Brexit öppnade dörren för en växande brittisk högerpopulism, trots att mycket gått åt fel håll sedan utträdet ur EU.
Torsdagen den 7 maj är det lokalval i Storbritannien. I distrikt i framförallt England (Skottland, Wales och Nordirland har egna lokalval som sker vid ett annat tillfälle) är det val till det som i Sverige motsvaras av ungefär kommunfullmäktige. Trots att det alltså rör sig om lokalval antas resultatet ge en fingervisning om det nationella opinionsläget.
Högerpopulism blivit rumsren
De senaste åren har det högerpopulistiska partiet Reform UK seglat upp till att nu ligga i topp i exempelvis YouGovs opinionsundersökning inför lokalvalen. Vissa undersökningar pekar också på att Reform UK skulle bli största parti om det vore parlamentsval i dag, och att Nigel Farage alltså skulle bli premiärminister.
Detta i ett land som har stoltserat med att, på grund av sitt valsystem och sin historia, vara immunt mot populistiska rörelser.
Nog hade det varit rimligt att anta att det kaos som har följt i EU-utträdets kölvatten hade lärt britterna en viktig läxa om populismens inre väsen som de sent skulle glömma. Men så tycks alltså inte vara fallet. Snarare verkar brexit ha lett till att en tidigare skydd högerpopulism nu har blivit rumsren och utbredd.
– När David Cameron fick igenom att det skulle hållas en folkomröstning om EU-medlemskapet trodde han att han en gång för alla skulle få problemet med högerpopulism att försvinna. I stället lyckades han med konststycket att legitimera och förstärka dessa partier och politiska rörelser, förklarar Andrew Blick, professor i statsvetenskap och modern historia vid King’s College London.
Från The Brexit Party till Reform UK
Reform UK bildades 2021 i spillrorna av The Brexit Party, vars huvudsakliga syfte var att säkerställa en så hård brexit som möjligt – alltså att så många band till EU som möjligt klipptes i och med EU-utträdet. Eftersom partiets högsta önskan gick i uppfyllelse och inte många band till EU var intakta efter brexit, behövde Reform UK återuppfinna sig själva för att fortsätta vara en politisk kraft att räkna med.
Så de ändrade profil och vidgade sitt fokus till att framförallt handla mer om att minska invandringen (efter EU-utträdet främst den utomeuropeiska), motstånd mot klimatmålen, massiva skattesänkningar och en rad andra högerpopulistiska lågoddsare.
Sedan partiet bildades har Nigel Farage stått vid rodret i stort sett hela tiden och är en enorm tillgång för partiet. Trots att han bara varit parlamentsledamot sedan 2024 har han under två decennier fått enormt mycket uppmärksamhet i brittisk (i synnerhet engelsk) press. Det är framförallt missnöjda Tories – alltså konservativa väljare – som har lockats till Reform UK. Men även Labour har förlorat väljare till Reform UK och fruktar dess framgångar.
Reform UK har sedan 2024 åtta riksdagsledamöter, de styr 12 kommuner och har hundratals ledamöter i andra kommuner. Trots att flertalet detaljerade granskningar har visat att Reform UK sällan har levt upp till sina vallöften tycks det inte påverka väljarnas förtroende för dem, och partiet fortsätter växa. Deras ökande politiska framgångar har lett till att både Labour och Tories – de förr så dominerande partierna – har börjat anpassa sin politik efter Reform UK, i ett klassiskt exempel på så kallad policykonvergens. Uttryck och idéer som de tidigare skulle ha aktat sig för att associeras med har nu inkorporerats i partijargongen, framförallt vad gäller Tories.
Andrew Blick berättar om några av orsakerna till att den brittiska högerpopulismen har rönt så stora framgångar på sistone:
– Nog kunde man se tecknen redan för 20 år sedan, med British National Party (BNP). Sedan dess har det varit en rad medverkande krafter som har banat väg för den ökande högerpopulismen. Man kan inte ignorera Nigel Farage och hans karismatiska ledarstil. Utöver det handlar det om socioekonomiska faktorer i det postindustriella Storbritannien, den 11 september, islamofobin och dess efterdyningar, den arabiska våren och flyktingkrisen och ekonomisk stagnation sedan krisen 2008, för att nämna några faktorer. Men det handlar förstås också om brexit. Ibland är det till och med svårt att veta vad som är orsak och vad som är verkan.
I juni är det tio år sedan britterna, med en löjligt liten marginal, röstade för att lämna EU. I ett drag inrättades ett massivt före-och-efter-perspektiv i modern brittisk historia som har påverkat i stort sett varenda partikel av samhället och närmast kan jämföras med det skifte som Suezkrisen innebar för Storbritannien.
Brexit har lett till att det senaste decenniet i landet har varit minst sagt turbulent. Företag har gått under, mängder av européer har känt sig tvungna att återvända till sina hemländer, ekonomin haltar. En av de absolut mest avgörande konsekvenserna av brexit är dock den starka polariseringen i landet. För tio år sedan splittrades familjer på grund av oenighet rörande EU-medlemskapet. Splittringen har också inträffat i samhället i sin helhet, och har de senaste tio åren cementerats och fördjupats och innefattar hur de båda grupperna ser på ekonomi, invandring och kultur.
Slutet för “first past the post”?
Men hur var det då med det där att Storbritannien var immunt mot populism? Det brittiska valsystemet – first past the post – bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar, vilket har gjort det väldigt svårt för mindre partier att komma i närheten av makten. En ytterligare faktor är den politiska kulturen i landet, vilken historiskt sett främst varit driven av pragmatiska överväganden snarare än ideologiska.
I den här kontexten har de små partierna, men även andra grupperingar i samhället, tryckt på för att valsystemet ska reformeras för att bli mer proportionellt och mer likt exempelvis det svenska. Det har antagits att den enda positiva aspekten av first past the post är att det i alla fall har gjort det mycket svårt för populistiska rörelser att vinna framgång. Andrew Blick förklarar:
– Debatten om huruvida first past the post bör reformeras har pågått länge. Visst har det lyckats hålla populister borta från någon reell makt. Under 1930-talet, exempelvis, så vann inte fascisterna i Storbritannien en enda riksdagsplats, och kommunisterna bara två. Man skulle nog kunna hävda att det hade gått bättre för båda partierna under ett annat system. Historiskt sett har partier som har rört sig mot mitten belönats, men det verkar inte längre fungera, man kan inte säga att vi fortfarande har ett tvåpartisystem.
Högerpopulismens uppsving i Storbritannien har således lett till diskussioner om det kanske är dags att reformera det brittiska valsystemet till en mer proportionerlig variant. Paradoxalt nog kan det alltså bli så att det är brexit och den växande högerpopulismen som gör att Storbritannien anammar ett valsystem som liknar det som används i många andra europeiska länder.
Vad händer om de kommer till makten?
Om det går så bra för Reform UK i lokalvalen som opinionsundersökningarna indikerar så kommer det med största sannolikhet att leda till smärre panik hos de mer etablerade partierna. För Reform UK skulle det å andra sidan betyda att de återigen har lyckats med sin strategi och gått hem hos stora väljarskaror.
– Till slut handlar det om den ideligen återkommande frågan: vad händer när populisterna kommer till makten? De, som så ofta framställer sig som outsiders, är plötsligt insiders, avslutar Andrew Blick.
Pia Petersson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
