Marknadsskolan Det finns en enklare, snabbare och utredningsfri åtgärd – sätt ett tak för den skolpeng som delas ut i förskott till vinstdrivna skolor, skriver Lars Anell.

Vi måste börja i rätt ända. Att sätta ett tak för vad en vinstdriven skola får tjäna är både fel och svårt. Först ska vi bestämma hur stor skolpengen ska vara för underpresterande skolor som går med vinst tack vare glädjebetyg, låga lärarlöner och ”billiga” elever.

Försöken att sätta ett tak för hur mycket ett aktiebolag får tjäna är dömda att misslyckas. Det är knepigt nog att avgöra vilken kapitalbas som ska förräntas när det handlar om tjänsteföretag med goodwillstinna balansräkningar. Men framför allt är det lätt för moderföretag (ofta i främmande land) att reglera vinsten genom att tvinga skolor att köpa högt prissatta tjänster. De kan äga och hyra ut skolans lokaler. Skolmat, bibliotekstjänster, kuratorer, konsulter och lokaler för idrott kan köpas till priser som sätts av moderbolaget. Vanligt är också låna ut pengar till en vinsteliminerande ränta.

Omstöpning utan konsekvensanalys

Den första utredningen om skolpeng handlade i allt väsentligt om att garantera en rimlig ersättning för de skolor som drevs ideellt. Utredaren konstaterade 1992 att ”fristående skolor” skulle få full kostnadstäckning med ett bidrag som motsvarade 75 – 85 procent av den kommunala genomsnittskostnaden.

Den friskolereform som inleddes 1991 av regeringen Bildt har Per Kornhall berättat om i en bok med den träffande titeln Barnexperimentet. Den radikala omstöpning av svenska skolor som saknar motstycke i omvärlden inleddes utan någon som helst konsekvensanalys. Trots en utförlig redovisning av kostsamma åtgärder som fristående skolor slipper (hälsovård, skolskjuts, hemspråksundervisning, särskilt resurskrävande elever och skyldighet att ta hand om elever som lämnar en fristående skola) slog regeringen fast att en kommun inte får minska bidraget till en privat skola med mer än 15 procent. Det handlade alltså inte om ett tak utan om ett golv – den som ville driva en skola garanterades en lägsta ersättning i förskott utan andra krav än att tillhandahålla en ändamålsenlig lokal.

Inför regeringen Bildts andra proposition om skattefinansierade privata skolor gjordes en utredning om Bidrag och skolavgifter (SOU 1992:38) som pekade på att ett golv på 85 procent innebar en risk att ”fristående skolor skulle få gynnsammare förutsättningar att driva verksamhet än de kommunala skolorna.” Endast några få remissinstanser ville behålla ett minimibidrag på denna höga nivå. Ingen ville ha en högre garanterad ersättning. En överväldigande majoritet ville sänka till 75. Men regeringen Bildt höll fast vid en miniminivå på 85 procent.

Den socialdemokratiska regering som trädde till 1994 inledde med att ge kommuner möjlighet att sänka elevbidraget med högst 25 procent med hänvisning till den nämnda utredningen om ideella skolor. Ett år senare ersatte regeringen, i proposition 1995/96: 200, miniminivån med regeln att fristående skolor ska få ett elevbidrag enligt samma grunder som tillämpas för kommunens egna skolor. Därmed lades grunden för en saftig överkompensation – under trettio år – för skolor som drivs i vinstsyfte.

Pengar att tjäna

Många av dem som argumenterade för att skolor skulle få drivas som aktiebolag insåg att det fanns pengar att tjäna. Det deklarerade motivet var emellertid att konkurrens på ”skolmarknaden” skulle ge bättre resultat till lägre kostnad och samtidigt ge utrymme för pedagogiska experiment. Men det svenska utbildningssystemet har inga likheter med en marknad där pris sätts som ett resultat av utbud och efterfrågan. Inte heller är det relaterat till ”produktens” kvalitet.

Den konkurrens som skulle ha kunnat komma till stånd förutsätter att alla skolor har samma mål och att incitamenten är kalibrerade åt rätt håll. De skattebetare som finansierar utbildning i Sverige har framför allt ett intresse av att deras barn får en utbildning som gör att de kan förverkliga ”sina bästa stämningar längtan.”

Så hade det kunnat bli om kommunala och vinstdrivna skolor tävlade om att ge utbildning av hög kvalitet och belönades efter förtjänst. Men föräldrar och elever visade sig vara mer intresserade av betyg som är värda många miljoner. I jämförelse med kommunala skolor har de privata valt att fylla klassrummen med löften om glädjebetyg och hållit nere kostnaden med lägre löner och billigare elever.

Den marknad som erbjöds när vinstdrivna skolor infördes var både riskfri och kravlös. Var och en som kunde hyra ett tillräckligt stort fyrkantigt rum kunde starta en skola. Under de första femton åren godkändes i praktiken alla sökande med ett antal spektakulära konkurser som följd. Att det skulle sluta med ägare i utlandet dolda under lager av skalbolag var kanske inte givet.

Däremot borde det ha gått att förutse glädjebetygen.

Håller nere lönerna

Betygsinflation finns i alla system där skolor med rätt att sätta betyg konkurrerar om inkomstbringande elever – värst är det vid elituniversiteten i USA.

Förutom att de slipper omfattande extrakostnader ökar de fristående skolorna sina vinster genom att hålla ner lärares löner och sortera bort resurskrävande elever. Den kvalitetsjusterade lärartätheten är och har alltid varit lägre i skolor som drivs i vinstsyfte – och skillnaden är störst på gymnasienivå. Andelen behöriga lärare i kommunala skolor är cirka 15 – 20 procentenheter högre än i vinstskolor.

Peter Letmark dokumenterar i en artikel i DN (2025-09-23) förekomsten av löneskillnader mellan kommunala och vinstdrivna friskolor. Den bygger på en undersökning av fackförbundet Sveriges lärare och en enkät som 32 000 medlemmar svarat på. I genomsnitt tjänar en lärare i en vinstdriven skola 1 100 mindre i månaden. Värst är Internationella Engelska Skolan – en grundskolelärare där tjänar 3 000 mindre än en kollega i en kommunal skola.

I skrivande stund (DN 2026-01-30)får vi veta att förvaltningsrätten kört över Lidköpings kommun och gett Raoul Wallenbergskolan, ägd av Skaraborg AB, rätt att expandera sin verksamhet trots att det leder till att kommunen med betydande kostnader måste lägga ned skolor. Mer än 80 procent av lärarna i kommunala skolor är legitimerade men bara 51 procent i Raoul Wallenbergsskolan som dessutom är mer än generös med glädjebetyg. Nästan en tredjedel av eleverna får högre slutbetyg i matematik än vad nationella prov motiverar jämfört med 10 – 16 procent i kommunala skolor.

Alla tänkbara knep

Med den konstruktion det svenska skolsystemet har är det oundvikligt att vinstdrivna skolor kommer att ta till alla tänkbara knep för att attrahera ”billiga” elever. Tydligast är detta i fråga om barn med utlandsfödda föräldrar. Försvararna av privata skolor hävdar att de har en större andel utlandsfödda elever. Detta är sant – andelen är 27 procent i jämförelse med 26 i kommunala skolor. Men detta är också det mest flagranta exemplet på att privatskolors kostnader är lägre. Deras utlandsfödda elever kommer från USA, Tyskland och Indien medan de kommunala skolorna tar hand om barn och ungdomar som är födda i Afghanistan, Somalia och Irak.

Att välja bort dyra elever ger dubbel utdelning. Kommunerna har en skyldighet att ta hand om dem vilket ökar de kostnader som ligger till grund för ersättningen till vinstdrivna skolor.

Den största kostnaden för den ordning som infördes på 1990-talet är att det svenska utbildningssystemets legitimitet undergrävts. Elever i kommunala och vinstdrivna skolor tävlar inte längre om betyg på lika villkor. Denna kostnad är svår att underskatta.

Regeringen har just mottagit den stora vinstutredningens slutbetänkande som banar väg för att inget kommer att hända före valet. Ett förslag är att skärpa tillståndsprövning för nya skolor. Kommuner ska få mer att säga till om. En skola ska inte, som sker i dag, kunna lägga ner verksamheten från en dag till en annan och överlåta ansvar och kostnader på kommunen. En skola på fallrepet ska varsla om förestående konkurs. Nystartade skolor ska inte omedelbart kunna dela ut vinst. De ska inte heller kunna glädja aktieägare samtidigt som påtalade kvalitetsbrister finns kvar. Skolpeng och statsbidrag ”bör kunna stoppas och betalas tillbaka, till exempel vid vinstuttag eller misskötsel.” Det ska bli lättare att ta ut sanktionsutgifter och ta över dåligt skötta skolor.

Politiskt misslyckande

Friskolornas branschorganisation Almega utbildning har inte förvånande motsatt sig så gott som alla förslag. Men de har en viktig poäng. Även om detta är ett vildsint slag i luften så skulle förslagen leda till en ”superbyråkratisering” av Sveriges skolväsende.

Socialdemokraternas talesman i ärendet, Anders Ygeman, har lovat att partiet i regeringsställning ska ”stampa ut” aktiebolagens vinster. Det inte helt klart vad detta kommer att innebära men jag är rädd att vi först måste utreda för att ta reda på var och hur vi ska stampa. Det finns en enklare, snabbare och utredningsfri åtgärd – sätt ett tak för den skolpeng som delas ut i förskott till vinstdrivna skolor.

Vi har nu i trettio år överkompenserat de vinstdrivna skolor som undergrävt legitimiteten i det system som fördelar studieplatser för spärrade utbildningar vid våra universitet och högskolor. Det är ett av de största politiska misslyckanden i vår moderna historia. Den senaste SOM-undersökningen från Göteborgs universitet visar att 74 procent av medborgarna inte vill att ”företag med vinstsyfte att driva skolor.” Nio av tio lärare är kritiska till att friskolor tar ut vinst. Detta måste få ett slut.

 Standardersättning per elev bör sättas till 85 procent av den kommunala skolans elevkostnaden. För att få mer (men aldrig över 95 procent) måste en vinstdriven skola överprestera – vilket ideellt drivna skolor redan gör – och avstå från att sortera elever. Ersättningen för dessa prestationer ska självfallet utbetalas i efterhand när resultatet kan beskådas. Detta är ett lagligt och utredningsfritt förslag. Det skulle innebära att kommunala skolor kommer i närheten av likvärdiga konkurrensförutsättningar.

Lars Anell, tidigare ordförande för Arenagruppen, liksom bland annat ambassadör och generaldirektör.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena