt förutsättningar att utöva sitt yrke. Även innan pandemin handlade det fackliga arbetet om det.
Katastrofer avslöjar vilka vi människor verkligen är.
Våren 2020 misslyckades Sverige med att slå en ring runt de äldre. Det berodde inte bara på attberedskapslagren var tomma. Redan innan coronaviruset tvingade personalen att gå sjukskriven i veckor var det för få anställda, normalläget var underbemanning. Det är de anställda som avgör hur bra omsorgen blir, det spelar roll om de kan stanna på samma arbetsplats, i samma team, om de har tid att använda sin yrkesskicklighet, om de får chans att fortbilda sig till specialistundersköterska inom geriatrik, eller om de måste sova med mobilen under kudden redo att ringas in ett arbetspass i taget. Coronakrisen blev en tragisk bekräftelse på det medlemmar i Kommunal larmat om i åratal. Statistiken är tydlig: äldreboenden där fler smittades av coronaviruset hade högre andel timavlönade och lägre bemanning.
Spanska sjukan, coronapandemin. Katastrofer avslöjar vilka vi människor verkligen är. Många tänker sig att det som döljs under en tunn fernissa av civilisation är en i grunden egoistisk och brutal mänsklig natur. Men är det något vi vet om hur människor beter sig i katastrofer, skriver den amerikanska författaren och journalisten Rebecca Solnit, är det att de allra flesta agerar osjälviskt och solidariskt. Vi hjälper varandra. På så sätt kan katastrofer också hjälpa oss få syn på en annan, bättre ordning. ”Jag tänker mig det som islossning”, skriver hon, när packisen bryts upp och farleder som tidigare varit oframkomliga plötsligt öppnas.
Vi ska inte tillbaka till hur det var innan, för det var inte bra. Det nya normala måste bli bättre än det gamla. Den indiska författaren Arundhati Roy har beskrivit coronapandemin som en portal, en port mellan en värld och en annan. Vi kan välja att gå igenom den, skriver hon, och dra med oss det gamla, eller så kan vi välja att gå igenom den ”med lätt bagage, redo att kämpa för en annan värld.”
Texten inleder boken På liv och död – berättelser från en pandemi som ges ut av Max Ströms förlag på uppdrag av fackförbundet Kommunal.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
