Kultur Varför ska just kulturen och en kanon vara det som stärker gemenskapen i samhället? Sverker Sörlin skriver om kultur och kulturkanon. Essän är ett utsnitt ur en kommande bok av författaren, Kulturens värde, som kommer på Atlas förlag senare i höst.
I början av september 2025 presenterades betänkandet, En kulturell kanon för Sverige. På en uttalat nationalkonservativ kulturpolitik har vi därmed, såvitt jag förstår, för första gången i nationell skala ett tydligt exempel att förhålla oss till.
Utredningen tillsattes av den så kallade Tidöregeringen (M, L, KD) med stöd av Sverigedemokraterna som ingår i regeringsunderlaget. En moderat kulturminister, Parisa Liljestrand, tog emot utredningen men att det socialkonservativa och nationalistiska SD var de allra mest förtjusta över betänkandet stod inte att ta miste på. En nationell svensk kanon har varit partiets kulturpolitiska prestigeprojekt i många år och fanns inskrivet i Tidöavtalet.
Både direktiven, från december 2023, och betänkandet utgår från en problembild som präglat svensk debatt sedan lång tid: konflikter, splittring, brist på gemenskap, utanförskap, med flera negativa följdverkningar. I direktiven anser regeringen att nya generationer och nya kategorier av svenskar (betänkandet använder ofta uttrycket ”nyanlända”) inte har och inte heller får samma kunskaper som tidigare generationer. Direktiven påstår vidare att samhället präglas av ”snabb demografisk, teknologisk och kulturell förändring” samtidigt som ”mycket av de kunskaper som var självklara för tidigare generationer … kommer allt färre i samhället till del”.
Detta är kanonutredningens fundamentala utgångspunkt. Utredningen talar om ”ett Sverige präglat av splittring, separatism och en tillits- och trygghetskris”. Något slags kunskap saknas hos den svenska befolkningen som, om denna kunskap tillfördes, skulle kunna skapa gemenskap och överbrygga klyftor. Läka sår och dämpa motsättningar.
En uppgift för kulturen
Vilken är denna kunskap som fattas? I samma andetag ges svaret: svensk kultur och kunskap om Sverige. Det är således en uppgift för kulturen, särskilt historien, att tillhandahålla denna gemenskap. Det uttrycks i direktiven så: ”Svensk kultur och vår gemensamma historia utgör grunden för vår kollektiva identitet. Kulturen ger oss gemensamma referensramar samtidigt som den kan vidga våra perspektiv. Den kan lära oss att förstå både oss själva, vår historia och andra.”
Det är verkligen inte allt som går att säga om vad ”kulturen” kan ”lära oss”. Kulturen är rikare, oändligt mycket rikare. Men det tillhör det som kultur kan göra och ofta har gjort. På ett visst plan är påståendet självklart – hur skulle det gå att förneka att kultur och historia präglar en nation? Vi brukar normalt uppfatta detta som problematiskt, med risk för propaganda och en ”folkfostran” som hämmar, kuvar och begränsar friheten för individen. Men så är det inte i denna text. Anspråken här går mycket längre: kulturen och historien ska användas som redskap för att skapa ”gemensamma referensramar i vårt demokratiska samhälle och därmed sätta en gemensam grund att ta avstamp från.” Direktiven talar om ett ”behov” av sådana referensramar. Starka ord.
Men inte så väldigt överraskande ord. Det första ledet i denna tankegång är en väl etablerad trop i den offentliga diskussionen sedan något årtionde. Den handlar om kultur som inslag i skydd och säkerhet. 2016 var det stora accelerationsåret. Det var året för Brexit och valet av Trump till president, den kulminerande opinionen mot flyktinginvandring, en allmänt mer protektionistisk och delvis rasistisk skepsis mot globalisering och europeisk integration. Andra inslag i utvecklingen knöts till digitalisering och till algoritmer som skapade filterbubblor, Eli Parisers begrepp från 2011 (och svenskt nyord 2016) som kunde öppna för fake news och göda konspirationsteorier.
Skilda verklighetsbilder skapades i detta framväxande sociala medielandskap som visserligen ökade medborgarnas deltagande i en deliberativ gemenskap i de nya medierna – men där oceaner av lögner och dumheter flödade, efterhand med ytterligare skjuts av AI. Barn kidnappades till hemska plattformar där de lärde sig saker som inte var sanna, där deras värdemönster förvreds och deras personligheter förvildades samtidigt som deras läsning av normala texter, skolböcker, skönlitteratur, sakprosa, minskade kraftigt och de därför lärde sig allt mindre och allt sämre. I Sverige, men inte bara där, har elevernas sjunkande kunskaper varit ett ihärdigt diskuterat problem sedan tjugo år.
En ny gemensam förståelse
Inför denna syndaflod av desinformation framstod kunskap och bildning som viktiga svar. Knappast de enda, men bland de absolut nödvändiga. Kunskap och bildning innebär kultur, och kulturen förklarade sig beredd att agera. Inom kultursfären, snarare än bland tech-bolagen och plattformarna, fanns kunniga människor och institutioner (forskare, intellektuella, medier och medieanalytiker, museer, bibliotek, universitet…) som med tiden alltmer nyanserat (en del hade varit överdrifter) beskrev de nya utmaningarnas karaktär och pekade på hur skadeverkningarna kunde minskas.
På kulturens områden fanns också de som var villiga att med sitt eget personliga arbete problematisera utvecklingen (lärare på alla stadier från förskola till högskola, författare, konstnärer, journalister, teaterscener, filmmakare, dokumentärarbetare).
I Sverige gav situationen skjuts åt läsrörelsen. Den ledde till en större kritisk uppmärksamhet på kunskapens förnekare i olika frågor, från klimathotet till utfallet av det amerikanska presidentvalet 2020 (Trump förlorade), som förnekades av extrema Trumpanhängare även i Sverige och den följande Trumplojalistiska stormningen av Capitolium i januari 2021, som även den relativiserades av högerpopulister i Sverige.
Situationen öppnade också för en helt ny typ av karismatisk alternativtänkare och aktivist i form av Greta Thunberg. Hennes fromma och rättframma sanningssägande om klimathyckleriet gav henne drag av klassisk kättare, den som utan att blinka pekar ut kejsaren som naken. En filosof som Åsa Wikforss blev känd för en bredare allmänhet genom sin bok Alternativa fakta (2017), med undertiteln Kunskapen och dess fiender.
Ordet ”fiender” är viktigt – det som pågick var inte harmlöst, stora samhällsfaror lurade om hörnet. Kunskapens förstörare var inte småbus utan verkliga marodörer. Flera journalistiska framställningar gjordes som visade på kunskapshanteringens utmaningar i den nya offentligheten. Peter Pomerantsev pekade på mästerhycklaren Putins konster. I Sverige skrev Jack Werner en bok med titeln ”Ja skiter i att det är fejk, det är för jävligt ändå” (2018).
Själv utgav jag en bok där jag försökte visa att bildningsbegreppet behövde aktualiseras, men också moderniseras och anpassas till de kollektiva behov av ny gemensam förståelse som de nya yttre omständigheterna framkallade, Till bildningens försvar: Om den svåra konsten att veta tillsammans (2019). Inget fel med det klassiskt emancipatoriska i bildningsbegreppet, men bildning kunde, och borde, förstås på nya sätt i en ny tid, ansåg jag och anser fortfarande. Böcker som dessa, och många fler kring samma tema, fick bred spridning och ett allmänt gott mottagande av kritik och publik.
Där upphör likheterna
Har denna utgivning, dessa varningsord inför filterbubblornas oförenliga världar, något gemensamt med kanonutredningen, som ju också bottnar i oro? Kanske två saker. Dels en beskrivning av samhället som i växande grad splittrat och polariserat därför hotat som samhälle. Dels ett försök att formulera en ny och delvis annorlunda och därmed bättre kunskap som en del av lösningen på betydande och komplexa samhällsproblem.
Men där upphör också likheterna. Skillnaderna, däremot, är milsvida.
Kanonutredningen, liksom i ännu högre grad dess direktiv, konstaterar – utan nämnvärda undersökningar – att det är bristen på nationell gemenskap som är det stora problemet för kulturen att ta sig an. För vad har bristen på nationell gemenskap i Sverige, om den nu finns, att göra med det problempanorama vi upplever? Från knarkligornas tonårsmördare till ungas och vuxnas sviktande läsförmåga och de florerande konspirationsteorierna? Vad har denna föregivna brist på nationell gemenskap för förklaringsvärde inför den politik Sverige för gentemot Israel, Ukraina, EU? Hur hänger den samman med Sveriges oförmåga att leva upp till sina klimatmål enligt Parisavtalet och sina klimatmål satta av riksdagen 1999 (ett av sexton har nåtts på ett kvartssekel)? Hur kan bristen på nationell gemenskap förklara ungdomarnas irrfärder i Tiktok-världen?
Sådana frågor ställs inte. Kanonutredningen anför några strödda uppgifter som pekar på bristande social tillit i Stockholms förorter och nämner en undersökning av gymnasisters bristande förståelse av begreppet ”rättsstat”.
Det är illa nog, men är som empiriskt underlag rapsodiskt och inger inte förtroende.
Redan detta är märkligt, bristen på respekt för att problem och åtgärd bör ha ett inbördes påvisat samband. Än märkligare, om man ändå accepterar att det föreligger ett sammanhållningsproblem i Sverige (och jag tillhör dem som gör det, fast jag anser att det är ett problem av huvudsakligen annat slag), är att några alternativa förklaringar till den bristande sammanhållningen inte prövas. Det slås bara fast, som sagt i ett och samma andetag, att den bristande sammanhållningen beror på befolkningens, särskilt de yngres och de utlandsföddas, svaga kännedom om svensk kultur och historia. Och att det som därför behövs är – mer svensk kultur och historia. Och: bara sådan kunskap. Och att det därför måste inrättas en svensk kulturkanon för att åstadkomma den nödvändiga lösningen.
Inte heller för detta ges några argument. Ingenstans ställs frågan öppet om vilka andra metoder som skulle kunna vara användbara och varför man väljer just denna.
Utredningens intellektuella torftighet och dess nonchalans inför evidens och fakta som skulle kunna underbygga de långtgående hypoteserna och de inte mindre långtgående förslagen formar tillsammantagna en hel kedja av obevisade påståenden, som blir så lång och vindlande att man till sist verkligen måste undra över kvaliteten på det svenska utredningsväsendet.
Det välsignelsebringande med att lära sig saker om Sverige blir inte förklarat och bevisat utan framstår snarare som en från himlen hämtad dogm som ska inpräntas tills den framstår som sann. Och den måste verkligen vara viktig om man tar risken att på en så lös grund vill föreslå att det är just detta, införandet av en kanon, som allt nu borde handla om.
Man ställer sig frågan: varför är detta så viktigt för regeringen? Ett svar är nog helt enkelt att SD krävt det. Varför skulle helt normala öppenhetsförespråkare i andra borgerliga partier annars gå in för detta kamikazeprojekt, för övrigt en gång prövat i Sverige på 00-talet och då raskt avvecklat. Kanonexperiment av skilda slag är också på tillbakagång i den handfull länder som infört sådana (utredningen berättar själv om detta). Svensk kanon påminner, redan innan den införts, om svensk marknadsskola, ett magnifikt missförstånd. Sverige ”sticker ut” som det heter, genom att med något slags tonårsmässigt dödsförakt landa i lösningar som knappt någon annan på hela jordklotet törs närma sig.
Kanon underförstår lydnad
Varför just kultur och varför just en kanon? Ordet härstammar från religionens värld. Kanon var de accepterade skrifterna. Kanon underförstår inordning, lydnad. Varför tar man inte vid i kampen för en effektivare och mer relevant kunskap? Varför vill man inte bekämpa klimatförnekelse? Varför kan kulturens krafter inte inriktas på att stärka kunskapen om frihet, öppenhet och demokrati?
Ett svar ges av historien.
Vi vet redan, genom årtionden av ny och mycket entydig forskning om nationalism, att det är ett ytterst vanligt fenomen hos makten att använda kulturen just för att stärka uppslutningen kring den egna nationen. Kulturen har ofta varit ett redskap, ibland ett villigt, ibland ett påtvingat. Skolan, museerna, kyrkan, armén – de stora kulturinstitutionerna – har ofta, i olika kombinationer, utgjort de ”förmågor” (för att använda ett nu aktuellt ord) som stått till förfogande.
Att påverka människors medvetanden och känslor är en grannlaga och ingen enkel uppgift. Det är inte heller särskilt enkelt att enrollera de individer och institutioner som behövs. Kulturens folk känner numera väl till de reflexer makten ibland uppvisar och betackar sig vanligtvis för att spela en roll i patriotiska spektakel med oklar grund men med väldigt klara, och djupt problematiska, ambitioner. Om det inte handlar om befrielserörelser och kulturrevolutioner, då tar kulturen gärna en emancipatorisk roll.
Så är det även med den svenska kanontanken. Bland de flesta professionella röner projektet tvivel, skepsis eller direkta avståndstaganden. När ett antal svenska historiker (jag var själv en av dem) år 2007 av Historielärarnas förenings årsskrift ombads yttra sig över det kanonförslag, som då drevs av det liberalt styrda utbildningsdepartementet, var kritiken nedgörande. Bland de mest förintande inläggen mot en nationalkanon i historieundervisningen var Dick Harrisons, vars första budord var:
”Det nationalistiska får inte ta överhanden. Historieundervisningen bör inte skola eleverna till att tänka i enlighet med ett föråldrat nationalstatsanpassat historiemedvetande.” Ännu giltiga ord och hans följande 29-punktsprogram dignar av världsomspännande ämnen.”
Svenska Akademien har nyligen betackat sig, liksom många andra.
Däremot tycks, i en viss folkrörelseanda, många lokala krafter runtom i landet ha kvicknat till inför utsikten att man skulle kunna hitta på något eget av kanonkaraktär. Och varför inte? Utredningen har mottagit hundratals idéer. Med bortåt 300 kommuner och hundratusentals föreningar i landet finns förutsättningar för många fler kanonidéer än de blott 100 som utredningen i direktiven gavs i uppdrag att enas om.
Allt det gjordes redan
Såtillvida inget ont som inte för något gott med sig. Men i själva verket skedde ju allt detta redan. Dessa kommuner och organisationer och för den delen också företag och städer och stiftelser och kyrkor och myndigheter – alla har redan sina pågående kanoniseringsprocesser. Vi minns och glömmer tillsammans och kan inte göra annat. Det är först och främst vårt eget ansvar. Det tillhör livet – och samhällslivet, och kulturen – även utan statliga utredningar med tjocka pekpinnar och evighetslånga instruktioner.
Kanske har dessa tusentals krafter ute i civilsamhället vitaliserats ännu en liten smula av statens sent påkomna intresse och det är väl egentligen bara bra.
En annan bra sak är att många experter, inte minst från universiteten, getts tillfälle att reflektera över urvalet och påverka det. Deras texter ger sammanhang och pekar på vägar vidare och de har säkert betytt mycket för urvalet.
Fram till hit kan en kritisk läsare av kanonutredningen ta sig utan att känna att någon verkligt allvarlig skada behöver uppstå. En lista på kultursaker och kulturhändelser är väl harmlös, kanske litet pittoresk, särskilt eftersom den innehåller en lång rad ting som är så välbekanta att man undrar varför det ens behövts en utredning. Som någon redan påpekat, en AI hade kunnat nå ett likartat resultat på nolltid. Men dessvärre är det inte så. Kanonidén stannar inte där. Det är där den börjar och det är något helt annat än pittoreskt.
Högt över huvudet på skolans professionella
Enligt direktiven ska kanon ges varaktighet och leda till konsekvenser. Den får inte vara bara ett harmlöst ornament på statens ständiga närvaro. Och utredningen är lyhörd. Den föreslår verkligen att sådan varaktig verkan ska åstadkommas och att det ska ske genom att de kanoniserade 100 punkterna efter beslut av riksdag och regering ges status i läroplaner och andra styrdokument i skolan och att de knyts till statlig styrning och bidragsgivning på en lång rad områden. Sverige ska på omfattande kulturområden styras av nationalistiska normer och av ett kanontänkande.
Utredningen uttrycker exempelvis sin uppskattning över förslag som lämnats av Läroplansutredningen (SOU 2025:19) om att faktakunskaper ska betonas tydligare i läroplanerna. Det ger utredningen hopp om att just kanonlistan kan innehålla relevant stoff:
”Vi tror att de verk, avgörande händelser och andra historiska milstolpar som expertgrupperna har tagit fram och som vi har presenterat i detta betänkande kan utgöra viktigt stoff i en reformerad skola med större fokus på grundläggande kunskaper.”
Det är inget obetydligt anspråk. En utredning – som vilar på ett antal mycket lösa och i allt väsentligt ideologiskt motiverade premisser – skruvar ihop sina 100 punkter, de flesta självklarheter (några besynnerligheter), högt över huvudet på skolans professionella: lärare, lärarutbildare, akademiska pedagoger och andra experter och berörda. Sedan begär man att dessa professionella ska torgföra detta nationalistiska program i sitt arbete i tusentals skolor över hela vårt land. Vad Läroplansutredningen säger, om och om igen, är tvärtom att den kunskap skolan förmedlar ska vila på vetenskaplig grund och vara i överensstämmelse med kända och etablerade fakta. Inte att nationalistiska kampanjer ska föreskriva vad lärarna ska undervisa om.
För komvux, den kommunala vuxenutbildningen, förs ett liknande resonemang. Också denna ska bli platsen för utminutering av de hundra punkternas Sverigelära.
Man frågar sig: Är det så man tänker ansvarsfullt om utvecklingen av professionellt förankrad kvalitet i skolans utbildning och den kommunala vuxenutbildningen? På vilka grunder? Inför utsikterna att bli föremål för tvångskollektivisering till en så oprofessionell skola kan nog många potentiella sökande till lärarutbildningen tänka sig för en extra gång innan de söker sig till yrket, vilket vore synd i ett Sverige där lärarbristen är skriande och där lärarnas status är bland de lägsta i hela OECD-området.
Varför är just kulturkanon vägen?
Förslagen paraderar förbi i stort och smått. På alla möjliga håll, tänker sig utredningen, kan ett inslag av kulturkanon vara användbart. Museerna i riket bör mobiliseras. En större nationell utställning bör framställas. I den bör Nordiska Museet, med sin inriktning på allmogekultur, ha en nyckelroll. En webbplats ska anordnas, med lagom mycket information, inte för mycket, det kan bli ”avskräckande”. Lättsmält bör det vara. Utredningen vill att ”tillämpliga delar av kulturkanon” ska införlivas i en framtida reformerad samhällsorientering som är obligatorisk för nyanlända och som brukar vara integrerad med sfi-undervisningen, alltså inlärning av grundläggande svenska. Regeringen bör således ge ett uppdrag till Statens skolverk att ta fram ett förslag till kursplan där kulturkanon ingår.
Det sägs i utredningen många vackra ord om folkbildningen, en av vägarna till den fördjupade bildning som i direktiven getts som ett av utredningens tre ledord – vid sidan av gemenskap och inkludering.
Dessa tre ord är det förstås inget fel på, men någon förklaring till att just en kulturkanon skulle vara den enda vägen att nå dessa goda kulturens värden ges alltså inte. Att eftersträva bildning på bred front utan att engagera folkbildningen – som i Sverige når en miljon människor varje år – går ju knappast, så därför får folkbildningen sin plats. Den är, heter det, en bärare av gemenskap och kulturell identitet, alltså just det eftersträvansvärda som hela kanonprojektet vill åstadkomma. Sådant arbete finns redan i folkbildningen, påpekar utredningen själv, i form av studiecirklar, föreläsningar och kulturarrangemang. Dessa erbjuder mötesplatser som främjar samhörighet och social sammanhållning i civilsamhället lokalt och regionalt.
Är då inte detta alldeles utmärkt redan som det är? Inte helt, visar det sig. Ty även här kan kulturkanon kopplas in, fast den alltså enligt utredningens egen utsago inte behövs.
Ytligt besett tycks också detta harmlöst. Den som gillar dessa idéer kan väl göra som utredningen föreslår, och så sker alltså redan. I själva verket bedrivs sedan lång tid, ja, sedan studieförbundens begynnelse för mer än ett sekel sedan, ett omfattande arbete som utgår från svensk kultur och historia – men givetvis inte med så inskränkta och icke-ambitiösa förtecken som dem som ges av kanonlistans snäva repertoar. Varför duktiga cirkelledare och kursorganisatörer skulle nöja sig med kanons smala utbud verkar obegripligt. Och så kan vi väl hoppas att det får förbli. Professionell autonomi är en riktigt god sak, oavsett om det gäller tjänstemän i myndigheterna, lärare och rektorer i skolor och på universitet, eller organisatörer av studiecirklar.
Det vore synd om det tog en annan riktning.
Kulturen blivit mer politik
Sammantaget är vad vi ser – vad man än tycker om innehållet – något som är nytt och troligen ingen tillfällighet. Kulturen har blivit mer politik än den någonsin har varit. Kulturen framträder i kanons tappning också som ett nynationalistiskt projekt. Detta projekt vill inympa, inte kulturens rika mångfald av värden i en reformerad kulturpolitik, utan svenska värderingar i hårda tömmar inom några av kulturens centrala verksamhetsfält: skolan, vuxenutbildningen, folkbildningen, museerna. Det är institutioner som alltid levt, och blomstrat, i en balansgång mellan det nationella och det internationella. Nu ska tyngdpunkten skiftas mot nationen, folket. Inga som helst nya idéer finns i utredningen som skulle ge anledning att tala om innovation eller nyskapande.
Myndigheter och kunskapsorganisationer ska avkrävas insatser för att kolportera kanongodset. Om detta säger utredningen inte heller något: hur balansen ska se ut mellan svenskt och internationellt. Den tycks ha rört sig som en sömngångare kring sitt uppdrag. En ordsökning i betänkandet säger något om ensidigheten. Orden ”Sverige” och ”svensk” förekommer tillsammans 1256 gånger på de knappt 300 sidorna. Kanske ett ”svenskt” rekord i SOU-sammanhang? Tio kulturländer i vår omgivning samt USA kommer tillsammans knappt upp till 200. Stora ord är också ”nation” 101, och ”folk” 126; ”kulturkanon” själv är störst av alla med 331.
Det är kulturkonservatismens mörkare vokabulär som ryktas. Ord som vetter mot det moderna, mot frihet och liberalism, är det tunnare med: ”demokrati” 54, ”politik” 13. ”Natur”, en pålitlig långkörare i diskussionen om svensk identitet, skymtar här i marginalen med 26. Det icke-svenska göre sig icke besvär. Men en persons bildning är knappast torftigare för att hen inte råkar ha koll på Hjort-Anders låtar (tillhör de 100) än om hen skulle ha missat Händels Messias eller aldrig hört en ton av Taylor Swift. Ödmjukhet är ett ord som utredningen nästan inte alls innehåller.
Jo, på ett (1) ställe, apropå sådana värderingar som Folkskolans läsebok (1868) ville förmedla. Den detaljen gjorde mig litet glad, och det finns fler sådana glimtar att glädjas åt i expertbidragen. Utredningen i sig är inte ödmjuk alls. Vi i Sverige förblir en dryg promille av världsbefolkningen. Att vi är små är ett bra skäl att ha koll på oss själva, men lika gärna som vi begär av dem som flyttat till Sverige att de ska lära om oss kunde vi fråga oss om vi inte kunde lära en hel del av dem.
Den nationalkonservativa kulturpolitik som kanonutredningen representerar är ytterst en produkt av att ett bestämt politiskt parti med extrema kulturpolitiska åsikter i en parlamentariskt knepig situation kunnat skaffa sig makt över dagordningen och gjort just denna punkt närmast helig. De övriga hästarna låter sig dock ledas fram till krubban, vilket är betecknande för hur långt eftergifterna till SD nu sträcker sig. Därför kan detta också bli politisk verklighet, i alla fall en tid. Men vill man sätta denna politik i perspektiv tror jag att det också är viktigt att se den i ljuset av Sveriges kulturpolitiska förflutna. Svensk kulturpolitik har, med sin återhållsamhet, skapat ett ofrivilligt vakuum, ett tomrum i förståelsen av vad kultur är och kan göra som underlättat för ett initiativ som kanon att uppstå.
Sverker Sörlin
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
