Det korta 1800-talet – en inspiration för Europas framtid

Det mesta vi tänker på som radikala 1900-talsreformer tillkom under 1800-talet, skriver Lars Ilshammar, som bland annat menar att det krävs en ny europeisk offentlighet. 

Historien är ofta hemmablind, eller i alla fall gravt närsynt. Det mesta som verkligen betyder något tycks ha hänt alldeles runt hörnet. Rörelser längre tillbaks i tiden blir mest bara kuriosa, förminskade till en sorts märkligt tragikomiska teaterkulisser, mer diffusa och absurda ju mer vi avlägsnar oss från nuets tydliga, självklara konturer.

1600-talet är kanske dramatiskt, men angår oss inte på djupet, 1700-talet möjligen underhållande.

När vi pratar om det moderna samhället i dag – om demokratin och utbildningen, den gemensamma infrastrukturen och rättsstaten, välfärden och den ekonomiska tillväxten – är det därför som om vi automatiskt gör det med det senare 1900-talets erfarenheter i fokus. Det verkar ju givet att allting av vikt egentligen måste ha utspelat sig i en närtid som vi fortfarande ibland kan ha egna levande minnen av.

Men i själva verket är mycket av det som till vardags framstår som helt naturliga resultat av 1900-talets många radikala reformer och samhällsförändringar snarare tillkommet genom en förbluffande koncentrerad omvandling under några få decennier – under det tråkiga och ofta underskattade 1800-talet.

Perioden mellan ungefär 1840 och 1890 – vi kan kalla den ”det korta 1800-talet” – representerar en tydlig historisk brytpunkt. Det var under detta halvsekel som de politiska, tekniska och sociala grunderna lades fast för ett samhälle som sedan skulle dominera 1900-talet och långt in i vår egen tid. Det var då världen knöts ihop och Europa snabbt utvecklades från en kontinent av lokala ekonomier, begränsad rörlighet och svag statsmakt till att bli ett sammanlänkat system av nationalstater, marknader och inte minst medborgarskap.

Det korta 1800-talet var förstås ingen jämn och harmonisk process. Tvärtom genomsyras den här perioden av skarpa konflikter, upprepade kriser och en högfrekvent social oro. Men just genom sådana spänningar tvingades också de politiska lösningar fram som än i dag bär upp våra samhällen. Och just därför är det här i det korta 1800-talets erfarenheter vi kan hitta viktiga nycklar till att förstå dagens stora europeiska projekt – och dess kris.

Infrastruktur: lokala världar blev sammanlänkade samhällen

Få förändringar har haft större betydelse för det moderna samhällets framväxt än den allmänna infrastrukturen. Före mitten av 1800-talet levde de flesta människor i små, strikt avgränsade lokalsamhällen. Resor tog dagar eller veckor, att transportera varor var dyrt och omständligt, och information spreds långsamt med häst och vagn eller segelfartyg. Om staten var närvarande handlade det i första hand om indrivning av krävande skatter och utskrivning av soldater till ändlösa krig långt borta, inte om service och välfärd.

Järnvägens genombrott förändrade detta i grunden. Mellan 1840 och 1880 byggdes flera tusentals mil järnväg i Europa. Det var inte bara ett teknologiskt projekt, utan framför allt ett politiskt och administrativt. Järnvägen krävde standardisering: gemensamma tidtabeller, gemensam spårvidd, gemensam tid (järnvägstid), gemensamma mått, gemensamma regler. Den krävde juridiska verktyg för inlösen av mark, kvalificerad ingenjörskunskap och långsiktiga investeringar. Kort sagt: en fungerande stat, som vi tänker oss den i dag.

Snart byggdes telegrafnät, hamnar, kanaler, postväsen och lite senare elnät efter samma principer. Tillsammans skapade dessa system en helt ny typ av samhälle där avstånden krympte dramatiskt, marknader integrerades, kommunikationen förbättrades och den politiska kontrollen kunde utövas mycket effektivare. Infrastruktur blev den materiella grunden för både ekonomisk utveckling och för statens växande förmågor.

Det är ingen tillfällighet att det korta 1800-talet sammanfaller i tiden med nationalstatens framväxt och konsolidering. Ny infrastruktur gjorde det möjligt att styra, beskatta och försvara territorier mycket effektivare än tidigare – men också att samla befolkningen i ett gemensamt samhällsprojekt.

Utbildning: privilegium blev samhällsbärande institution

Parallellt med den fysiska infrastrukturen växte en annan, minst lika avgörande struktur fram: det allmänna utbildningssystemet. Före 1800-talets mitt var utbildning ett privilegium för fåtalet. Läskunnigheten varierade kraftigt, och skolgången var ofta lokal, oregelbunden och kopplad till kyrkans läror. Men industrialisering, urbanisering och statens snabba expansion skapade ett akut behov av utbildade människor: arbetare som kunde läsa komplicerade instruktioner, tjänstemän som kunde skapa statistik och föra register, soldater som kunde begripa ordergivning.

Under det korta 1800-talet infördes därför folkskola och skolplikt i stora delar av Europa – i Sverige redan från 1842. Det var inte bara ett socialt reformprojekt, utan ett statsbyggande projekt. Genom skolan kunde staten forma gemensamma kunskaper, normer, berättelser – och skapa lojalitet. Historia, geografi och språk blev heta ämnen i nationsbygget. Den vanliga människan förvandlades till ett pedagogiskt råmaterial med utvecklingspotential.

Utbildningen bidrog också till ökad social rörlighet. Även om klassamhället bestod, och i många fall fördjupades, öppnades nya vägar för begåvningar och ambitioner. Det moderna meritokratiska idealet – ofullkomligt men levande som idé – föddes i detta sammanhang. Skolan skapade dessutom något mer subtilt, men avgörande: en gemensam tids- och verklighetsuppfattning. Genom allmänna läroplaner och referensramar blev det möjligt att prata om ”samhället” som en helhet och som en angelägenhet för alla.

Och när den allmänna skolundervisningen inte räckte till ryckte folkbildningen och folkrörelserna fram. Det korta 1800-talet har beskrivits som ”ett sprängfyllt tomrum mellan två samhällsformationer”. I glappet som uppstod när det gamla överhetssamhället pyste ihop tog människor saken i egna händer och organiserade sig i studiecirklar, nykterhetsloger och frikyrkoförsamlingar.

Växtkraften underifrån var stark, och ibland utmanande. Den nya tidens medborgarskolor uppskattades inte alltid av samhällsbevarande kretsar.

Språk: kommunikation, makt och gemenskap

Utbildningen hängde nära samman med en tredje avgörande faktor: språket. Under 1800-talet genomgick Europa en omfattande språklig standardisering. Ålderdomliga dialekter och regionala språk trängdes tillbaka till förmån för ny enhetlig stavning och nationella standardspråk, ofta kodifierade i grammatikor, ordböcker och skolundervisning, och ofta mallade efter huvudstadens dialekt. Stockholmskan blev rikssvenska.

Processen var förstås inte helt naturlig eller neutral. Standardisering av språk innebar makt. Den som behärskade det nya nationella standardspråket fick en gräddfil till utbildning, arbete och politiskt inflytande. Samtidigt skapade språket en föreställd gemenskap: människor från olika landsändar som aldrig hade mötts kunde ändå uppleva sig som delar av samma kulturkrets och nation.

Trycktekniken, tidningarna och senare dagspressens massupplagor förstärkte utvecklingen. Ett nytt landskap växte fram där nyheter och idéer kunde cirkulera snabbt och debatter föras över stora avstånd. Det politiska samtal som vi ofta tar för givet – med partier, valprogram och opinionsbildning – hade aldrig fungerat utan denna språkliga och kommunikativa infrastruktur.

Massmediernas roll: den snabba offentligheten

De moderna massmediernas framväxt under det korta 1800-talet blev den kanske viktigaste länken mellan stat, samhälle och medborgare. Teknisk utveckling med ångdrivna tryckpressar, billig pappersproduktion och snabb förmedling över stora avstånd gjorde det nu möjligt att sprida tidningar i aldrig tidigare skådad omfattning. I kombination med järnvägar, postväsen och telegraf skapades ett snabbt och relativt pålitligt offentligt samtal.

Nyheter, politiska idéer och samhällsdebatt kunde nu nå stora delar av befolkningen nästan samtidigt. Med detta uppstod en gemensam offentlighet – ett mentalt rum där händelser, konflikter och beslut blev allmänt kända och möjliga att diskutera. Massmedierna band samman språk, utbildning och politik och gjorde det möjligt att börja utkräva ansvar av makthavare på ett nytt sätt – en utveckling som förstås inte heller skedde helt utan motstånd.

Den moderna demokratin, med sitt beroende av informerade medborgare och kritisk debatt, är ett barn av denna snabba mediala infrastruktur. Samtidigt etablerades ett mönster som fortfarande är giltigt i vår egen tid: politisk makt och samhällets legitimitet är intimt knutna till kontrollen över, och tilliten till, de kommunikationssystem som formar våra kollektiva verklighetsbilder. The medium is the message.

Rättsstaten: från godtycke till förutsägbarhet

Om infrastrukturen band samman rummet och utbildningen formade medborgaren, så var rättsstaten det som skapade långsiktig förutsägbarhet. Under det korta 1800-talet genomdrevs omfattande juridiska reformer i stora delar av Europa. Gamla feodala privilegier avskaffades gradvis, lagarna kodifierades och domstolarna professionaliserades. Maktdelningsprincipen slog rot.

Rättsstaten blev helt avgörande för den ekonomiska utvecklingen. Investeringar, krediter och företagande kräver nämligen stabila, förutsägbara spelregler. Ingen vill satsa sina pengar i projekt som kanske faller på oklara eller korrupta regelsystem. Men den var också central för politisk legitimitet. När lagen gäller lika för alla – åtminstone i princip – uppstår en grund för ökad tillit mellan medborgare och statsmakter.

Utvecklingen var knappast självklar. Rättsstaten växte tvärtom fram genom skarpa konflikter mellan aristokrati och nedärvd kungamakt, nyväckta parlament, ett självmedvetet borgerskap och den allt starkare arbetarrörelsen. Men resultatet blev ett samhälle där makt gradvis bands av tydliga regler och klara procedurer: den regelbaserade samhällsordningen. Undersåten hade äntligen blivit medborgare med lagstadgade skyldigheter och rättigheter: Gör din plikt, kräv din rätt!

Ekonomiska reformer: marknader, arbete och välstånd

Den kanske mest omvälvande förändringen under det korta 1800-talet handlade om ekonomin. Industrialiseringen omvandlade produktionen helt och började snabbt marginalisera det gamla jordbrukssamhället. Men lika viktiga var de politiska reformer som gjorde den moderna marknadsekonomin möjlig: frihandel, bankväsende, aktiebolagslagstiftning och så småningom arbetsmarknadsregler.

Förordningen om utvidgad näringsfrihet av den 18 juni 1864 var en radikal reform som gav alla myndiga svenska män och kvinnor nästan fullständig frihet att starta och driva egna företag. Den avskaffade bland annat skråväsendet, burskapstvånget och mästarskapstvånget i ett svep, och lade en stabil grund för Sveriges ekonomiska utveckling.

Det korta 1800-talet var en tid av brutala sociala omställningar och hårda konflikter. Fattigdom, barnarbete och osäkra, många gånger farliga arbetsvillkor präglade industrialismens tidiga faser. Mellan 1840 och 1890 växte Stockholm explosionsartat från 93 000 till 245 000 invånare. Den som vill få en smak för det elände och den misär som uppstod i en snabb urbaniserings spår kan fördjupa sig i Hennings och Lottens öden i Per Anders Fogelströms Stockholmssvit.

Men det var också nu som de politiska verktygen utvecklades för att hantera industrialiseringens problem och baksidor: fackföreningar, sociallagstiftning och en gradvis utvidgad rösträtt. Ett första steg mot parlamentarism och demokrati togs redan 1866 när ståndsriksdagen med sina rötter i de fyra stånden och medeltidens herredagar definitivt gick i graven.

Den moderna blandekonomin – fria marknader kombinerade med statlig reglering och sociala skyddsnät – har sina rötter här. Det var under denna period som insikten successivt växte fram om att ekonomisk tillväxt och social stabilitet inte utesluter varandra, utan behöver gå hand i hand för att skapa ett harmoniskt samhälle.

Från 1800-tal till 1900-tal: en nedärvd struktur

När 1900-talet inleddes fanns redan de flesta av de strukturer som skulle komma att prägla århundradet på plats: en stark statsmakt och sammanhållen infrastruktur, utbildade medborgare, rättsstat, integrerade ekonomier och en allt självständigare offentlighet. 1900-talets väldiga konflikter – världskrigen, depressionen, kalla kriget – bör till stor del tolkas som mer eller mindre tillfälliga kriser inom denna ordning, inte som några dramatiska avbrott från den.

Välfärdsstaten, den fullvärdiga demokratin med allmän och lika rösträtt och det europeiska samarbetet efter 1945 var alla vidareutvecklingar av institutioner som hade skapats under det korta 1800-talet. Det förra seklets bittra erfarenheter av kris och krig ledde till en fördjupning och utveckling, inte till avveckling.

Det är också mot den här bakgrunden som vi bör förstå dagens Europeiska union. EU är inte ett historiskt avsteg eller undantag, utan snarare ett försök att återupprepa och skala upp 1800-talets statsbyggande erfarenheter till en ny nivå. Unionens kärnuppgifter – gemensam infrastruktur och marknadsregler, den fria rörligheten, rättsstatliga normer, utbildnings- och forskningssamarbete – följer i grunden samma logik som de stora reformprojekten under det korta 1800-talet: legitimitet uppstår inte ur identitet, utan ur fungerande gemensamma system som människor möter i vardagen.

Precis som nationalstaten en gång har EU hittills ända sedan föregångaren Kol- och stålunionen skapades 1951 försökt generera förutsägbarhet, integration och inte minst fred genom politiska reformer och institutioner, snarare än genom rå maktutövning. Skillnaden är inte ambitionerna, utan komplexiteten och den nedsatta handlingskraften.

EU och arvet från det korta 1800-talet

Men här finns också en annan avgörande skillnad. Nationalstaten kunde ofta luta sig mot språk och historia. EU måste i stället legitimera sig genom sin funktion: genom att leverera stabilitet, välstånd och rättssäkerhet. Det är just därför arvet från det korta 1800-talet blir så relevant: politisk gemenskap uppstår inte av sig själv, utan byggs genom konkreta investeringar i allmänna system. Infrastruktur och utbildning, rättsstat och näringsfrihet var en gång radikala projekt. I dag är de den självklara grundförutsättningen för samhällets legitimitet och stabilitet.

Om EU ska utvecklas och fördjupas krävs därför inte mindre, utan mer av just denna tradition: synliga investeringar, ny infrastruktur, gemensamma institutioner och framför allt en tydlig koppling mellan medborgarnas vardagliga nytta och det där stora politiska projektet som ofta kan verka svårgripbart eller avlägset. Det moderna samhället föddes inte ur abstrakta idéer, utan ur praktiska lösningar på vardagsproblem. Den lärdomen från det korta 1800-talet är fortfarande giltig.

På spaning efter en europeisk offentlighet

Ytterligare en avgörande skillnad ligger dock i offentlighetens svaghet. Nationalstaterna kunde under 1800-talet ta stöd i framväxande massmedier – tidningar, tidskrifter och senare etermedier som radio och TV – som band samman befolkningen i en gemensam förståelse av världen. Medierna skapade, med alla sina brister, en kollektiv referensram där medborgare upplevde att de var delaktiga i samma samhälle.

EU saknar i dag i stor utsträckning denna sammanhållna mediala infrastruktur. Viktiga beslut fattas på europeisk nivå, men tolkas och förmedlas genom nationella mediesystem, ofta med mer eller mindre unika och daterade nationella konfliktramar som referens. Resultatet är ett demokratiskt glapp: politikens räckvidd har blivit europeisk, medan offentligheten i huvudsak förblev nationell. Europeisk politik är osynlig tills den misslyckas, då den plötsligt träder fram som hot eller tvång.

Detta är inte bara ett kommunikationsproblem utan ett legitimitetsproblem. Erfarenheten från det korta 1800-talets nationsbygge visar att infrastruktur, utbildning, rättsstat och ekonomisk integration i längden inte räcker. De måste stödjas på gemensamma referensramar: en offentlighet där politiska beslut fritt kan förklaras, ifrågasättas och förankras. Utan den återkopplingen riskerar institutionerna att uppfattas som teknokratiska eller byråkratiska, avlägsna och i värsta fall påtvingade och direkt fientliga – en tyvärr alltför bekant problematik anno 2026.

Skillnaden i dag är att tekniken redan finns. Vår tids digitala kommunikationsteknik genererar möjligheter att skapa en europeisk offentlighet snabbare och billigare, mera tillgänglig och gränsöverskridande än någon på 1800-talet kunde drömma om. Problemet är politisk vilja. EU velar och tvekar fortfarande där historiska nationalstater vågade investera. Man har reglerat marknader men inte byggt offentligheter, och lämnat berättelsen till andra. Paradoxen har blivit ett överstatligt Europa med gemensamma institutioner, men utan ett gemensamt samtal.

Legitimitet måste byggas tillsammans

Här finns en annan tydlig historisk lärdom. Under det korta 1800-talet var investeringar i infrastruktur och utbildning, rättsstat och massmedier medvetna politiska handlingar, inte spontana följder av teknikens utveckling. På samma sätt kan EU:s framtid inte lämnas åt marknad eller teknik ensamma. Om unionen ska återvinna sin långsiktiga legitimitet krävs aktiva satsningar på allmänna kommunikationsytor, oberoende europeiska medier, språklig förenkling och en journalistik som gör europeisk politik trovärdig och begriplig för medborgarna i vardagen.

Det moderna samhället föddes inte i första hand ur identiteter och symboler. Det var genom allmänna system om människor upplever som nödvändiga, rättvisa och synliga – inte genom hembygdsdräkter, knätofs eller dalmålningar – som en politisk gemenskap blev möjlig. Det korta 1800-talet lär oss att legitimitet inte främst är en friskt flödande känsla som kan åkallas vid behov, utan ett konkret resultat som måste byggas tillsammans.

Om EU ska utvecklas och fördjupas under 2000-talet är detta kanske den viktigaste insikten: Europa blir inte starkare genom fragmentisering, nynationalistisk hybris och krympande gemenskaper, utan genom bättre fungerande institutioner, infrastrukturer – och genom en offentlighet med förmåga att göra dem synligare, mera begripliga och möjliga att kräva på ansvar. Problemet är inte ”brist på information”, utan brist på gemensamma konflikt- och tolkningsramar.

Jämförelsen mellan EU i dag och nationalstatens genombrott under det korta 1800-talet är därför viktig och nödvändig. För det var just i denna historiska fas som tidens beslutsfattare tvingades lösa samma problem som EU nu brottas med: hur man skapar legitimitet och handlingskraft i samhällen som har blivit större, mer komplexa och mer ömsesidigt beroende än tidigare. Det moderna samhället föddes ur politiskt mod, inte ur opportunism, långsamhet och försiktighet, en erfarenhet som för övrigt även borde vara högst tillämplig på ett antal enskilda europeiska stater.

EU står nu inför ett val. Antingen fortsätter man låtsas att unionen kan fungera utan en verklig offentlighet, utan gemensam språkförståelse och gemensamma massmedier och utan tydliga kopplingar mellan medborgarnas vardag och den europeiska politiken. Eller så drar man den historiska slutsatsen att legitimitet kräver investeringar i offentlighet, i politisk närvaro – och i en modern infrastruktur.

Låt järnvägen visa vägen!

Ansvarsfull insamling av plastkorkar är utan minsta tvekan en stor sak för miljön. Men sådana projekt kommer knappast att frälsa Europa. Risken är snarare att de bara späder på gamla fördomar om vad EU-byråkraterna i Bryssel egentligen sysslar med på sin arbetstid. EU-roaming – ”Roam Like at Home” – är däremot en framåtsyftande reform helt i vardagsnyttans, den gränslösa kommunikationsteknikens och den fria rörlighetens anda. Med lite fantasi skulle det gå att föra över samma progressiva tänkande till tåg och räls.

Här kommer därför till sist ett konkret förslag: tillsätt en europeisk High Commissioner för järnvägsfrågor. Ge vederbörande ett fritt mandat att samordna Europas alla separata järnvägsnät: spårvidd, lok och vagnar, biljettsystem, signaler, elförsörjning etc. Gör det på tio år. Sätt sedan målet att det inte ska ta mer än ett dygn att resa med snabbtåg från en plats till vilken annan plats som helst i Europa – och på samma biljett. Så kan andan från det korta 1800-talets samhällskontrakt återuppväckas och uppgraderas i en tid som annars gärna frossar i dystropier.

Lars Ilshammar 

Litteratur:

Yvonne Hirdman (2000): Att lägga livet till rätta: studier i svensk folkhemspolitik. Stockholm, Carlsson.

Eric J. Hobsbawm (1995): The Age of Capital: 1848–1875. London, Weidenfeld & Nicolson.

Tony Judt (2005): Postwar: A History of Europe Since 1945. London, Pengiun Press.

Lennart Schön (2000): En modern svensk ekonomisk historia. Tillväxt och omvandling under två sekel
Del 1: Industrialiseringens tid. Stockholm, SNS förlag.

Bo Stråth (2005): Union och demokrati. De förenade rikena Sverige–Norge 1814–1905. Nora, Bokförlaget Nya Doxa.

Sverker Sörlin (2019): Till bildningens försvar: den svåra konsten att veta tillsammans. Stockholm, Natur & Kultur.

Charles Tilly (1990): Coercion, Capital, and European States, AD 990–1992. Oxford, Basil Blackwell.

Klas Åmark (2005): Hundra år av välfärdspolitik. Välfärdsstatens framväxt i Norge och Sverige. Umeå, Boréa.