Joe Biden tillträder som USAs president. (Foto: Gabriel Silva /Wikimedia)

USA Trots att en fjärdedel av amerikanerna är katoliker är Joe Biden USAs blott andre katolske president. Katolikernas inträde i politikens finrum har utvidgat föreställningen om vilka som utgör majoritetsbefolkningen, skriver Svante Holmberg.

Tre månader innan sin valseger i november 1960 höll John F. Kennedy ett tal i Houston inför en samling pastorer, där han sa följande:

Jag tror på ett Amerika där religiös intolerans en dag kommer att försvinna, och där alla människor, oavsett religionstillhörighet, behandlas lika. […] Det var för ett sådant Amerika jag kämpade, och min bror dog, under andra världskriget. Ingen antydde då att vi hade ’dubbla lojaliteter’, att vi inte ’trodde på frihet’ eller att vi tillhörde en illojal grupp som hotade den ’frihet för vilken våra förfäder dött’.

Det var en vädjande lojalitetsförklaring av typen man i europeisk historia ofta förknippar med judiska personer, men Kennedy var katolik och publiken protestantisk.

Under hela valkampanjen hade JFK förföljts av anklagelser i protestantisk media om att han tog order från påven. Johannes XXIII och Kennedy kallades bland annat för ”Store John och Lille John”. Vann JFK skulle Vita huset kontrolleras av Vatikanen, hette det. Vann gjorde emellertid Kennedy, och blev därmed USA:s förste och dittills ende katolske president, för trots att 23 procent av befolkningen är katoliker skulle det ta 60 år innan Joe Biden valdes till nästa.

Fördomarna och diskrimineringen av katolikerna hade djupa rötter. USA hade dominerats av frikyrkliga kristna sedan självständigheten 1776. Dessa härstammade från länder i Nordeuropa med protestantiska statskyrkor, från vilka man ärvde en motvilja mot katolicismen. Under den brittiska tiden fanns också uttalat antikatolska lagar i kolonierna. Många av självständighetsivrarna kom dock att identifiera den engelska kyrkans hierarki och liturgi med den katolska, vilket stärkte de antikatolska stämningarna i landet efter självständigheten.

 

Al Smith (Wikimedia)

 

På 1800-talet publicerades flera falsarier om katoliker och det hetsades mot dem i kyrkor och på Ku Klux Klan-möten, med upplopp och kyrkobränder som följd, till exempel i Philadelphia 1844. När Al Smith 1928 blev den förste katoliken att kandidera till presidentposten brände klanen kors på flera platser i protest. Smiths motstånd mot alkoholförbudet uppfattades också vara ett försvar för ett traditionellt nattvardsfirande och därmed ett katolskt ställningstagande, vilket förargade många protestantiska väljare som värnade förbudet. Hans religion bidrog således starkt till att han förlorade valet.

Religiöst ansågs i allmänhet katolikerna lita mer på prästerskapet som källa till Guds avsikter än Bibeln själv, lägga större vikt vid magiska ritualer än tron och ägna sig åt avgudadyrkan av sina helgon. Påven tolkades som antikrist; en gudlös och farlig spridare av irrläror.

Politiskt byggde den nya republiken på idéer av liberala tänkare, som John Locke, vilka lärde ut att katoliker var oförmögna att underkasta sig en världslig demokratisk makt. En viktig fråga blev därför att förhindra upprättandet av katolska friskolor, eftersom sådana ansågs bidra till religiös separatism och underutveckling. Ett tema som känns igen från dagens svenska integrationsdebatt, fast här spelas katolikens roll av muslimen.

 

 

Fördomarna hade också en etnisk udd, då katolikerna ofta var nyare invandrare från länder som Irland, Italien och Mexiko. De var fattigare och sågs som avvikande. För en svensk publik finns ett bekant exempel på hur katoliker etnifierades i filmen Lady och Lufsen från 1955, där de två flamsiga kockarna turas om att förbanna varandra med helgade latinska låtsasfraser som ”sacramento idioto” och ”sancta simplicitas”.

Även om förtrycket aldrig var lika formaliserat och hårt som mot de svarta och urinvånarna, var det ändå påtagligt nog för att i 150 år dela upp USA:s befolkning i en tydlig protestantisk och katolsk sfär, där vita protestanter helt dominerade det politiska och ekonomiska livet.

I juli 1963 satt stora delar av USA på nålar när Kennedy besökte Vatikanstaten. Frågan som oroade människor var om deras president skulle knäböja inför påven och kyssa hans ring, så som en katolik bör göra. JFK nöjde sig emellertid med en lätt nickning och handskakning, en gest som för många protestanter signalerade att det gick att vara både hängiven amerikansk medborgare och katolik. Ett knappt halvår senare mördades Kennedy, men hans tid som president gjorde det lättare för efterkommande katoliker att nå politiska toppositioner. Fast det skulle dröja länge innan USA fick en ny katolsk president, är idag sex av nio domare i Högsta domstolen katoliker, liksom talmannen i representanthuset.

Det var dock inte bara JFK som öppnade dörren till maktens korridorer. I valet 1980 gjorde många värdekonservativa katoliker gemensam sak med den protestantiska högern i moralfrågor som abort och samkönade äktenskap, och hjälpte därmed republikanen Ronald Reagan till segern. När Kennedy vann röstade närmare 80 procent av katolikerna på hans liberala och mer välfärdsorienterade parti Demokraterna. Numera gör bara hälften det, och en kristen höger utan ett stort katolskt inslag finns knappt.

I media beskrivs inte längre den dominerande gruppen i USA som ”vita anglosaxiska protestanter” (WASPs), vilket var vanligt i min ungdom på 90-talet, utan enbart som ”de vita”. Katolikernas inträde i politikens finrum har utvidgat föreställningen om vilka som utgör majoritetsbefolkningen, och gjort protestantismen överflödig som markör. För Biden är katolicismen inte ett hinder som för Kennedy. Den nye presidenten talar ofta öppet om sin tro, firar regelbundet mässa och bär sin döde sons rosenkrans runt handleden. Det religiösa motstånd han möter kommer snarast från katoliker som ogillar hans stöd för abort.

Visst förekommer än idag sporadiska fall där protestantiska fanatiker attackerar katolska kyrkor och sprayar ”avgud” på statyer av Jungfru Maria, men trots det hör förtrycket av katolikerna i huvudsak till det förgångna. Ändå spelar deras berättelse roll.

För det första eftersom den visar att politiska allianser, som för stunden förefaller otänkbara, plötsligt kan uppstå kring moralfrågor. Själv har jag exempelvis aldrig slutat förvånas över att den politiska eliten hos Sveriges traditionella muslimer för några år sedan sökte sig till det likartsfeministiska Miljöpartiet, med flera skandaler som följd. I framtiden kommer kanske muslimer som inte vill skaka hand med det motsatta könet, istället att ansluta sig till ett mer särartsfeministiskt parti på högerkanten.

För det andra då den synliggör att situationen för grupper som utsätts för fördomar och diskrimineras på grund av sin religion eller etnicitet, relativt snabbt kan förändras till det bättre. Bilden av vilka som ingår i majoritetsbefolkningen är inte statisk. Minoritetspersoner som idag upplever att de, likt Kennedy, måste bevisa sin pålitlighet för den dominerande gruppen kan få erfara att deras barn eller barnbarn helt slipper dela den erfarenheten, i USA såväl som i Sverige.

 

***

Följ Dagens Arena på Facebook