Kinas revanschlust skrämmer mest

Utrikespolitik Fransk statsvetare målar upp mörk bild av utvecklingen. 

Dramatiska världshändelser avlöser varandra: flyktingvågen 2015, brexit 2016, Trumps två valvinster, covid-19, kriget i Ukraina 2014 och 2022 och Hamas anfall mot Israel med efterföljande bombningar av Gaza. Lägg därtill konflikter som rör ekonomi, ekonomisk ojämlikhet, AI, global uppvärmning och demokrati.

USA:s ställning i världen har försvagats, men även globala institutioner har förlorat kraft. FN har gång på gång paralyserats av oenighet i säkerhetsrådet (Ryssland har lagt in sitt veto vad gäller Ukraina, USA vad gäller Israels övervåld i Gaza).

Det är mot bakgrund av detta som statsvetaren Nicole Gnesotto vid Institut Jacques Delors (Paris) skrivit sin bok Choisir l’avenir (”Att välja framtiden” (CNRS Editions, Paris 2024)).

Här analyserar hon världen ur ett europeiskt och franskt perspektiv och det är en relativt mörk bild hon målar upp.

Fördömde inte Ryssland

Respekten för internationell rätt (att inte kränka andra länders gränser med vapenmakt) har urholkats, liksom respekten för mänskliga rättigheter (här omnämns bl.a. västvärldens högst begränsade protester mot Kinas förtryck av uigurer). USA:s, Frankrikes och Storbritanniens kärnvapen har inte stoppat Ryssland från att anfalla Ukraina.

Västvärldens hegemoni ifrågasätts. När FN först gången diskuterade ett fördömande av invasionen av Ukraina 2022, valde Kina, Indien, Pakistan, Turkiet, Sydafrika och Chile och flera andra länder att inte fördöma Ryssland. Dessa länder representerade tre fjärdedelar av jordens befolkning. De avstod, inte nödvändigtvis för att de stöttade Ryssland, utan kanske för att de ifrågasätter västvärldens rätt att sätta agendan.

Att västvärlden ifrågasätts och tappat i anseende har sannolikt förvärrats under Trump. Hans ohämmade ledarstil har lett till att andra länder inte litar på USA. Men USA vittrar även sönder inifrån. Jag besöker själv USA regelbundet* och ser hur landet monterar ned delar av sin forskning, hur statsapparaten inte ges förutsättningar att fungera, hur självcensuren breder ut sig och hur amerikaner uppmanas att vända sig bort från utländska samarbeten. Det här skapar ett svagare USA och ett svagare väst. USA verkar inte längre veta om de vill bära ledartröjan och vi i Europa saknar kapacitet att ta över stafettpinnen. Istället kommer andra aktörer starkt, inte minst Kina.

Sju år att kritisera Orbán

Gnesotto beskriver hur högerextrema partier vinner mark i Europa: Nationella fronten i Frankrike, Giorgia Melonis post-fascister i Italien, Folkpartiet Vårt Slovakien och Orbáns parti i Ungern etcetera. EU saknar verktyg för att hantera antidemokratiska utmaningar inifrån.

Således tog det hela sju år innan EU tog bladet från munnen och slog fast att Ungern under Orbán gått i en icke-demokratisk riktning.

Samtidigt som delar av Europa glider över i populism, undertrycks eller förbjuds demokratiska rörelser helt i Kina, Turkiet, Algeriet. Egypten och Etiopien, för att inte tala om Ryssland. Islamisk terrorism riktar in sig mot just demokratin eftersom det är ett kärnvärde i den västerländska civilisationen. Gnesotto ser också med oro på Indiens hindunationalistiska tendenser.

Enligt The Economists demokrati-index bor nu enbart 8 procent av jordens befolkning i länder som är helt demokratiska mot 39 procent i länder med en auktoritär regim. Bland ljuspunkterna ser författaren folkliga demonstrationer i Hongkong, Alger och Teheran [men hon medger att dessa har stannat av]. Gnesotto menar att hanteringen av covid-19 förstärkt den antidemokratiska tendensen i och med att människors rörlighet och rätt att demonstrera begränsades.

Fungerande demokrati

Men när demokratin ifrågasätts i andra länder tror jag Sverige står starkare. Kritiken mot Sveriges hantering av covid-19 var tidvis monumental, men strategin präglades inte av total nedstängning, demonstrationsförbud eller vaccinationstvång. Istället gavs människor frihet under ansvar. I backspegeln fungerade det förhållningssättet ganska väl (om antal döda per capita tjänar som facit) för pandemin men har också fördelen att vi upprätthöll tilliten mellan enskilda och staten. Sverige har också en välfungerande demokrati och år 2023–24 placerar vi oss på plats 3 i världen efter Norge och Nya Zeeland.

Även om Gnesotto, och även jag, kan ifrågasätta Sveriges prioriteringar och solidaritet, såväl inom landet som i samarbete med andra länder, så har vi inte gått i odemokratisk riktning. Fortfarande önskar avgående statsminister ”näste man” lycka till på valnatten, och bägge politiska block får komma till tals i debatten.

I ett globalt perspektiv kritiseras dock demokratin som styrelseskick alltmer. Demokratierna ses som ineffektiva, men anses också uppvisa dubbelmoral (Irans utveckling av kärnvapen anses oacceptabel men få protesterar mot Israels förmodade kärnvapen; Libyen har kritiserats för brott mot de mänskliga rättigheterna men man låter Saudiarabien och general Sisi i Egypten kontinuerligt kränka mänskliga rättigheter).

Flera auktoritära länder menar också att de representerar en annan form av demokrati (Kina och Ryssland hävdar t.ex. att de också är demokratier men utifrån sin unika bakgrund och förutsättningar). Men demokratin attackeras inte enbart av auktoritära regimer, utan också av ekologiska aktivister som anser att demokratiska styren är alltför långsamma för att tackla den pågående klimatkatastrofen. Gnesotto lyfter de auktoritära tendenserna bland vissa klimataktivister, vilka inte begränsar sig till civil olydnad utan ibland vägrar acceptera demokratiska processer. Hon kritiserar veganer som attackerar slakterier, och woke-förespråkare som förvägrar ideologiska motståndare rätten att uttrycka sig.

Alternativet är att kompensera länder

En stor del av boken kretsar annars kring klimatet.

Den globala uppvärmningen fortsätter, polarisen i Arktis smälter och avskogningen av Amazonas fortsätter. De 200 miljoner klimatflyktingar man räknar med år 2050 härrör inte främst från mindre öar som drabbas när havet stiger, utan från det extremt tätbefolkade Ganges-deltat som översvämmas när havet stiger, och från områden där hettan gör jordbruket omöjligt.

Många världsledare och politiska krafter (tyska AFD, nederländska partiet PVV samt argentinske presidenten Javier Milei, men kanske främst Donald Trump) fortsätter dock att ifrågasätta klimatkrisens själva existens. Låginkomstländerna står för en låg andel av nuvarande föroreningar. Kan vi i västvärlden förvägra dessa länder den industriella utveckling som legat till grund för vårt eget välstånd? Alternativet är att kompensera dem för att avstå från CO2-utsläpp, men det internationella arbetet med en gemensam fond för att stötta klimatarbetet och kompensera för klimatförändringar i fattiga länder går trögt. Hittills har enbart en bråkdel av pengarna som utlovats för klimatet förts vidare till behövande länder.

Här hade jag velat se ännu mer av en diskussion i boken av individens eget ansvar för klimatet. Är vi villiga att sluta bygga fristående hus eftersom de drar mer energi än flerfamiljshus, förbjuda bilar i städerna, förbjuda mer än ett visst antal privata flygresor per tio år och införa böter för den som inte följer reglerna? Nej jag tror inte vi är redo för det, men kan vi samtidigt acceptera – utan att agera? – att klimatprofessor Johan Rockström varje år tvingas förklara att vi redan passerat ”även den här gränsen” och att vi måste agera för att inte nå nästa tipping point?

Kinas spektakulära utveckling

I sin bok ägnar Gnesotto mycket utrymme åt Kinas spektakulära utveckling och vad den innebär för Europa och USA. Kina strävar efter teknologisk dominans parat med en allt hårdare kontrollapparat och inskränkningar av individuella rättigheter. Medan somliga åtgärder hyllats av vissa (kommunistpartiet har infört en gräns på tre timmars skärmtid för barn upp till 18 år för att förhindra ett alltför stort skärmberoende), så skrämmer annat. Kina har snabbt utvecklats till en av världens främsta vapenexportörer, med särskilt fokus på Afrika.

Regimen i Kina arbetar hårt för att kontrollera områden som man ser som kinesiska: Hongkong, Taiwan, Sydkinesiska sjön (och Tibet). Provokationer av Taiwans luftrum är legio. Men än mer eftersträvar man en intern kontroll. Det inbegriper fängslande av oppositionella i Hongkong, samt läger för uigurer. Landet har en mycket omfattande kontrollapparat för internet. Man har infört ett socialt poängsystem som belönar de som stöttar partiet och straffar de som ger uttryck för icke önskvärda åsikter.

Av allt som händer på jorden just nu är en potentiell konflikt med Kina det som skrämmer mig mest. Samtidigt som USA godkänt försäljning av vapen för 11 miljarder dollar till Taiwan så genomförde Kina i mellandagarna 2025 en av sina största militärövningar någonsin runt ön. Många kineser jag träffar uppfattar att de diskrimineras av väst. Det finns en revanschlust i Kina som får mig att tänka på Tyskland efter första världskriget. Att man inte längre accepterar den  förödmjukelse som kom i samband med opiumkrigen på 1800-talet, Japans annektering av delar av landet och att västmakterna de facto förhandlade till sig kontrollen över vissa städer kring år 1900. När Xi Jinping säger att Taiwan ska återförenas med fastlands-Kina finns det skäl att ta hans ord på allvar.

Jonas Ludvigsson