Bild: Skärmdump från Daniel Hagfeldts film

”Vad händer i Husby?”

Det skrev jag på min FB-sida igår (söndag 19 maj) kväll.

Jag fick några tweets. Aftonbladet skrev en nyhet. Det har varit upplopp. Bilar brinner. Oro. Jag skrev på Twitter:

”Är det någon redaktion som har någon reporter på plats?” Inget svar, bara retweets. Även om jag tyckte mig tagga ”rätt” för att nå ut med den.

Under kvällen spreds videoklipp och människors uppdateringar i sociala medier.

I medierapporteringen kan mer göras för att visa en bredare bild av händelseförloppet. I morse körde P1 morgon ett märkligt inslag. Reportern berättade att hen hade åkt runt i Husby och sett skadegörelse, med det var lugnt i övrigt. Jag reagerade på när hen berättade att folk springer till tunnelbanan utan att stanna och prata. Han hade däremot pratat med ett brandbefäl och med polis. Lite som när Fredrik Reinfeldt är på Sverigeturné i socialt utsatta områden.

Konsekvenserna av den ensidiga medierapporteringen blir att berättelsen Husbyborna – den anonyma massan re-etableras. Och att det är helt okej när dikotomin vi och dom utgår från de andra som de hotfulla. Att använda människors utsatthet som en berättarteknik, för att skapa den ”bästa” historien, är inte det bästa greppet. The usual suspects, ni vet.

Hur ska allmänheten förstå vad som har hänt i Husby om bara vissa röster (tjänstemän) får höras?

Nu på eftermiddagen får Sveriges Radio i sin nyhet om upploppen in att gårdagens händelser i Husby är en reaktion på polisens agerande i måndags, då en 69-årig man sköts till döds i samband med en husrannsakan i Husby i västra Stockholm. Megafonen, som organiserar unga i förorten, hävdar att det är så. Organisationen ordnade i onsdags en demonstration mot polisens ingripande, och krävde en oberoende utredning.

Megafonen skriver så här på sin hemsida:

Vi tror på andra metoder för motstånd, då våra områden tar smällen när dessa incidenter inträffar. Vi är för en social upprustning av vårt område och det måste politikerna förstå. De måste lyssna på oss, folket. Gör de det på allvar kan vi undvika liknande situationer i framtiden.

Jag har sedan tidigt i morse tänkt på en föreläsning med Paul Lewis, The Guardians redaktör för särskilda projekt, om öppen journalistik och hur medierapporteringen kan förbättras genom att släppa in flera röster. Efter upploppen i London 2011 utformade Lewis Reading the Riots, ett forskningsprojekt om upploppens orsaker och konsekvenser. Projektet visade att opportunism, upplevda sociala orättvisor, fattigdom och frustration över hur samhället bevakades, av myndigheter och polis, bidrog till upploppens framfart. Lewis svar på detta är att rannsaka journalistikens metoder. Men inte på vilket sätt som helst.

Det finns olika sätt att förbättra sin journalistik, och det handlar inte om att sitta framför datorn i stället för att ge sig ut i ”verkligheten”. Via enkel teknik, sociala medier och andra tekniska verktyg, kan människor bli journalistens ögon och öron, menar Paul Lewis i sitt TEDxTalk. Vissa kallar det för medborgarjournalistik, andra för deltagande journalistik. Det innebär att du som journalist måste acceptera att du inte vet allt, och uppsöka källor på andra sätt än du kanske är van vid. För människor som är dina läsare/användare/tittare, är inte bara passiva konsumenter av nyheter, utan kan vara delaktiga som medproducenter och hjälpa dig i din nyhetsbevakning och i förlängningen bidra till medierapporteringen. Enligt Paul Lewis samlar människor gemensamt in information med redaktören. På så sätt kan människor tillsammans jobba för att ställa olika intressenter och aktörer (makten) till svars genom att bidra med informationen. Detta utbyte bör ske på initiativ av redaktörer och ansvariga publicister och handlar alltså om att gräva djupare. Resultatet kan bli träffande.

Redaktioner borde påminna sig om detta: Vilka berättelser får etablera en händelse? Vilka röster får höras, och hur medverkar dessa röster i medierapporteringen?

Se TEDxTalk med Paul Lewis här:

Läs också:

Al-Jaziras programchef lyfter medborgarjournalistiken