Fiskare vid Brofjärden, med raffinaderiet på andra sidan. (Bild: W.carter/wikimedia)

Preemraff Utbyggnaden av raffinaderiet i Lysekil sker med kortsiktig politik och lätta argument, såsom att det ger 150 nya jobb eller att en liknande fabrik skulle släppa ut mer om den lades utomlands. Men man glömmer då bort att utbyggnaden sker i ett område som inte tål mer föroreningar, varnar Rune Lanestrand.

I debatten om den enorma utbyggnaden av oljeraffinaderiet i Lysekil är det nästan ingen som tagit upp den grundläggande frågan; tål den smala, känsliga kustremsan i Bohuslän ännu mer utsläpp? Ett område som i ett halvsekel har fått ta emot så oerhört stora mängder sot, svavel och annat kemiskt nedfall, från raffinaderiet och tidigare från Englands orenade utsläpp från koleldningen, att naturen sviktar. Troligen ytterst nära en kollaps.

Att detta hörn av nordvästra Västergötland med Bohuslän och Dalsland sedan många år är hårt drabbat av omfattande skogsdöd, avmagrade sjuka älgar, försurade brunnar och sjöar och fiskdöd har gått under radarn i riksmedia, riksdag och regering.

Surt regn ned till ph 3,5 har uppmätts och trots stora kalkningsprojekt har känsliga fiskarter minskat kraftigt eller är helt borta. Rödlistade blommor försvinner i tysthet utan rubriker. Medicinalväxter som vi plockade när vi gick i skolan och lämnade in på apoteket i stan är sedan länga borta. Barrens klyvöppningar som granen andas genom förstörs av luftföroreningar, träden torkar och angrips av barkborre. Även bin, humlor och värdefulla pollinerande insekter minskar drastiskt för varje år.

Jag minns redan då vi som barn fiskade på insjöisarna att det vid töväder blev en svart hinna av sot när det blev vattensamlingar på isen. Ja, hela området i Bohuslän och stora delar av Dalsland och Älvsborgs län har under långa tider belastats med gifter både långväga och från Scanraff/Preem i Lysekil, kemiindustrikonglemeratet och Europas största oljekraftverk i Stenungsund samt Preems raffinaderi i Göteborg. Till detta den hårt trafikerade E6-an.
När England började rena kolutsläppen expanderade Scanraff utan någon egentlig miljökontroll och nedsmutsningen fortsatte i oförminskad takt.

Spåren efter ett av Europas största raffinaderier är ytterst avskräckande. Den som odlar och har markkontakt märker hur bördigheten sjunker, jorden blir stummare när livsnödvändiga mikroorganismer, mycelium och mykorrhiza, som inte tål det kemiska nedfallet, slås ut.

Även om den förhärskande vinden kommer in från väster har raffinaderiet under många år naturligtvis också kraftigt förorenat både Brofjorden och Västerhavet. Inte minst med allt spillvatten från den enorma anläggningen.
Vilken enorm anläggning det är frågan om framgår i en artikel i Bohusläningen 2014:

I genomsnitt brukar det komma fem tankfartyg om dygnet till Brofjorden som är Sveriges näst största hamn. Under 2014 handlade det om cirka 1400 fartygsanlöp.Varje år hanteras cirka 22 miljoner ton gods i hamnen vid Brofjorden. Detta kan jämföras med hamnen i Uddevalla som hanterar cirka en miljon ton gods per år och hamnen i Lysekil som har en godshantering på 500 000 ton gods per år. Nu (2014) utreds ytterligare en satsning på Preemraff i storleksordningen 1,5 miljarder.

Då myndigheterna väl känner till det redan hårda miljötrycket på stora delar av Västsverige borde en ansvarig länsstyrelse satt ner foten och sagt, att nu räcker det. Men det är tyvärr mer regel än undantag att länsstyrelserna behandlar jättarna med hartassen. Klorna tar man fram när det gäller småföretag och småbruk.

Monique Wannding, enhetschef vid miljöskyddsavdelningen vid Länsstyrelsen i Västra Götaland, är i augusti 2019 intervjuad i SVT:
– Sen 90-talet har vi i Västra Götaland gemensamt lyckats minska koldioxidutsläppen med 15 procent. Ett arbete med att införa mer energieffektiva bostäder och utbyggnad av fjärrvärme har bidragit till denna minskning.
Men om Preem går vidare med utbyggnaden av oljeraffinaderiet i Lysekil så kommer nivåerna av koldioxidutsläpp att öka mycket kraftigt.
– Samtliga minskningar som gjorts sen 1990 kommer att ätas upp, och det är klart att det är oroande om vi går mot en sådan utveckling, säger Monique Wannding till SVT.

Trots detta ger Länsstyrelsen i december 2019 sitt tillstånd. Landshövdingen, den tidigare SÄPO-chefen Anders Danielsson, tycker att man gjort en bra avvägning mellan nytta och risker. Han är stolt över att man ställer krav på att Preem ska ha 0-utsläpp 2040. Vilket väl, om inte miljösituationen vore så allvarlig, närmast får ses som ett dåligt skämt. Det slutgiltiga beslutet ligger nu hos regeringen.

 

Scanraff byggs 1971 (Bild Terje Fredh / Bohusläns museum )

 

Historiskt har raffinaderiet sina rötter i folkhemmets industrisatsningar via Bilägarnas inköpscentral, IC, som bildades 1926 och i Sveriges oljekonsumenters riksförbund, OK, som bildades på initiativ av Kooperativa Förbundet 1945 och vars arkitektkontor gjorde ritningarna till Scanraff.

Kooperativa Förbundets Arkitekt- och Ingenjörsbyrå (KFAI) hade på 1930-talet över 70 medarbetare och var då Sveriges största arkitektkontor. KFAI ritade utöver matbutiker, varuhus och stormarknader även bostäder, fabriksanläggningar och restauranger.

1970 fick OK regeringens tillstånd att bygga ett raffinaderi vid Brofjorden i Lysekil. Endast Naturskyddsföreningen, som fått rätt beträffande miljön, var kritisk och motsätter sig nu utbyggnaden av samma skäl.  De ansåg att platsen ligger i en alltför känslig natur.

Anläggningen stod klar 1975 och hette då Skandinaviska Raffinaderi AB eller Scanraff som det kom att kallas. Och var den dittills största enskilda investeringen i Sverige, med en byggkostnad på 1,47 miljarder kronor i 1975 års prisnivå.
Satsningen på Scanraff visade sig under 1970-talets oljekris vara lyckad ur företagssynpunkt då ägaren OK med egna tankfartyg och eget raffinaderi kontrollerade alla led från råoljekälla till färdig produkt. OK avancerade till att bli den största bensinförsäljaren i Sverige under 1970-talet.

1986 frånskildes OK:s industridel från Scanraff för att fusioneras med det statliga oljebolaget Svenska Petroleum AB och fick då namnet OK Petroleum AB.
Kvar finns OK:s kedja med bensinstationer. För att överleva på den hårda marknaden togs beslutet att samstationera med Q8 under namnet OKQ8. Detta visade sig vara framgångsrikt och ledde till att man 1999 bildade OK-Q8 AB  för att permanent förvalta samtliga bensinstationer gemensamt. Ägs i dag av medlemmarna i OK och Kuvait Petroleum International.

1994 kom Saudiarabien in i bilden när det nybildade Corral Petroleum Hold AB som ägdes av saudiern Mohammed Al-Amoudi, köpte delar av oljebolaget OK Petroleum.
När sedan Al-Amound  köpte hela raffinaderiet byttes namnet till Preem, där även Preemraff i Göteborg ingår. Anläggningen är ett så kallat komplext raffinaderi med ett stort antal förädlingsanläggningar. Preem står för cirka 50 procent av alla raffinerade produkter som säljs i Sverige. Närmare 55 procent av de färdiga produkterna går årligen på export.

Scanraff/Preems historia visar i ett nötskal utvecklingen från statens industrisatsning fram till att de lika giriga som hänsynslösa globalföretagen köper upp och tar över de flesta större industriföretag i Sverige. Inte minst kineserna tar för sig allt mer. Det senaste är att Uddevalla kommun träffat en avsiktsförklaring om att kineserna ska bygga en underjordisk järnvägsstation i kommunen. Tidigare var kineserna på vippen att få köpa hamnen i Lysekil. Är kanske Preem efter SAAB och Volvo nästa kinesiska stora rov i Västsverige när Saudiarabien tar fram billigare energi genom solceller än att pumpa upp olja? Kineserna äger genom europeiska bolag redan en betydande del av den svenska vindkraften.

När vår generation, genom en blandning av girighet och aningslöshet och fullkomligt ohållbar förbrukning, har förorenat, luft, insjöar, haven och stora arealer jord- och skogsmark är det dags att lyssna på den ungdom som nu protesterar. De är förtvivlade när de får klart för sig vilket sorgligt miljöarv som väntar dem. De kan inte få någon framtidstro om vi fortsätter rofferiet. Nu gäller det att rädda det som räddas kan.

Nu väger kortsiktig politik och argument lätt, såsom att utbyggnaden av Preem ger 150 nya jobb, eller det listiga argumentet att en liknande fabrik skulle släppa ut mer om den lades utomlands. Men man glömmer då bort att här sker utbyggnaden i ett område som inte tål mer föroreningar, som står nära den vippunkt alla fruktar.

Preem är en milstolpe. Om regeringen ger tillstånd till utbyggnad är det inte bara ungdomar som tappar tron på framtiden.
Därför ber jag i min förtvivlan och maktlöshet över makthavares brist på känsla för naturen en bön för Bohuslän och angränsande trakter med förhoppning om att förnuftet ska segra och att vi alla ska kunna hoppas på en bättre och renare värld.

Källor: ”OK på väg i 75 år”, Dagens industri, Bohusläningen, Veckans affärer, TT, länsstyrelsen i Västra Götaland

 

***

Följ Arena Essä på Facebook