Foto: Wikimedia

Freud Vill man förstå 1900-talets  historia kommer man inte undan Freud. Vissa låter sig inspireras, andra pucklar på. Sedan 70-talet har en form av påpucklande blivit en egen genre. På engelska kallas den ”freudbashing”. Det skriver Britta Högberg, legitimerad psykolog och fil.dr i pedagogik. 

2016 skulle bli 2017. Ett nytt år stod för dörren. Ledarskribenterna på Svenska Dagbladet hade samlat sig till en betraktelse om en bättre framtid. De började i Freuds essä Vi vantrivs i kulturen, som de sammanfattade i ett par rader:

”Tanken var att det moderna samhället krävde självdisciplin för att begäret och aggressionen skulle hanteras. Och det verkliga eländet skulle vara att samtidigt som individen bara blir friare blir hon alltmer hämmad”. 

Inte alla rätt, konstaterade ledarskribenterna. Många agerar ut trots moderniteten, sade de och uppmanade läsaren att inte låta Freud locka till att gräva djupare. Låt oss i stället sätta ihop en önskelista för bättre trivsel, manade de. Om vi bara tar itu med populism, immigration och kränkthetskultur kommer vi snart må bättre.

Jag har inte kunnat släppa denna nyårshälsning. Den kom ju från en av landets största dagstidningar. Jag delade inte deras mekaniska människosyn. Dessutom hade jag läst Freud.

Kvar i källaren står en samling gulnade pocketböcker med Freuds texter, i Stracheys engelska översättning. Böckerna är ett minne från den provisoriska psykologutbildningen i Lund, tidigt sjuttiotal. På den tiden låg Freudläsning långt bortom min mognadshorisont. Och även då fanns två läger – behaviorism mot psykoanalys. Jag styrdes i psykoanalytisk riktning. För mig handlade det om att se människan som ett besjälat djur. 

När jag närmade mig psykoanalysen var det på andra vägar. Jag läste Bion, Winnicott, Bowlby och andra i objektrelationsinriktningen, jag bekantade mig med Klein och Lacan. Men jag läste också Lewin, Bateson och andra systemteoretiker. Det var ju trots allt sjuttiotal och intresset för gruppdynamik och socialpsykologi var stort.  

Mycket vatten har flutit under broarna sedan min psykologtyp skickades i exil. Inte utan vånda har jag sett professionen bli något annat. Dagens psykologi med sina bokstavskombinationer och manualbaserade metoder är mig lika främmande som ledarskribenternas önskelista. Och helt ensam är jag inte.

Vill man förstå 1900-talets  historia kommer man inte undan Freud. Vissa låter sig inspireras, andra pucklar på.

Psykoanalysen börjar vinna mark igen, skrev Kajsa Haidl i en kulturartikel 2020. Hon undrade om det berodde på milleniumgenerationens längtan efter mening. I sitt sökande efter svar blickade hon ut mot samhället, intervjuade psykoanalytiker och provade att själv lägga sig på divanen. Det var en välskriven och associationsrik essä. Två dagar senare kom svaret. Psykologen Björn Hedensjö skrev: ”Om folk läser att psykoanalys kan vara ett alternativ till kbt och evidensbaserad terapi kan de förledas att fatta dåliga beslut om vilken vård de ska söka”. Efter ytterligare två dagar försvarade Johan Eriksson psykoanalysens plats som behandlingsform. Det eviga enviget var igång och guldet i essän blev till sand. 

Vill man förstå 1900-talets  historia kommer man inte undan Freud. Vissa låter sig inspireras, andra pucklar på. Sedan 70-talet har en form av påpucklande blivit en egen genre. På engelska kallas den ”freudbashing”. Freudbashing har två särdrag. Det ena är tidskollapsen. Freud dog 1939 men betraktas som om han levde och verkade idag. Det andra är demoniseringen av personen Freud. Han framställs som bedragare, knarkare, incestuös förgripare. I Sverige dyker det då och då upp i vidräkningen med svensk psykiatri. Mellan raderna skymtar lösningen fram: förbjud Freud på psykoterapiutbildningarna. Se till att alla inordnar sig i det evidensbaserade ledet så kommer allt att fungera. Och media hakar på i samma anda. 

Varje land har sin egen variant av Freud. Varje tidsepok har sin. Olika vetenskapliga discipliner läser honom på sitt sätt, olika samhällssektorer likaså.

Psykoanalysen fångade upp kärnan av modernitetens viktigaste frågor, skriver den israeliska kultursociologen Eva Illouz i boken Saving the modern soul. När sexualitet, uppväxt och föräldraskap kopplades samman med ideal som autonomi, självinsikt och strävan efter lycka blev psykoanalysen ett karismatiskt objekt. Freud gav röst åt den subjektiva erfarenheten. Och han speglade det som rörde sig under ytan i samhället. Det stack förstås i ögonen. Medvetandeflöden utan kontroll; ansvarsutkrävande utan hemvist. Psykoanalysen provocerade från början. En pseudovetenskap utan evidens, som det heter numera.

Varje land har sin egen variant av Freud. Varje tidsepok har sin. Olika vetenskapliga discipliner läser honom på sitt sätt, olika samhällssektorer likaså. Också de psykoanalytiska skolbildningarna har sin Freudversion. Det finns med andra ord många versioner av Freud. Alla fångar de på sitt sätt det givna kollektivets värderingar, ideal och praktiker om vad en människa är och bör vara. 

Den, som definierar något som vetenskap och annat som icke-vetenskap, söker alltid efter bevis och stränghet. Men vetenskap är också nya upptäckter och fruktbara insikter, argumenterade socialpsykologen Serge Moscovici när han förklarade varför han valde psykoanalysen som studieobjekt i sin stora undersökning om relationen mellan vetenskaplig kunskap och vardagskunskap. 

 Moscovici myntade begreppet social representation. Begreppet är en vidareutveckling av Durkheims begrepp ”sociala ting”. Sociala ting är kollektiva företeelser som vetenskap, religion, myter. De befäster sociala band och förbereder oss för gemensamma handlingar. Durkheim, samtida med Freud, ansåg att det ”tänkande samhället” var ett fenomen i sig, jämförbart med den materiella världen. 

Många av psykoanalysens begrepp är numera sociala representationer och som sådana en del av vår vardag. Men det är också begrepp som ”kvalitet” och ”evidens”. Essensen i dessa begrepp är drömmen om en rationell metod, ett exakt språk och en enhetlig vetenskaplig form. Rationella drömmar av detta slag har en benägenhet att återkomma i tider av oro och ofärd.

I ljuset av det gamla Europa blir Freud begriplig; och i ljuset av Freuds verk blir det gamla Europa begripligt.

I början av 70-talet hävdade den skotske läkaren Archibald Cochrane att sjukvården skulle förbättras avsevärt om man satsade resurserna på behandlingsmetoder som visat sig vara effektiva i randomiserade, kontrollerade studier. Medicin och ekonomi förenades i en global evidensrörelse. Den fick sitt stora genombrott på 90-talet. Kravet på evidensbaserad praktik spreds som en löpeld. Allt borde evidensbaseras. Även politiken. 

Vi fick ”verktyg” som skulle ta rätt på dagens ”utmaningar”. Komplexa verksamheter som skola, socialtjänst och sjukvård skulle organiseras så att ”evidensen” kunde säkras. Allt skulle läggas i positivismens prokrustesbädd. ”Vetenskap och beprövad erfarenhet” blev bara ”vetenskap” och tyst kunskap, erfarenhet och omdöme förlorade sin legitimitet. Evidensrörelsen är en del av den kvalitetsteknologi som bär nyliberalismens signum. Idag har evidenskraven ganska lite med vetenskap att göra. 

Vetenskapliga kontroverser handlar mer om makt och identitet än om nyfikenhet och kritik. Dessutom är den vetenskapliga kunskapen alltid en produkt av forskarkollektivens verksamhet. Och forskare är människor; de har böjelser och formas som alla andra av samtidens fördomar. 

Så varför bråkas det fortfarande om Freud? Frågan ställdes av vetenskapsjournalisten John Horgan i tidskriften Scientific American 2019. Hans svar lyder:

… Freud lever för att vetenskapen inte har lyckats producera ett tillräckligt potent kropp/själ-paradigm som skulle kunna kasta av honom en gång för alla. Freuds kritiker har rätt, psykoanalysen är fruktansvärt bristfällig, men detsamma gäller för konkurrerande kropp/själ-paradigm, inkluderande behaviorism, kognitiv psykologi, evolutionspsykologi och beteendegenetik …

Kanske är det här skon klämmer. Klyftan mellan själslig aktivitet och kroppens materialitet låter sig helt enkelt inte överbryggas. I stället fylls den med tidens föreställningar om människan, samhället och det goda livet. Vetenskapen frodas i klyftan; där huserar de idoga forskarna, arbetandes med att täppa till hålen efter människans subjektivitet och tillkortakommanden. 

Freud menade att det som upptäcktes i det omedvetna, förebådade vad som senare skulle hända oss i verkliga livet. Jag gör tvärtom, skriver historikern Elisabeth Roudinesco, i sin stora Freudbiografi. Hon vill visa att Freuds upptäckter var tolkningar av samhället han levde i, och att han placerade dessa i det omedvetna. Roudinesco skriver:

… här är mannen i världen nedsänkt i historisk tid i en varaktig berättelse där små och stora saker blandas i varandra, privat och offentligt liv, galenskap, kärlek, vänskap, dialoger som sträcker sig över tid, utmattning och melankoli, tragedier med död och krig, och exil som till slut rör sig mot kungariket av en för alltid osäker framtid, som alltid måste återskapas … 

Att läsa Roudinesco är som att kliva in ett kostymdrama om Wien vid förra sekelskiftet. I ljuset av det gamla Europa blir Freud begriplig; och i ljuset av Freuds verk blir det gamla Europa begripligt. I Roudinescos detaljrikedom och historiografiska ansats träder vår egen tid fram.

1908 publicerade Freud Den ”kulturella” sexualmoralen och vår tids neuroser.  Citattecknen i titeln hänvisar till filosofiprofessorn Christian von Ehrenfels som året innan hade gett ut skriften Sexualethik. von Ehrenfels gjorde skillnad mellan den ”naturliga” och den ”kulturella” sexualmoralen. Freud började där, och jag följde honom i spåren. 

von Ehernfels menade att européerna hade fått betala ett högt pris för monogamins kulturella vinster. Monogami var onaturlig och ohälsosam; männen blev kluvna, påstod han. Deras ”dagmedvetande” höll dem i schack, medan deras ”nattmedvetande” bröt igenom i allehanda omoraliska, grymma, våldsamma, antisociala och destruktiva handlingar. Våldet mot kvinnor berodde på monogamin. Både kvinnorörelsen och socialismen var en produkt av monogamins styggelse, menade Ehrenfels. Hans lösning var ”viril selektion”. Kvinnorna skulle bo i självstyrande hushåll, och männen skulle bo för sig. Män som hade råd kunde forma reproduktiva giftermål med kvinnor, helst flera. Kvinnor, däremot, var monogama till sin natur, och kunde bara vara gifta med en man åt gången. Manlighetsfrågan var också nära förbunden med rasfrågan. Då som nu stod rasism och feminism i samhällsdebattens centrum. 

Freud delade uppfattningen att den kulturella sexualmoralen behövde reformeras, men menade att det inte tillkom läkaren att framställa reformförslag. I stället ville han visa hur den ”kulturella” sexualmoralen påverkade människors villkor; inte minst kvinnors:

… Uppfostran förmenar kvinnorna ett intellektuellt sysslande med de sexuella problemen som de ju faktiskt har en mycket stor naturlig vetgirighet inför, förskräcker dem med att fördömande kalla en sådan vetgirighet okvinnlig och påstå att den är ett tecken på syndiga anlag. Därigenom blir de avskräckta från tänkande över huvud taget, och vetande minskar i värde för dem …

Kvinnans intellekt och sexualitet är fortfarande en besvärande kombination. Men numera är dramaturgin en annan. Kvinnokaraktärerna i dagens populärkultur är ofta känslomässigt avstängda karriärister, som håller på att jobba ihjäl sig. Vår tids hysteri, kanske. Prestationshysteri. Av mer eller mindre underliga anledningar hamnar dessa överambitiösa kvinnor på landet. Där blir de ännu mer hysteriska innan de träffar en jordnära man, som brukar livnära sig på det naturen ger. Med sin manliga styrka dämpar han hennes prestationshysteri, lockar fram hennes kvinnlighet. Hon lockar fram hans driftighet. Tillsammans skapar de ett eget företag.

Det gick att slå mynt av psykoanalysens kulturella genomslag. Känslor blev en väsentlig aspekt av ekonomiskt handlande, och den ekonomiska logiken blev en viktig del av kärlekslivet.

Freud utgick från sin syn på sexualdriftens utveckling när han härledde den kulturella sexualmoralen. Han identifierade tre nivåer: på den första kunde sexualdriften spela fritt utan inriktning mot fortplantningsmålet, på den andra skulle lusten undertryckas om den inte tjänade fortplantningen, och på den tredje nivån var sexualdriften legitim endast i fortplantningssyfte. 

Freud sade inget om den första nivån. Kanske kunde han inte ens föreställa sig den. Och det skulle dröja länge tills ”fritt spelande sexualdrift” blev en normativ struktur. Även om den sexuella frigörelsen började redan på 1700-talet så fullbordades den först genom 60-talets sexuella revolution. Femtio år har gått, och när vi nu ser tillbaka, visar det sig att frigörelsen hade sitt pris.

Det gick att slå mynt av psykoanalysens kulturella genomslag. Känslor blev en väsentlig aspekt av ekonomiskt handlande, och den ekonomiska logiken blev en viktig del av kärlekslivet. Livsvärldar, kärlekslängtan och misslyckanden kunde skoningslöst exploateras av underhållningsindustrin. Kapitalismen blev emotionell. Kärlek blev något som skulle produceras och konsumeras, och kärlekens smärta sågs både som onödig och självförvållad. Smärtan blev en skam och ett misslyckande som till varje pris måste undvikas. 

Sexualitet drivs idag av konsumtionsdrift, inte av sexuell lust, menar Illouz i boken Därför tar kärleken slut. Sexualiteten har blivit en del av prestationssamhället. Media matar oss dagligen med råd som förväntas främja sexuella prestationer och njutning.

Annat är det med kärleken. Eftersom man måste vara beredd på att alla kärleksrelationer förr eller senare tar slut, får man helt enkelt räkna med själsliga förluster. Själslig återhållsamhet anbefalles! Blir man någons konsumtionsobjekt förlorar man sin själ. För samhället är detta bekymmersamt. Kan vi inte älska, kan vi ej heller tänka, skriver filosofen Byung-Chul Han i boken Eros agoni. För hundra år sedan sade Freud ungefär detsamma.

De nattmedvetna männen rider igen. Vi såg det komma, men ville inte tro det. Ofattbart lidande tränger in i våra vardagsrum. Mörkret i konsumtionssamhällets rationella dröm har hunnit ikapp. Vi är besvikna.

Kriget släpper fram urmänniskan i vårt omedvetna, skrev Freud i essän Tidsenligheter om krig och död. Urmänniskan är oemottaglig för tanken på sin egen död, mordisk mot främlingen och kluven till sina älskade. Året var 1915. Hans söner och svärsöner låg vid fronten. Själv funderade han på hur kriget påverkade alla dem som stannade hemma

… den enskilde som inte själv blivit en deltagare i kampen och därmed en liten partikel i det väldiga krigsmaskineriet, känner sig förvirrad, och desorienterad och hämmad i sin prestationsförmåga …

Det själsliga lidandet hos de hemmavarande orsakas av två ting, menade Freud. Besvikelse och en förändrad inställning till döden. Besvikelsen handlar inte bara om mötet med urmänniskan inom oss, den handlar också om maktlösheten inför staten.

… folk representeras i stort sett av de stater de bildar, och dessa av de regeringar som styr dem. Den enskilde medlemmen av folket kan under detta krig slå fast det som redan i fredstid försökte fånga hans uppmärksamhet, att staten har förbjudit den enskilde att göra orätt, inte därför att den vill avskaffa orätten utan därför att den vill monopolisera den, som den gjort med salt och tobak. Den krigförande staten tar sig rätten att begå varje oförrätt, varje våldshandling som skulle göra den enskilde ärelös …

Om gemenskapen upphör att klandra, skrev Freud, upphör undertryckandet av de onda lustarna, och människorna begår dåd av en sådan grymhet, bakslughet, svek och råhet som man trott omöjligen kunde förenas med ett civiliserat samhälle.

Om gemenskapen upphör att klandra, skrev Freud, upphör undertryckandet av de onda lustarna, och människorna begår dåd av en sådan grymhet, bakslughet, svek och råhet som man trott omöjligen kunde förenas med ett civiliserat samhälle. Vårt samvete är inte de omutliga domare vi vill tro; samvetet är social rädsla och ingenting annat, påpekar han vidare.

Nej, Freud tillhandahåller ingen lindring, ej heller någon evidensbaserad manual. Han bidrog med insikten om att samhällets mörka sidor huserar i vårt omedvetna och att ingen är herre i eget hus. Smärta och lidande är vår arvedel. Och varje tid formar sina sociala representationer av denna arvedel. Freud erbjöd förvisso inga lösningar, men gjorde oss en smula mer läskunniga när mörkrets mysterium sveper fram inom oss och i samhället.