Jimmie Åkesson på Almedalens scen 2018. Bild: Wikimedia

Aborträtt Istället för en stark ideologisk kompass försöker radikala högerpartier ofta prova sig fram på olika vägar mot att kanalisera väljarnas missnöje. SD:s försök till omprofilering i jämställdhetspolitiken ska därför ses utifrån att abortmotstånd inte är en lyckad politisk strategi i Sverige, skriver Signe Svallfors.

I våras rapporterade nyhetsmedia om att radikalhögerpartiet Sverigedemokraterna (SD) planerar att överge sin antiabortagenda efter insikten att det inte varit en lyckad politisk strategi i tidigare val. Detta under en tid då rätten till laglig och säker abort förmodligen är mer politiserad än någonsin.

Nya grava inskränkningar av reproduktiva rättigheter har skett i exempelvis den amerikanska delstaten Alabama, där abort endast är tillåtet när graviditeten innebär en ”seriös hälsorisk” för kvinnan, utan undantag för sexuellt våld eller incest. I Georgia och flera andra amerikanska delstater har abort kriminaliserats vid tidpunkten då en läkare kan höra fostrets hjärtslag (vilket vanligtvis är vid ungefär sex veckor, då många kvinnor ännu inte vet att de är gravida). I Guatemala skulle det omdiskuterade lagförslaget 5272 stärka den redan hårda abortlagstiftningen genom att också kriminalisera missfall. Framgången för radikalhögern i Polen har också, med stöd av kyrkan, lett till förslag om ännu hårdare abortlagar. I Norge har inskränkningar av aborträtten till och med blivit en förhandlingsfråga för regeringsbildning.

Samtidigt har massiva pro-choicedemonstrationer ägt rum i Argentina, där abort nu endast är tillåtet vid våldtäkt eller om den gravidas liv är i fara. Irland har nyligen tagit ett folkomröstningsbeslut om att ta bort konstitutionstillägget som kriminaliserade abort. Evelyn Hernández, som för två år sedan dömdes till 30 års fängelse i El Salvador för barnamord efter ett missfall, friades nyligen. Också Australien, Nya Zeeland, Gibraltar och Nordirland ser för närvarande över sina kriminaliserande abortlagstiftningar.

Radikalhögerpartier överger ofta mindre lyckade politiska projekt för att driva sin bredare antietablissemangspolitik.

SD:s utspel kommer med andra ord i en tid där aborträtten används mer än någonsin som ett slagträ i kampen mellan konservativa och progressiva värden. Även om denna politiska svängning inte gör SD till ett feministiskt eller ens kvinnovänligt parti, visar det tydligt hur starkt stödet är i Sverige för laglig och säker abort.

Sverige är förhållandevis unikt i att ha brett konsensus kring stödet för den nuvarande abortlagstiftningen från 1974, som möjliggör fri abort till och med 18:e graviditetsveckan. I Riksdagen finns en partiöverskridande grupp för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR), vilken än så länge har samlat alla partier förutom just SD. Gruppen har bland annat debatterat för att en större andel av biståndet ska gå till SRHR, med argument som att det ”breda stödet i riksdagen för rätten till abort, preventivmedel och sexualupplysning är en stor styrka för Sverige”. Med undantaget för SD – och eventuellt Kristdemokraterna– är stödet för den befintliga lagstiftningen starkt bland partierna. Även om abortmotståndare ibland hörs även i svensk debatt, där typexemplet är barnmorskan Ellinor Grimmark, så är dessa (om än högljudda) röster försvinnande få.

Inom professionen är stödet för abortlagen också starkt. Svenska Barnmorskeförbundet och Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi deltar frekvent i det offentliga samtalet till försvar för nuvarande lagstiftning. Detta är långt ifrån verkligheten i exempelvis Italien, där nästan 70 procent av läkarkåren vägrar utföra aborter. Vårdvägran, eller samvetsfrihet som det ibland kallas, är ofta ett stort hinder mot tillgången till säker abort även i länder där det är lagligt. Professionens stöd tyder ytterligare på det konsensus som råder i Sverige kring reproduktiva rättigheters betydelse.

På global nivå i internationellt utvecklingssamarbete är Sverige välkänt för sitt breda och enade stöd för SRHR, inklusive rätten till laglig och säker abort. SRHR har varit en prioriterad frågaför den feministiska utrikespolitiken under Margot Wallström som utrikesminister. Sverige har till exempel varit ett av fyra länder som tagit initiativ till kampanjen She Decides för att stärka kvinnors och flickors rätt till sin egen sexualitet och reproduktion, däribland tillgången till abort.

Stödet är också starkt i befolkningen. Den nationellt representativa SOM-undersökningen visar att andelen av den svenska befolkningen som vill begränsa aborträtten har minskat från 13 till 7 procent mellan år 2001 och 2018. Andelen som tycker att Sverige bör satsa på ett samhälle med ökad jämställdhet mellan kvinnor och män har däremot legat stadigt på ungefär 80–85 procent under samma tidsperiod[1], vilket inte kan tolkas som annat än en överväldigande majoritet. SD:s avskaffande av sin abortmotståndsagenda tyder på att de är villiga att offra ett misslyckat politiskt projekt till förmån för att bli ett mer konventionellt parti och vinna väljarstöd. Detta är ett tydligt exempel på en populistisk vändning.

I omprofileringen ingår att partiet inte ska framstå som kvinnofientligt, samt att överge kravet på utträde ur EU.

Populism är en omtvistad term, men radikalhögerpartier överger ofta mindre lyckade politiska projekt för att driva sin bredare antietablissemangspolitik. Istället för att ha en stark ideologisk kompass i alla frågor försöker radikalhögern ofta prova sig fram på olika vägar mot att kanalisera väljarnas missnöje. Även om radikalhögern ofta förknippas med etnisk nationalism och motstånd mot invandring, har vissa partier bara plockat upp den hållningen efter att sådana frågor fått fotfäste i opinionen. De ideologiska rötterna bland de nordiska radikalhögerpartierna varierar kraftigt, från populistiska antiskattpartier i Norge och Danmark, till ett intresseparti för småskaliga jordbruk i Finland. Faktum är att SD är det enda samtida radikalhögerparti i Skandinavien som har prioriterat immigration från första början[2].

Jämställdhetsfrågor har inte heller varit ett framträdande politikområde för SD. Snarare har SD haft ett komplext förhållande till jämställdhet och kvinnors rättigheter, genom att på en och samma gång opponera sig mot den feministiska diskursen hos ”mainstreampartier” och ta stark ställning mot sexuella övergrepp i en större debatt om brottslighet och immigration. På så vis har SD tidigare försökt positionera sig – likt många av sina partimotsvarigheter i andra länder – som försvarare av ”västerländska värden”. SD är numera i färd med att bygga om sitt varumärke från ett utstött, främlingsfientligt missnöjesparti till ett konservativt riksdagsparti bland andra, med förhoppningen att skapa ett nytt konservativt block med Moderaterna och Kristdemokraterna. I den omprofileringen ingår även att partiet inte ska framstå som kvinnofientligt, samt att överge kravet på utträde ur EU. Målet är dessutom att öka antalet kvinnliga väljare, medlemmar och representanter.

En populistisk sväng i aborträtten är dock inte exklusiv för SD. Trots att radikalhögern ofta förknippas med konservativa förslag om genus och familjevärderingar har de också ibland förespråkat jämställdhet och HBTQIA+-personers rättigheter för att främja en diskurs som vänt sig mot Islam[3]. Nationella Fronten, Frankrikes motsvarighet till SD, har under Marine Le Pens ledarskap på liknande vis lättat på sitt tidigare fördömande av abort till en mer pragmatisk tolerans[4].

I USA stöttade Donald Trump aborträtten fram till dess att han annonserade sin presidentkandidatur. Republikanska kandidater är nästan uteslutande officiellt mot abort, så för att vinna väljarstöd bland konservativa sponsorer och väljare bytte Trump ståndpunkt. Efter att ha blivit president har Trump återinfört the Mexico City Policy, som i folkmun kallas the Global Gag Rule eller munkavleregeln. Den förbjuder att bistånd från USA används för att finansiera organisationer som på något sätt erbjuder, informerar om, eller bedriver påverkansarbete för abort. Regeln har i praktiken slagit hårt mot all typ av SRHR-verksamhet som tidigare finansierats av USA, eftersom vårdgivare ofta arbetar integrerat med många typer av vårdtjänster – inte bara abort. Vårdgivare har därför tvingats välja mellan att sluta tillhandahålla abort, eller mista finansiering som ofta är central för att verksamheten ska kunna existera. Munkavleregeln har traditionellt alltid tagits bort av nyvalda demokratiska presidenter, och återinförts på nytt av republikanska[5]. Trump har dessutom expanderat policyn till att också omfatta information om och förskrivning av preventivmedel, vilket är kontraproduktivt eftersom preventivmedel är det enda sättet att förebygga aborter. Detta bör också ses som en populistisk vändning emot SRHR för att vinna konservativt stöd.

Som slutsats är SD:s aborträttsliga vändning inte ett bevis på att partiet nu accepterar feministiska eller ens liberala värderingar, utan bör ses som vad det är: en populistisk vändning, liknande politiska förändringar hos motsvarande partier internationellt, i ett försök att se vilka förslag som vinner mark och inte. Att slopa abortmotståndet måste förstås som SD:s försök att börja främja jämställdhet som en del av deras bredare anti-Islamdiskurs och försök att komma in i värmen bland andra konservativa partier. Men framförallt har det visat sig att abortmotstånd inte var en lyckad politisk strategi för SD. Denna vändning bekräftar det starka stödet i Sverige bland partier, i professionen och hos befolkningen för rätten till laglig och säker abort.

 

Noter:

[1] Martinsson, Johan och Andersson, Ulrika (2017) Svenska trender 1986-2018. SOM-rapport 2019:06. Göteborg: SOM-institutet. https://som.gu.se/digitalAssets/1724/1724436_6.-svenska-trender-1986-2018.pdf

[2] Rydgren, Jens (2018) The Oxford Handbook on the Radical Right. Oxford: Oxford University Press.

[3] Akkerman, Tjitske (2015) Gender and the radical right in Western Europe: a comparative analysis of policy agendas. Patterns of Prejudice, Vol. 49, Nos. 1–2, 37–60.

De Lange, Sarah L. and Liza M. Mügge (2015) Gender and right-wing populism in the Low Countries: ideological variations across parties and time. Patterns of Prejudice, Vol. 49, Nos. 1–2, 61–80.

Meret, Susi and Birte Siim (2013) ‘Gender, Populism and Politics of Belonging: Discourses of Right-Wing Populist Parties in Denmark, Norway and Austria’. In Negotiating Gender and Diversity in an Emerging European Public Sphere, Birte Siim and Monika Mokre (eds.). Houndmills: Palgrave, 78–96.

[4] Scrinzi, Francesca (2017) Gender and women in the Front National discourse and policy: from ‘mothers of the nation’ to ‘working mothers’? New Formations, Issue 91, 87–101.

[5] Crane, Barbara B. and Jennifer Dusenberry (2004) Power and Politics in International Funding for Reproductive Health: the US Global Gag Rule. Reproductive Health Matters, 12(24):128–137.