Recension Ensemblen är lysande men dramat griper inte riktigt tag.
Betyg: 
Bonnie och Clyde är kanske 1900-talets kanske mest kända gangsterpar. Två unga älskande som ger sig ut på en galen brottsturné, med bankrån, mord, pengar och lyx, för att sedan dödas i ett bakhåll riggat av polisen.
En del av ryktbarheten beror på Hollywoodfilmen från 1967, men historien var förstasidesstoff redan när den utspelades på riktigt. Tidningarna i USA slog upp deras tillslag på förstasidorna. Polisens jakt på dem följdes i detalj. I det fattiga 1930-talets USA fick de en slags märklig hjältestatus.
Vill lämna hopplösheten
Musikalen, som hade premiär 2009 i San Diego, tar fasta på just den krassa bakgrunden. Den som skapar brottsligheten. Bonnie och Clyde växer båda upp i misär, utan några större framtidsmöjligheter. Efter trassliga ungdomsår har polisen klassat Clyde och hans bror Buck som hopplösa fall och eviga kåkfarare. Till och med när de inte begår brott blir de trakasserade. Hela södra USA framstår som en ”visitationszon”.
Bonnie drömmer om att bli firad stjärna i Hollywood. Clyde drömmer om att bli rik och fruktad, som maffialedaren Al Capone. De möts i längtan efter att lämna smutsen, arbetslösheten och hopplösheten i mellankrigstidens fattigkvarter i Dallas. Tillsammans med polisens agerande blir fattigdomen och utanförskapet till en spiral som bara kan sluta på ett sätt.
Det är lätt att förstå varför Uppsala stadsteater väljer att sätta upp just den här musikalen just nu.
Storyn berättas i ett högt tempo och ensemblen sätter varenda övergång perfekt. De är ofta direkt lysande i sina prestationer. Och mest lysande är Lovisa Lindberg Lekfalk och Nils Reinholtz i huvudrollerna. När allt spårar ur, våldet eskalerar och avgrunden närmar sig gestaltar de Bonnie och Clyde på ett hundra procent trovärdigt sätt.
Mer faller på plats
Scenografin är smart. En ojämn, ruffig plankvägg med glipor mellan brädorna, där ljusdesignen kan skapar suggestiva miljöer där sådana behövs, och in- och utgångar från alla håll, vilket gör övergångarna dynamiska. Musikerna sitter utspridda på scenen. Det är väldigt snyggt, men ger också en känsla av att det kreativa teamet velat återskapa en cool miljö från en sliten bar i den amerikanska södern på 1920-talet, och det skär sig lite mot den dramatiska handlingen.
Detsamma kan sägas om delar av musiken. Bonnie & Clyde är i grunden en tragedi. Skulle någon möjligen ha missat att allt kommer leda till ond, bråd död så får publiken veta det redan i första scenen. Det är ett effektivt berättargrepp. Dramat slår en i skallen direkt. Musikerna i Uppsala är briljarna men musiken är till 80 procent en ganska glättig form av folk, jazz och rock med influenser från det ”glada” 20-talet och klassisk musikalmusik. Det passar inte riktigt till berättelsen. Det blir något som skaver när publiken jublar, applåderar och visslar efter sångnummer som ska spegla utsatthet och våld.
Paradoxen gör att det ibland känns som att det vi ser på scenen inte berör på riktigt.
I de mer långsamma numren och i flera av spelscenerna faller det mer på plats. Som när Clyde sitter i fängelse och blir utsatt för övergrepp. När Karoline Lindland som Blanche sjunger om drömmen om ett stilla, måttfullt liv. Och i slutet. Då det hugger till i maggropen på allvar.
Jesper Bengtsson
Föreställning: Bonnie & Clyde
Plats: Uppsala stadsteater
Av: Ivan Menchell, Don Black (sångtexter) och Frank Wildhorn (musik).
Översättning: Staffan Berg.
Regi: Niklas Riesbeck, även översättning dialog.
Scenografi: Jason Southgate.
Kostym: Leif Persson.
Koreografi: Kyra Bergman
Medverkande: Nils Reinholtz, Lovisa Lindberg Lekfalk, Karoline Lindland, Denny Lekström, Robin Keller, Jeff Lindström, Joel Zerpe, Malin Mases Arvidsson, Robert Noack, Tehilla Blad, Nils Reinholtz, Nikola Stanković med flera.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
