Israel-Palestina Börje Ljunggren skriver om Netanyahu och den palestinska frågan.
”Jag överlåter till historiker att debattera huruvida Israel begår folkmord i Gaza. Men det som är helt klart för mig just nu är att denna israeliska regering begår självmord, mord och brödramord.”
Så inleder Thomas Friedman, en av New York Times främsta kolumnister, den 25 augusti sin artikel om konsekvenserna av Netanyahus framfart. (”Israel’s Gaza Campaign Is Making It a Pariah State”).
Oundviklig bieffekt
”Den förstör”, säger Friedman vidare, ”Israels ställning i världen, den dödar civila i Gaza utan till synes någon hänsyn till oskyldiga människoliv, och den sliter sönder det israeliska samhället och världens judendom, mellan de judar som fortfarande vill stå vid Israels sida oavsett vad och de som inte längre kan tolerera, förklara eller rättfärdiga vart denna israeliska regering tar den judiska staten och nu vill distansera sig från den.”
”Sanningen är dock”, konstaterar Friedman efter bombningarna av Nassersjukhuset, ”att det Netanyahu kallade ett `tragiskt missöde´ är den oundvikliga bieffekten av hans politik att dra ut på kriget i Gaza för att behålla makten, undvika sina rättegångar och undvika en israelisk utredningskommission om hans djupa medverkan i misslyckandet med att förhindra Hamas överraskningsattack den 7 oktober.”
Västbanken är en central del av Netanyahus ”vision”. För att ”Netanyahu ska behålla makten behöver han”, säger Friedman, ”stöd från högerextrema ministrar som arbetar för att täcka Västbanken med så många judiska bosättningar som möjligt för att förhindra att någon palestinsk stat uppstår där.”
President Trumps har en central roll i Friedmans analys. Precis som ”Trump lurades av Vladimir Putin att ge upp ett avtal om vapenvila i Ukraina och i stället välja chimären av total fred – har Trump lurats av Netanyahu att ge upp ett sådant avtal i Gaza i jakten på Bibis fantasi om `total seger´”.
Svaret på attacken
Hamas fasansfulla terrordåd den 7 oktober 2023, det värsta i Israels historia, var den utlösande faktorn bakom den tragedi vi nu bevittnar. Massakern kunde, trots att Israel har en av världens bästa underrättelsetjänster, ske i form av en överrumplingsattack. Netanyahu levde i föreställningen att terrorstämplade Hamas, som sedan 2006 haft kontrollen över Gaza, inte utgjorde något akut hot.
Svaret på attacken blev att genom massiva militära insatser satsa fullt ut för att en gång för alla ”utplåna” Hamas. Efter snart två år kan konstateras att Hamas försvagats påtagligt men, som en konsekvens av den mer än någonsin olösta palestinska frågan, förblir långt ifrån utplånat. Konflikten är i dag djupare än någonsin.
Världens uppmärksamhet är i dag riktad mot den svältkatastrof som Israels belägring av Gaza orsakar. UNWRA, FN:s sedan decennier etablerade organ, förnekas tillträde. Utryms Gaza City med dess en miljon invånare, fördjupas katastrofen ytterligare. Stora delar av Gaza ligger redan i ruiner.
Det ofattbara faktum att de massiva militära operationerna lett till att mer än 62 000 palestinier uppges ha dödats, och att mer än 150 000 skadats, siffror som FN citerar och den brittiska regeringen enligt The Guardian finner trovärdiga, kommer ofta bort i svältkatastrofens nyhetsflöde. Enligt Médecins Sans Frontières var närmare en tredjedel av alla som under 2024 behandlades för sår på dess fältsjukhus i Gaza under 15 år. Att dödandet fortgår manifesterades i Israels upprepade bombningar den 25 augusti av Nassersjukhuset då minst 20 personer, varav fem journalister, dödades.
Netanyahus vision
Allvaret i det som sker kunde knappast ha varit större. Det är, som Friedman konstaterar, viktigt att se hela Netanyahus ”vision” för Israel, fjärran från varje form av tvåstatslösning.
Bosättningarna är illegala och det faktum att västvärlden, med USA som Israels garant, under mer än 50 år de facto, i strid mot FN:s resolutioner, tillåtit antalet bosättare att växa till dagens närmare 700 000 framstår som ofattbart ansvarslöst. Palestiniernas öde har de facto lämnats därhän. Många av bosättarna anser sig också ha en högre historisk rätt till marken än de palestinier som sedan decennier odlar den. Den israeliska polisen, och rättsväsendet, gör ingenting för att skydda dem, då deras hus och olivodlingar skövlas.
Kritiken av Israel har vuxit påtagligt. I stora delar av världen är den massiv. Den 27 augusti röstade samtliga femton medlemmar av FN:s säkerhetsråd med undantag av USA för en resolution enligt vilken svälten i Gaza var en ”man-made crisis”. I västvärlden betonas samtidigt ofta att Israel är regionens enda demokrati, med rätt att försvara sig. Det faktum att Israel är en demokrati kan dock knappast mildra domen över vad som sker i Gaza, och sedan Netanyahu för första gången kom till makten för snart 30 år sedan har utbyggnaden av de illegala bosättningarna på Västbanken haft allt högre prioritet. Som Aluf Benn, chefredaktör för Hareetz, Israels mest frispråkiga, liberala tidning konstaterat, har Netanyahus grundläggande hållning alltid varit att aldrig behöva komma överens med palestinierna, att underminera och kringgå den nationella palestinska rörelsen.
Genom att separera Gaza och Västbanken skulle uppkomsten av en palestinsk stat förhindras. Israel kunde blomstra utan fred. Man kunde utan någon större kostnad fortsätta att ockupera palestinsk mark, skapa en rent judisk stat, och därmed en permanent palestinsk diaspora.
Ökade motsättningar effekten
Håller Netanyahu på att lyckas? Kan han uppnå ”total seger” och förpassa ”den palestinska frågan” till historien? Det kan inte uteslutas att Netanyahu vill hävda det, men det är bara slutet på ett av samtidshistoriens mest tragiska kapitel. Netanyahus saga kommer snart att vara all, och med den förhoppningsvis också israelisk politik baserad på de ortodoxa ytterlighetspartierna.
En bestående effekt är att motsättningarna mellan Israels judar och palestinierna är djupare än någon. Förutsättningarna är dramatiskt mycket sämre än år 2000, den senaste gången seriösa försök gjordes. Under president Clintons sista år vid makten nådde förhandlingarna mellan PLO:s Yassir Arafat och den israeliske premiärministern Ehud Barak, Israels sista ledare från de nu sedan länge marginaliserade arbetarpartierna, ett kritiskt skede. Men modet att fullfölja saknades. En historisk möjlighet gick förlorad. Arafats efterträdare, Mahmoud Abbas, har, sedan han tillträdde för drygt 20 år sedan, varit en svag ledare, underminerad av både det nya israeliska ledarskapet och Hamas framväxt. Netanyahu har underblåst den palestinska splittringen. Erforderligt internationellt engagemang har saknats.
Nytt skede?
Kan den tragedi vi nu bevittnar bli inledningen till ett nytt skede? Något hållbart alternativ till en förhandlad lösning där också palestinierna får ”ett hem i Palestina” finns inte. Först då kan judar och palestinier försonas.
Dramat har dock också en vidare regional dimension, med de djupa motsättningarna mellan Israel och Iran, Syrien och Huthirebellerna i Jemen. Detta israeliska flerfrontskrig kan öka riskerna för att den palestinska frågan förblir sedvanligt underordnad, och olöst.
Det kan också göra Israel benäget att finna en lösning på ”den palestinska frågan”, som i dag allvarligt skadar Israels anseende i världen. En lösning kräver under alla omständigheter att frågan får en central plats på den internationella dagordningen.
Börje Ljunggren
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
