Essä Nej, kanske inte, men partierna kan och bör ge kulturen en mer långsiktig mening.
Kulturåret har lämnat Guldbaggegalan bakom sig. Nu pågår Göteborgs filmfestival och nästa vecka drar Folk och Kultur, det stora kulturpolitiska mötet i Eskilstuna, i gång.
Kulturpolitiken har en särställning på ett lite udda sätt: det är det minsta politikområdet rent budgetmässigt och har lägst status bland både politiker och medborgare.
Kanske hänger det ihop med det svåra i att avgränsa de kulturpolitiska sakfrågorna och göra dem till slagkraftiga åsikter.
Konst kan Svensson ha åsikter om, men inte kulturpolitik.
Konkreta utmaningar
Därför är det inte konstigt att fokus, som förra året vid den här tiden, i stället hamnar på det kulturpolitiska spelet, som kulturminister Parisa Liljestrands förehavanden. Vad hon sa eller inte sa, eller varför hon inte dök upp vid olika kulturevenemang.
Eller så klagar Kultur-Sverige på att det saknas pengar. Och visst, årets kulturbudget är den svagaste på tjugo år så det är väl en rättmätig klagosång.
Men nu är det valår, och det skulle ändå kunna innebära fler kulturpolitiska debatter och kanske ett större genomslag för kulturpolitiken i offentligheten.
Inte minst eftersom kulturskaparna själva pekar på en rad konkreta utmaningar:
- Lagom till Guldbaggegalan och Göteborgs filmfestival kom siffror om att svensk biofilm 2025 fick sina besökssiffror kraftigt minskade i jämförelse med tidigare år.
- Kulturkonsumtionen av det smala och lilla kulturutbudet går alltid knackigt, men pandemin, inflationen och algoritmerna har försvårat läget ytterligare.
- Kostnadsökningar för lokaler och personal slår hårt mot både den fria kulturen och institutionerna.
- Rapport efter rapport vittnar om att kulturskaparnas villkor försämras när AI slår igenom och sparsamhet råder.
- Bidragen till biblioteken är mindre, och stöden till studieförbunden minskar kraftigt för tredje året i rad, vilket får konsekvenser för både Musiksverige och landsbygdskulturen.
- Regeringens kulturpolitik är hittills en menlös kulturkanon, löst prat om breddad finansiering och fokus på kultur som en marknad. Dessutom hovrar Timbro och Oikos i bakgrunden i sitt Tidö 2.0, som föreslår att folkbildning och modern konst ska slängas på historiens soptipp.
Så hur tänker oppositionen inför detta? Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har sedan i höstas skuggbudgeterat för att ge tillbaka en del till studieförbunden. Socialdemokraternas förslag är lite blygsammare och täcker kostnadsökningarna, men inte så mycket mer. I stället satsar de sin omfördelning av kulturkakan på kulturgaranti i skolan.
Därför tror jag att den som väntar på något kulturgott i valdebatten 2026 tyvärr väntar förgäves.
Fången i sin egen bur
Denna slutsats, att kulturpolitiken är fången i sin egen bur, verkar flera kulturdebattörer och författare också dra just nu. Det finns en trend att ta ett steg tillbaka för att tydliggöra vad kulturpolitiken är för något.
Den första slutsatsen blir att det behövs fler tankar kring relationen kulturpolitik och samhällsbygge, där en bredare förståelse av kultur blir central igen.
Sverker Sörlin går i sin nya bok ”Kulturens värde” (Bokförlaget Atlas) tillbaka till åren före och efter andra världskriget för att söka efter svaret på frågan varför dagens kulturpolitik innehar jumboplatsen i politiken, och hur kulturpolitiken skulle kunna klättra mot toppen.
Under 1900-talet var folkbildningen och kulturen centrala för löftet om det framtida demokratiska Sverige och arbetade i växelverkan med utbildningen, medierna och forskningen om att lyfta samhället mot sällan skådat jämlikhet, demokrati och välmående.
Sörlin lyfter dagens kriser – inom säkerhetspolitik, demokrati, fördelningspolitik, kunskap, hållbarhet och mående – som tillräckligt alarmerande för att konsten och kulturen återigen borde kunna få fäste i en större politisk framtidsvision.
Parallellt med att Sörlin förra året grävde i kulturpolitikens idéhistoria satt Martin Gelin på sin författarkammare och sammanställde material från sina resor till Sydkorea, Ukraina och Nigeria. Länder i vilka kultursatsningar på lite olika sätt varit centrala. Hans bok ”Mjuk makt – kultur och propaganda i den nya världsordningen” (Volante förlag) visar hur skrämmande medvetet autokratier arbetar med enorma resurser för att tvätta sig rena från smuts och framstå som attraktiva även för unga medborgare i Europa och unga i-länder.
Kina, Ryssland och Gulfländerna använder på en rad olika sätt kultur och annan mjuk makt samtidigt som Europas länder – förklarat med ekonomiska nyttovärden och radikalkonservatism – skär ned sina kulturella infrastrukturer.
Långsiktigt arbete
Den andra slutsatsen blir därmed att det tydligare behöver skrivas ut från grunden vad kultur och kulturpolitik egentligen är.
Att ta allt från början. Hur lyder kulturpolitikens ABC? Vad är poängen med konst?
Karolina Modig och Erik Modig har skrivit boken ”Värdet av konst – för hjärnan, samhället och livet” (Arvinius+Orfeus Publishing). Författarparet är båda djupt insyltade i svenskt konstliv och arbetar som journalist respektive konsumtionsforskare. Det senare yrket gör att en större del än vanligt i liknande litteratur ägnas hur hjärnan reagerar på konst, så kallad neuroestetik. Bokens baksidetext lovar att du som läsare ”får begrepp, modeller och språk för att förklara värden som är både mätbara och omätbara – och för att försvara dem när det behövs som mest”.
Under hösten kom också David Karlsson och Mikael Löfgrens ”Vad är kulturpolitik? En lathund” (Nätverkstan). Det är en underbar pedagogisk introduktion för den som tycker kulturpolitik är rörigt och ointressant. Begrepp som armlängds avstånd och konstnärlig frihet förklaras. Löfgren och Karlsson har lagt grundstenen till ett nödvändigt folkbildningsprojekt.
Nej, jag tror alltså inte 2026 blir året då vi debatterade kulturpolitik även om det knappast saknas alarmerande svenska kulturpolitiska frågor.
Men det är ett långsiktigt arbete. De kulturpolitiska frågorna måste bli mer brett kända, förslagsvis genom folkbildande litteratur som ”Värdet av konst” och ”Vad är kulturpolitik?”. Och, som Gelin och Sörlin så tydligt visar, måste framtiden kläs i en demokratisk vision där kulturen har en framträdande plats.
De politiska partierna kan och bör ge kulturpolitiken en långsiktig mening.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
