Östgötateatern ställer skåpet

Musikalen Waitress i Norrköping är en briljant kombination av humor, drama och – ja, faktiskt också – politisk teater, skriver Jesper Bengtsson. 

Under de år jag själv på olika sätt arbetat på amatörnivå med musikaler har jag ofta mött uppfattningen att det är en ytlig, glittrig men inte så meningsfull variant av scenkonst.

Inte lika nyansrik eller ”konstnärlig” som teatern.

Länge hade jag själv den uppfattningen. Jag tänkte att det mest var utanpåverk. Bensprattel och färgstarka kostymer.

För mig var det musikalen Blodsbröder som ändrade bilden. Willy Russells klassdrama drabbade mig som ett hammarslag när jag såg den på Göteborgs stadsteater för 35 år sedan och jag kan utan överdrift säga att mitt liv inte hade varit det samma utan den upplevelsen.

Uppsättningen säger något om klimatet för musikaler i Sverige

Och till den som mot bättre vetande fortfarande anser att musikaler per definition är något ytligt säger jag bara: Åk till Östgötateatern i Norrköping och se musikalen Waitress! Den hade nyligen Sverigepremiär där.

Waitress är en fantastisk kombination av underhållning på toppnivå, humor, drama och – ja, faktiskt det också – politisk teater.

Musikalen är skriven av Sara Bareilles och Jessie Nelson och baserad på filmen med samma namn från 2007. Den handlar om servitrisen och pajbakerskan Jenna Hunterson som bor i en liten stad i mellanvästern. Hon lever i en olycklig relation med en narcissistisk, hopplös man som misshandlar henne.

Hon vill bryta upp men blir gravid, inleder en relation med sin gynekolog och … ja, för att inte spoila för mycket kan vi nöja oss med att säga att det är en feelgoodpjäs om klass, frigörelse och vänskap och rätten till sin sexualitet.

Scenerna där Earl hotar, lockar och manipulerar Jenna för att hålla henne kvar i deras destruktiva relation är stor teater som griper rakt in i diskussionen om våld i nära relationer.

Och ja, det finns bensprattel. Mest i form av en sexscen som lyckas med att både gå lite över gränsen och vara så galet gestaltad och koreograferad att man viker sig dubbel av skratt.

Mercedesz Csampai är perfekt i rollen som Jenna. Klara Enervik och Sofia Jung är otroligt begåvade och roliga som hämmad respektive bister side kick. Camilo Ge Bresky tar nörden Ogi Anhorn till både koreografiska och komiska höjder.

Det finns förstås brister. En av dem ligger i manus, man kanske också i framställning. Många musikaler har för bråttom i slutet. De måste knyta ihop alla trådar snabbt till avslutningsnumret. Så blir det här också. På några sekunder löser Jenna upp alla sina knutar och problem. Det hade kunnat få lite mer utrymme, tid och synbar eftertanke. Koreografin är generellt bra, dansarna ger en ny dimension till scenerna genom sina rörelser, men i några scener är de med utan att man riktigt förstår vad de gör där.

Men det är invändningar på marginalen.

Uppsättningen, som börjar i Norrköping och senare i höst flyttar till Linköping, säger också något om klimatet för musikaler i Sverige. På senare år har jag ofta slagits av hur trist och förutsägbar repertoaren är i Stockholm, särskilt på privatteatrarna. De spelar blockbusters, och de gör det på ofta på ett sätt som bekräftar alla fördomar om just ytlighet, gitter och glam. Det finns förstås undantag. Som Edward af Silléns version av Såsom i himlen för några år sedan. Men som regel är det varken spännande eller nyskapande. Dessutom går scenerna i Stockholm nästan helt runt på att de har kändisar i de stora rollerna.

Ute i landet ser det ut på ett annat sätt, och vill man se spännande nya musikaler ska man åka till ställen som Wermlandsoperan, Uppsala stadsteater, Malmö Opera eller just Östgötateatern.

Och i höst ska man alltså åka till den senare.

Då kan man också låta sig roas lite av speakerrösten innan föreställningen som uppmanar till att stänga av mobiltelefonerna, och sedan säger tack ”från oss alla, till er alla … i kultureliten”.

Norrköping som kulturens slagfält. Det trodde man inte.

Jesper Bengtsson är chefredaktör för Dagens Arena